Orre
Från Rilpedia
| ?Orre Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
 Orrtupp fotograferad i Österrike.
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Hönsfåglar Galliformes |
| Familj: | Fälthöns Phasianidae |
| Underfamilj: | Skogshöns Tetraoninae |
| Släkte: | Tetrao |
| Art: | Orre T. tetrix |
|
|
|
| §Tetrao tetrix Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
se text |
|
 Orrhöna fotograferad i Finland.
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Orre (Tetrao tetrix) är en hönsfågel i familjen fälthöns. Den är en stannfågel som förekommer i norra palearktis, främst i hed- och myrlandskap i ansluting till skog. Den är nära släkt med kaukasisk orre (Tetrao mlokosiewiczi). Inför häckningen (tidigt på våren) spelar orren på speciella spelplatser.
Innehåll |
Utseende
Orren känns lätt igen på sin kluvna stjärt. Hanen (tuppen) är, förutom de stora röda ögonbrynen, svart med blåskiftande hals och bakrygg. Två band och en fläck på vingen, liksom de undre stjärttäckarna är vita. Stjärtens sidopennor är långa och lyrformigt utåtböjda. Längden är ca 49-58 cm[3] och vingspannet 75-80 cm. Honan (hönan) är spräcklig i svart, rostgult och grått och har kortare och raka sidopennor i stjärten. Längden är omkring 40-45 cm[3] och vingspannet 65-70 cm. Ungen är på ovansidan tecknad med svarta och rostgula tvärband, svartspräcklig på ving- och stjärtpennor och ljusare undertill.
Utbredning och taxonomi
Orren är en stannfågel som förekommer i norra palearktis på höjder upp till 2400 meter.[4]
Taxonomi
Orren brukar delas upp i sju underarter.[4]
- T. t. tetrix, inkl pinetorum (Lönnberg, 1904) - förekommer i Europa och österut till Kolyma.
- T. t. britannicus (Witherby & Lönnberg, 1913) - förekommer i norra och västra Storbritannien.
- T. t. viridanus (Lorenz, 1891) - förekommer i sydöstra Europeiska Ryssland till sydvästra Siberien, mellan floderna Don och Irtysj.
- T. t. mongolicus (Lönnberg, 1904) - förekommer i de ryska delarna av bergskedjan Altaj, bergsområdena i Kirgizistan, Tianshan och västra Mongoliet.
- T. t. ussuriensis (Kohts, 1911) - förekommer i Manchuriet, Ussuriland och nordöstra delarna av Nordkorea.
- T. t. tschusii (Johansen, 1898), inkl. jenisseensis (Sushkin, 1925) - förekommer i södra Sibirien, från floden Irtysh till Bajkalsjön, och bergskedjorna Altaj och Sajan.
- T. t. baikalensis (Lorenz, 1911) - förekommer i sydöstra Sibirien, från Bajkalsjön till Amurland, norra Mongoliet och nordvästra Manchuriet.
Förekomst i Sverige
Orren häckar allmänt i Sverige från Skåne till långt upp i Lappland och går på fjällsluttningarna upp i björkregionen.
Biotop
Den trivs bäst i trakter där björk- och barrskog omväxlar med hagar, ängar, mossar och bergig mark. Den finns också i enbusksnår och på ljunghedar. Vintertid bäddar orren ibland ned sig i snön för att skydda sig mot stark köld och hård vind.
Föda
Orrens föda utgörs av diverse växtdelar, som knoppar, späda blad, säd och frön samt bär, men den äter även insekter, larver och maskar, särskilt ungarna får insekter att äta. På vintern utgör björkknopp den huvudsakliga födan.
Beteende
Spel
Tidigt på våren börjar orren sin lek, som före soluppgången hålls på marken (till exempel på mossar, frusna kärr eller sjöar). I soluppgången flyger tupparna upp i träden och spelar även där. Under spelet blåser och kuttrar de, springer omkring och hoppar om varandra, låter vingarna hänga ned och reser upp och breder ut stjärten. Häftiga strider utkämpas ofta mellan tupparna under leken. Även hönorna infinner sig på lekplatsen, men de håller sig mera i skymundan och uppsöks av de segrande tupparna.
Häckning
Hönan lägger i ett enkelt rede på marken vanligen 6-8, undantagsvis ända upp till 16, ägg, som till färgen är gulaktiga med små bruna fläckar och punkter. Efter omkring 3 veckors ruvning kläcks kycklingarna, som redan från början är ganska försigkomna och kan följa modern och under hennes ledning söka föda. På samma sätt som för alla djur som lever i typisk polygami, tar hannen ingen del i vården av ungarna.
Jakt på orre
På grund av sitt välsmakande kött räknas orren som ett av våra värdefullaste villebråd. Orre skjuts för trädskällare och stående hund (hönshund) på eftersommaren och början av hösten. Senare på hösten skjuts den för "bulvan". Under vintern är så kallad toppjakt med kulgevär vanligast, då orrtupparna ofta uppehåller sig i björktopparna.
Referenser
Noter
- ↑ IUCN - Tetrao tetrix Läst 20060924
- ↑ AviBase Läst 20061209.
- ↑ 3,0 3,1 Svensson, Lars; Peter J. Grant: Margareta Söderberg: Fågelguiden, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1999, illustrationer av Killian Mullarney, Dan Zetterström, sid. 104. ISBN 91-0-056976-3.
- ↑ 4,0 4,1 Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
Webbkällor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
- Sveriges Radio: P2-fågeln - Orre - Läte
- Wikimedia Commons har media som rör Orre
- Karta över orrens utbredning från AviBase
