Tibets historia

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Tibets historia går tillbaka till 600-talet och karaktäriseras av ett starkt buddhistiskt inflytande. Flera olika länder som Indien, Kina och Mongoliet har också utövat en stark påverkan på Tibets historia.

Tidig historia

Staty av Songsten Gampo

Landet Tibet formades under 600-talet och enades för första gången under kung Songtsen Gampo. Songtsen Gampo gifte sig med två prinsessor, Brikuti från Nepal och Wen Cheng från Kina. De båda prinsessorna var båda buddhister och förde läran med sig till Tibet.

Tibet har alltid haft komplicerade relationer till omkringliggande länder. Många krig har utkämpats med de olika folken i Kina, Mongoliet, Manchuriet och Turkestan. De många krigen har avlösts av en stor mängd vänskapliga förbindelser och fredsfördrag. Det var bland annat genom ett sådant fördrag under 1200-talet som Djingis Khans son, Altan Khan grundade Dalai lama-traditionen.

Under Mingdynastin förlorade Kina överhögheten över Tibet och landet var i praktiken självständigt.^[1] Ming-kejsarna gav olika kejserliga titlar till tibetanska härskare, men utövade ingen suveränitet över Tibets inre eller yttre politik.^[2]

Tibet under Qing-väldet

Från år 1720 blev Tibet beroende av Qing-dynastin och lydde administrativt under vicekungen i Sichuan. Qing-myndigheten representerades av tre kejserliga, för 3 år utsedda fullmäktiga ståthållare (amban) som ledde de utländska och militära ärendena, men ledningen av civila och religiösa frågor överläts åt den tibetanska regeringen.^[3]

Under Qing-dynastin var Tibet länge stängt för utlänningar, som regelmässigt utvisades ur landet. Bland de som lyckades ta sig in i landet var den katolske missionären Évariste Régis Huc som vistades där 1846 tillsammans med en missionärskollega.

1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband med 3000 soldater och 7000 bärare, sherpas som nådde Lhasa efter hårda strider. Från brittisk sida hävdades det att ett av motiven bakom expeditionen var att förekomma Ryssland som påstods vilja annektera Tibet. När expeditionen nådde Lhasa har den trettonde Dalai lama redan flytt till Mongoliet. Den brittiska expeditionen tvingas till återtåg i september 1904 inför den annalkande vintern. Qing-hovet i Peking vägrade emellertid att acceptera ett för britterna mycket förmånliga avtal, det skulle ge britterna rätt till kontroll över telekommunikationer och mineralrättigheter osv, som britterna med vapenhot tvingat fram i Lhasa.^[4]

Under det tidiga 1900-talet fanns det utländska rådgivare i Tibet utsedda av den brittiska regeringen som såg till att Tibet gynnande brittiska intressen. Under vissa perioder innan 1913 kan man betrakta Tibet som ett brittiskt protektorat. Efter en kortvarig Brittisk militär expedition i Tibet ingicks dock avtal mellan Qing, Storbritannien och Ryssland om att Tibet tillhörde Kina.

I ett avtal mellan Kina och Storbritannien 1906 lovade Storbritannien att inte annektera tibetanskt territorium eller blanda sig i administrationen av Tibet. Därmed erkände Storbritannien också att det avtal som undertecknade i Lhasa 1904 inte gällde.^[5] Följande år erkände Storbritannien Kinas överhöghet (ordagrant suzerain rights) i Tibet i ett avtal med Ryssland.^[6]

Xinhairevolutionen 1911–12 tvingade änkekejsarinnan Longyu att avstå från regeringsmakten i sin minderårige sons namn, den 8-årige kejsaren Puyi, och Republiken Kina bildades. Den nya regeringen under Yuan Shikai hävdade att Republiken Kina övertagit den avsatte kejsarens och hans regerings överhöghet i Tibet, men på grund av Kinas inre splittring kunde inte Peking utöva någon politisk makt i Tibet och landet blev i praktiken självständigt 1913.^[7]

Det självständiga Tibet 1913–1951

Tibets flagga som användes mellan 1912 och 1950 är förbjuden i Kina, men används fortfarande av exilregeringen

Tibets status under perioden 1912–1951 har varit mycket omstridd. 1913–1914 slöts ett avtal mellan Republiken Kina, Tibet och Storbritannien i den indiska staden Simla som aldrig ratificerades av Kina. Ett ömsesidigt erkännande mellan Mongoliet, som gjort sig självständigt, undertecknades i ett avtal år 1913.

Från slutet av 1800-talet fram till 1935 ledde den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin flera årslånga expeditioner i Tibet. Det resulterade bland annat i kartor över stora delar av Tibet, böcker och ett stort antal volymer med vetenskaplig dokumentation. Enligt Nordisk Familjebok, Uggleupplagan tryckt 1919 var Tibet indelat i två administrativa områden som officiellt lydde under den kinesiska beskickningen. Enligt samma källa var dock det engelska inflytanden minst lika stort som det kinesiska efter Englands militära expedition till Lhasa 1904. Svensk Uppslagsbok, tryckt 1936, nämner att England och Ryssland i ett fördrag av 1907 erkände Kinas överhöghet över Tibet. Enligt Svensk Uppslagsbok skulle kineserna emellertid aldrig haft någon större makt i Tibet eftersom landet var svåråtkomligt och av ringa värde ur materiell synpunkt, att kineserna inte vinnlagt sig om att bemästra Tibet och att inre oroligheter i Kina fram till 1934 gjort att "man icke haft tid över för T." ^[8]

I en rapport publicerad år 1960 av The International Commission of Jurists var slutsatsen däremot att Tibet 1913–1950 hade en allmänt accepterad status som en stat enligt internationell rätt.^[9][10] Det inflytande som Kina hade haft i Tibet betraktade kommissionen närmast som rent symboliskt. Kinesiska regeringar har däremot, under hela 1900-talet, hävdat att Tibet sedan många hundra år är en del av Kina.

1940 tillsattes den fjortonde "reinkarnationen" av Dalai lama, då var han endast fyra år gammal. Andra världskriget och inbördeskrig i Kina bidrog till att Tibet var mycket isolerat under 1930 och 1940-talet. Västerlänningar var under lång tid förbjudna att besöka Lhasa.

Tibet under kinesiskt styre

De första åren

17-punktsöverenskommelsen.

Den 7 oktober 1950 omringade trupper ur Folkets befrielsearmé Tibet för att införliva regionen med den nyupprättade Folkrepubliken Kina. Den tibetanska regeringen försökte förgäves vädja till FN om intervention, men då detta misslyckades sände Dalai Lama en delegation till Peking, som leddes av Ngabö Ngawang Jigme och bestod av Dzasak Khemey Sonam Wangdi, Khentrung Thuptan, Tenthar, Khenchung Thuptan Lekmuun Rimshi och Samposey Tenzin Thondup. Den kinesiska delegationen bestod av Li Weihan, Zhang Jingwu, Zhang Guohua och Sun Zhiyuan. Den båda delegationerna undertecknade en överenskommelse på 17 punkter den 23 maj 1951 gav Tibet långtgående inre autonomi inom Folkrepubliken Kina.^[11]

De första åren förflöt ganska väl och Dalai Lama upprätthöll goda förbindelser med Kinas centralregering och Mao Zedong, men 1955-1959 försämrades relationerna avsevärt. Kollektiviseringen av jordbruket i övriga Kina drabbade de tibetanska minoriteterna i Sichuan, Gansu och Qinghai hårt. Det stora språnget försämrade situationen ytterligare och flyktingar från dessa regioner strömmade in i Tibet och destabiliserade regionen. Relationerna mellan den lokala tibetanska regeringen och de kinesiska myndigheterna försämrades därmed avsevärt. Även USA börjar blanda sig i Tibets angelägenher och hjälpte CIA till att utrusta tibetanska upprorsmakare, vilket frös relationerna mellan USA och Kina ytterligare.

Upproret 1959

Detta avsnitt är en sammanfattning av Tibetanska upproret 1959

I mars 1959 spreds ett rykte i Lhasa om att kineserna tänkte kidnappa Dalai Lama. Tibetanerna försökte skydda Dalai Lama genom att under flera dagar ockupera Norbulingka, Dalai Lamas sommarpalats, som då låg strax utanför Lhasas centrum. De vilda protester utanför Norbulinka ledde till att samarbetet mellan Dalai Lama och ockupationsmakten rasade helt. Dalai Lama flydde från Lhasa till fots natten 10 mars 1959. Han tog sin tillflykt till Indien och grundade i Dharamsala en exilregering och ett exilsamhälle. Enligt den kinesiska regeringen låg missnöje bland de före detta stora jordägarna i Tibet som förlorat jord och makt bakom försöket till uppror 1959.^[12] Några dagar efter flykten påbörjas strider mellan kommunisterna och tibetanerna vilket resulterar i att 10 000 – 15 000 tibetaner stupar.^[13] Dalai Lama börjar från Indien arbeta för ett självständigt Tibet. Panchen Lama stannade kvar i Kina men fängslades efter att ha skrivit en protestbrev till den kinesiska regeringen. 1965 omskapades Tibet som en autonom region i Folkrepubliken Kina.

Kulturrevolutionen

I augusti 1966 bröt kulturrevolutionen ut i det egentliga Kina och Röda garden bildades även i Tibet, där det snart bildades olika lokala fraktioner. "Rebellerna" organiserade sig i en fraktion som kallades "Gyenlog" efter det tibetanska ordet för "revolt" (གྱེན་ལོག་; wylie: gyen-log), medan representanter från den lokala partieliten skapade "Nyamdrel"-fraktionen efter det tibetanska ordet för "allians" (མཉམ་སྦྲེལ་; wylie: mnyam-sbrel). Gyenlog fick stöd av den regionale befälhavaren för den fjärde fältarmén, Zeng Yongya, som hade starka band till Lin Biao, medan Nyamdrel backades upp av Ren Rong som var politisk kommissarie i regionen. Hankineser och tibetaner fanns representerade i båda fraktionerna, men hankineser hade monopol på alla ledande ställningar.^[14]

Hårda stridigheter bröt ut mellan de två fraktionerna, som båda gjorde anspråk på att företräda Mao Zedong, och kring 1968 rådde det i praktiken inbördeskrig i Tibet och den regionala partiavdelningen hade upphört att fungera. 1968 utgick Zeng Yongya som tillfällig segrare i maktkampen och utropade sig till ordförande i den revolutionära kommittén i Tibet, som nu ersatt både den civila regeringen och kommunistpartiet. Striderna mellan de två fraktionerna fortsatte dock, vilket bland annat gav upphov till en blodig incident i Nyemo i juni 1969, då anhängare till Gyenlog-fraktionen slaktade verkliga och föregivna anhängare till Nyamdrel under religiösa former.^[15] I samband med Lin Biaos försvagade ställning avsattes Zeng av sin rival Ren Rong, som nu blev utnämnd både till partisekreterare i det återupprättade regionala kommunistpartiet och till ordförande i den autonoma regionen. Ren lyckades behålla sin ställning även efter Maos död 1976, vilket bidrog till att fördröja reformpolitikens införande i Tibet med flera år.^[16]

Under hela kulturrevolutionen utsattes den tibetanska kulturen utsattes också för svår förstörelse och under åren 1966-1976 skall mer än 6 000 kloster ha förstörts i Tibet.^[17] Ett stort antal sekulära och religiösa ledare utsattes för thamzing (འཐབ་འཛིང་; wylie: ʼthab-ʼdzing), ett slags politiska kampsessioner som ibland urartade i våldsamheter. En annan konsekvens av kulturrevolutionen i Tibet är att en grupp politisk radikala etniskt tibetanska partikadrer, som Ragdi och Pasang, lyckades skapa sig en relativ maktställning under kulturrevolution. Till skillnad från många andra grupper som tjänade på kulturrevolutionen lyckades dessa kadrer behålla sin ställning i partiapparaten efter de Fyras gängs fall och de framträdde sedan som en viktig opposition mot reformpolitiken^[18]

Tibet under reformåren

1976 avled Mao Zedong och förtrycket av den tibetanska kulturen lindrades. På 1980-talet lovade den nye ledaren Hu Yaobang att samtliga lamor i exil skulle kunna återvända till Tibet, varpå Dalai Lama sände en utvärderingsgrupp till Tibet, som mottogs entusiastiskt av lokalbefolkningen. Panchen Lama släpptes ut från fängelset och 1980 fick Tibet ökad religionsfrihet. I maj 1984 skedde dock en kursändring och partisekreteraren Yin Fatang förklarade att Dalai Lamas eventuella återkomst inte var önskvärd så länge som denne inte "medgav sina misstag".^[19]

Åren 1984-85 ökade den hankinesiska invandringen till Tibet markant sedan den kinesiska regeringen slagit in på den "öppna dörrens" politik.^[20] Den 27 september 1987 gick munkar och nunnor ut i öppen protest mot regeringen i Peking och flera öppna protester följde de närmaste åren, vilket åter väckte omvärldens intresse för regionen. Upploppen ledde till att den dåvarande partisekreteraren Wu Jinghua avskedades och ersattes med den mer hårdföre Hu Jintao, som införde undantagstillstånd under oroligheterna 1989. 1989 fick också Dalai Lama Nobels fredspris för sin förespråkande av en icke-våldslösning på Tibet-konflikten, men de tibetansk-kinesiska lider ett hårt bakslag då den tionde Panchen Lama avlider samma år.

1995 erkände Dalai Lama en 6-årig pojke som den nye Panchen Lama kort efter fängslades pojken och hans familj på okänd ort. samtidigt erkände den kinesiska regeringen en annan pojke erkänns som Panchen Lama av ^[21]

2006 öppnades Qingzang-järnvägen mellan Golmud och Lhasa, vilket skapade bättre kommunikationer mellan Tibet och det egentliga Kina. 2007 fick Dalai Lama USA:s högsta utmärkelse, vilket Kinas regering protesterade emot.

En till synes spontan kampanj mot centralregeringen inkluderande uppvigling och kravaller dras i gång av okända element i mars 2008. Våldsamheterna resulterar i flera oskyldiga skadade, och vandalisering mot lokal kommers, ambulanser, brandbilar och skolor. ^[22] Kinesiska polisiära insatser har i bemötandet av upploppen gått lugnt fram då de kinesiska ledarna "betonat behovet av att lyssna på klagomål, medla i tvistemål, undvika totalkonfrontation och undvika behovet av att sätta in militär, men när trupp inkallas tenderar de hellre att arrestera än att skjuta ner demonstranter".^[23] Kinas representanter anser att det rör sig om upplopp organiserade av Dalai Lama och hans "klick"^[24]. Se vidare Oroligheterna i Tibet 2008.

April 2008 Vid en presskonferens i Japan säger Dalai Lama att Kina "förtjänar verkligen" att hålla OS. - Trots de olyckliga händelserna i Tibet har min inställning inte förändrats.^[25]

Kinas president Hu Jintao hävdadar att Kina är redo att tala med Dalai lama - förutsatt att denne avstår från att försöka splittra fäderneslandet, uppvigla till våld och sabotera Pekings olympiska spel.^[26]

Utvärdering av det kinesiska styret

Ockupationen av Tibet har kostat hundratusentals tibetaners liv. Antalet offer i Tibet är svåra att skatta. Den tibetanska exilregeringen uppgav 1984 1 200 000 döda, det vill säga 25 procent av landets befolkning, vilket kan vara överskattat.^[27] Å andra sidan visar de officiella folkräkningarna från 1953 och 1964 att folkmängden minskade från 2,8 till 2,4 miljoner, korrigerat för de som gick i exil, föddes och dog naturligt. Detta ger en svårtolkad ”överdödlighet” på 800 000.^[28] Bevisvärdet i denna siffra är dock låg eftersom åtminstone folkräkningen 1953 torde ha skett under mycket osäkra förhållanden. Enligt statistik för senare perioder skall tibetaner ha haft en snabbare folkökning än hankineser och medellivslängden ökat mycket kraftigt.

Tibetfrågan och stödet till exilregeringen och tibetanska befrielseorganisationer sågs av CIA att ingå i den antikommunistiska verksamheten^[29][30] På grund av Tibets geografiska isolering och att Tibet-frågan blev en del av det kalla kriget så finns det på väldigt många områden många helt motstridiga uppgifter om vad som egentligen hände i Tibet under 1950-talet. Troligen sände CIA fram till Nixons besök i Kina o början av 1970-talet systematiskt in agenter med uppdrag att stödja ett tibetanskt motstånd mot kommunismen.

Dalai Lama själv ställer sig numera utanför den politiska skalan: ”I'm not anti-communist or anti-Chinese, I want to develop peaceful relations with the Chinese. We should get over the unpleasant past.”^[31], men har lovat på den tibetanska exilregeringens sida att aldrig återfödas på ett territorium kontrollerat av Folkrepubliken Kina^[32].

Den kinesiska regeringens kontroll över regionen ses av tibetanerna som sammanvävd med kränkningarna av de mänskliga och demokratiska rättigheterna och uppmärksammades internationellt. Rasistisk diskriminering av tibetaner avhandlades vid FN:s Världskonferensen mot rasism 2001 ^[33]. Amnesty International har kontinuerlig bevakning av situationen i landet. Till exempel i årsrapporten från 2005 redovisar organisationen att i den autonoma regionen Tibet under Kinas styre har fängslats över 100 personer som Amnesty kvalificerat som samvetsfångar ^[34]. Likaså Human Rights Watch regelbundet följer upp och rapporterar om situationen i Tibet med övergreppen mot den tibetanska befolkningen ^[35]. Årsrapporten från 2006 tar upp situationen i Tibet.^[36]

Källor

1. ↑ Goldstein (1997), 4–5.
2. ↑ Tuttle (2008).
3. ↑ Goldstein (1997), 14–15.
4. ↑ BIANGYI:Tibetans' fight against British invasion
5. ↑ CONVENTION BETWEEN GREAT BRITAIN AND CHINA RESPECTING TIBET Signed at Peking, 27 April 1906
6. ↑ CONVENTION BETWEEN GREAT BRITAIN AND RUSSIA the 18th August 1907
7. ↑ Goldstein (1997), ss. 30-36.
8. ↑ Artikeln Tibet i Svensk Uppslagsbok, Malmö. 1936
9. ↑ ICJ Report on Tibet 1960
10. ↑ The Status of Tibet
11. ↑ 17 Point Agreement
12. ↑ Shakya (1999)
13. ↑ Taylor (1995), s. 23.
14. ↑ Shakya(1999), ss. 329, 343.
15. ↑ Shakya (1999), ss. 343-47.
16. ↑ Shakya(1999), s. 369.
17. ↑ Taylor (1995), s. 24.
18. ↑ Shakya (1999), s. 389.
19. ↑ Shakya (1999), s. 398f.
20. ↑ Goldstein (1997), s. 94.
21. ↑ Shakya (1999), s. 440-7f.
22. ↑ Dokumentär: "Tibet riot documentary" CCTV 14 mars 2008
23. ↑ International Herald Tribune 15 mars
24. ↑ Dokumentär: "Tibet riot documentary" CCTV 14 mars 2008
25. ↑ Expressen 2008-04-11
26. ↑ Svd 2008-04-12
27. ↑ Uppgifterna från Kommunismens svarta bok som återger Pierre-Antoine Donnet Tibet mort ou vif (1990), Jasper Becker Hungry Ghosts: China's Secret Famine (1996), Vanya Kewley Tibet: Behind the Ice Curtain (1990)
28. ↑ Räkneresonemanget enligt Kommunismens svarta bok
29. ↑ World Tibet Network News, September 16, 1998: CIA Gave Aid to Tibetan Exiles in '60s, Files Show (LAT)
30. ↑ http://www.etext.org/Politics/MIM/faq/tibet.html Maoist Internationalist Movement: "What about Tibet?"]
31. ↑ Dalai Lama på ett möte arrangerat av den antikommunistiska World League for Freedom and Democracy
32. ↑ den tibetanska exilregeringens sida
33. ↑ Jampa: The Story of Racism in Tibet, läst 2009-04-20.
34. ↑ Amnestys Rapport 2005 (summering)
35. ↑ Human Rights Watch Kina och Tibet sida
36. ↑ http://hrw.org/wr2k6/

• Goldstein, Melvyn C.; Rimpoche Gelek: A history of modern Tibet, 1913-1951: the demise of the Lamaist state, Univ. of California Press, Berkeley 1989 (eng). ISBN 0-520-06140-3 (alk. paper). Libris 5005342. 
• Goldstein, Melvyn C.: A history of modern Tibet. 2, The calm before the storm, 1951-1955, University of California Press, Berkeley 2007 (eng). ISBN 0-520-24941-0 (cloth : alk. paper). Libris 10709387. 
• Goldstein, Melvyn C.: The snow lion and the dragon [Elektronisk resurs : China, Tibet, and the Dalai Lama], University of California Press, Berkeley 1997 (eng). Libris 10028375. 
• Tsering Shakya: The dragon in the land of snows: a history of modern Tibet since 1947, Pimlico, London 1999 (eng). ISBN 0-14-019615-3 (hft., Penguin Compass, 2000). Libris 5489242. 
• Tuttle, Gray.: Tibetan Buddhists in the making of modern China, Columbia University Press, New York 2004 (eng). ISBN 0-231-13446-0. Libris 9510735. 
• Tuttle, Gray: Schneewind Sarah.: Long live the emperor!: uses of the Ming founder across six centuries of East Asian history, Society for Ming Studies, Minneapolis 2008 "Using Zhu Yuanzhang's Communications with Tibetans to Justify PRC Rule in Tibet",, Ming studies research series ; no. 4 (eng), sid. 413-29. ISBN 0-9800639-0-6. Libris 11448276.