Teosofi

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Teosofi, (av grek. theos, gud, och sofia, vishet, vishet i fråga om det gudomliga) kan syfta på två olika rörelser, varför det engelska språket, till skillnad från det svenska, gör skillnad på den den äldre trosuppfattning som utövas av "a theosopher" och den yngre trosuppfattning som utövas av "a theosophist".

Helena Blavatsky

Innehåll

Den äldre teosofin

Trots vissa likheter med alexandrinska filosofer200-talet, blomstrade den äldre teosofin framför allt mellan 1510-talet och 1810-talet. Vissa ansatser hos 1300-talsmystiker som Eckehart och Johannes Tauler sammansmälte i den lutherske kyrkoherden Valentin Weigels andlighet och teologi med Paracelsus alkemiska världsbild. Weigelianismen fick en mogen och utvecklad form i Jakob Böhmes författarskap, och Böhme påverkade efter sin död anhängare inom många olika trossamfund, exempelvis den reformerte Georg Gichtel, anglikanerna Jane Leade och William Law, den nominellt romersk-katolske Louis Claude de Saint Martin och många rysk-ortodoxa tänkare. Denna äldre teosofi intresserade den danske 1800-talsbiskopen HL Martensen, och har i modern tid bl a beskrivits av professor Arthur Versluis vid Michigan State University i böckerna "Wisdom's Children" och "Wisdom's Book".

Läran i huvuddrag

Böhme upplevde visioner som han beskrev i ord som han uttryckligen beskrev som begränsade och missvisande. Sju processer ansågs äga rum simultant av evighet inom Gudomen. Den första av dessa processer är den outsägliga och ofattbara Ogrunden, som står icke-varat närmare än varat. Den sjunde av dessa processer är Sophia, den gudomliga Visheten, som på Ordspråksbokens vis beskrivs med ett kvinnligt bildspråk. Ur Sophia emanerar Arkaios, en slags timlig världssjäl som inte skall förväxlas med den helige Ande. Genom Sophia och Arkaios skapar den heliga Treenigheten den andliga och den kroppsliga världen. Den senare är till en början inte fysisk. Högst bland andarna i den andliga världen är Mikael, Uriel och en ängel vars namn är okänt. Under dessa står sju ärkeänglar som korresponderar med synen på planeterna och metallerna i alkemin. I sökandet efter Ogrunden gjorde den namnlösa ängeln den potentiella vredeselden realiserad, uppslukades av sitt eget högmod, skar sig av från det gudomliga ljuset och blev Lucifer. Den tredjedel av änglarna som stod under denna ängels tillsyn förvandlades därför till en mörker-värld. Den ursprungliga Människan sattes att vägledas av Sophia och fylla den förlorade tredjedelens plats, men lurades att efterlikna Lucifers högmod. Den kroppsliga världen föll med Människan till en skärningspunkt där den högre ljusvärlden och Lucifers mörkervärld är blandade med varandra, och den kroppsliga världen blev så till en fysisk värld och historien tog sin början. Människan blev till många människor, underkastade de astrologiska planeternas och de fyra elementens dåliga inflytande. För att lyfta människan åter till ursprunget blev guden Gud människa i den förmente Jesus Kristus. Genom denne blir det möjligt för människan att genomgå en process som kallas för "pånyttfödelse" (ett ord som av teosoferna inte används i samma mening som inom evangelikalismen), och människan ställs så under Sophias inflytande istället för elementens och planeternas inflytande.

Den yngre teosofin

Den moderna versionen är en religiös lära, som uppfanns av Helena P. Blavatsky och Henry Steel Olcott år 1875. Inspirationen kom till stor del från spiritismen som vid denna tid var relativt utbredd.

Denna teosofi är en esoterisk lära, som anser sig ge sina följeslagare djupare insikt i andlighetens natur. Bland annat gör den åtskilliga pseudovetenskapliga påståenden om astralkroppar och liknande fenomen. Teosofi är ofta en ingrediens i New Age-liknande trossystem och annan nyandlighet.

De alexandrinska filosofer som först talade om teosofi bildade kring detta begrepp ett eklektiskt religionsfilosofiskt system, som ville finna en gemensam gudomlig vishet, som kunde förklarande sammanfatta det väsentliga i de rådande religiösa och filosofiska systemen, de kristna såväl som de förment hedniska. Den moderna teosofin, vars grundläggare och förnämsta utbildare förutom Blavatsky och Olcott var W.Q. Judge, K.A. Tingley samt Annie Besant, kan kännetecknas på samma sätt. Den söker visa att alla religioner haft sitt ursprung i en uråldrig vishetsreligion. Såväl den antika som den moderna teosofin har framkallat en del avarter med vidunderliga magiska och spiritistiska utväxter. Såväl i sin rena form som i sina avarter har teosofin i våra dagar funnit spridning i vida kretsar.

Läran i huvuddrag

Teosofin lär, att alltings ursprung, det gudomliga varat, trots att det sägs vara höjt över all tillfällig skapelse ändå är inneboende i varje varelses livsrot eller hjärta och utgör människans innersta jag. Den djupaste källan för medvetenhetsljuset påstås därmed vara en och samma för alla varelser, och någon i verklig mening avskild tillvaro finns ej. Tillvarons stora lag är den om orsak och verkan. Den sägs ha universell giltighet på tillvarons alla områden. Verksam på ansvariga varelser, kallas den karma (sanskrit för handling) eller karmalagen och bringar förr eller senare får var och en ta konsekvenserna av sina handlingar. Världsförloppet regleras därmed av en ofelbar rättvisa. Detta sägs dock först fullt kunna inses när även karmas tvillinglag, den cykliska lagen, tages i betraktande. Enligt denna framgår allt cykliskt ur sin livsrot till upprepade "livsdagar" och vänder så åter - världarna i rymden, naturen i sina årstider, all rörelse, allt vardande påstås vara rytmiskt. Denna lag sägs yttra sig i hjärtats slag, andningen, vaka och sömn. För människan såsom en odödlig livsenhet hävdas att denna lag innebär upprepade födelser till nya jordeliv, alltså reinkarnation (återförkroppsligande). I varje nytt jordeliv sägs den uppväxande personen föra med sig sin sådd såsom medfödda anlag och drifter, och hans karma från föregående liv når honom även genom de förhållanden i vilka han föds, och senare även genom livets mer eller mindre gynnsamma tilldragelser, där dessa ej kan förklaras ur karmiska verkningar av hans frivilliga handlingar i samma jordeliv. Dock sägs inte den jordiska tillvaron regleras av lagen då den mänskliga tillvaron påstås vara en rytmisk pendelsvängning mellan en andlig tillvaro och ett utvecklingsarbete inom en sinnlig tillvaro som skall höjas och bringa vidgad erfarenhet. Mellantillståndet mellan jordeliven hävdas vara ett för jaget inre karmiskt samlande och assimilerande under ett lyckligt drömtillstånd av de mest ideala och värdefulla dragen hos det genomgångna jordelivet, vilka till följd av den yttre tillvarons begränsningar inte kunde komma till sin rätt här. Från vår synpunkt sett är det ett drömtillstånd, men för jaget påstås det vara den fullaste verklighet. När personens ideala och andliga impulser sålunda haft sin karma i ett himmelskt tillstånd, bringas jaget av de jordiska drifternas cykliska återuppvaknande till förnyad inkarnation.

Det Teosofiska Sällskapet framställer visserligen de högre tillvarelseformerna i naturen såsom uppkomna genom evolution, utveckling ur de lägre, men dess utvecklingslära kompletterar evolutionen genom en föregående involution, nedstigande av en högre impuls i den lägre formen. Härvid betraktas världsförloppet som ett gradvis och rytmiskt förverkligande i en lägre tillvaro av de gudomliga idéerna, vilka allteftersom de vinner uttryck i världen lyfter upp den till högre plan. I verkligheten sägs alla dessa livsimpulser komma inifrån, från livsroten. och orden "nedstigande" eller "ingjutande" betecknar endast en kvalitativ skillnad mellan ett inre och ett yttre i världsförloppet. Därför hävdas att atomerna och planeterna bildades genom att livsmonader, eller centra för attraktion, införlivades med det pulserande världsstoffet, och mineralriket genom att en konstruerande princip ingöts eller "nedsteg" i sådana monader. Växtriket uppkom ur mineralriket genom att i det senare ingöts en ny organiserande princip, och djurriket evolverades ur växtriket efter involutionen i detsamma av den animala principen eller begärens själ.

Människans uppkomst slutligen sägs ej vara en följd av de yttre omständigheter, som påverkat djurvärlden, kampen för tillvaron, utan hon påstås tillhöra ett nytt naturrike, människoriket, framsprunget genom att rena tankeväsenden ("världsförnuftets söner") nedstigit i djurvarelserna. Människan är därför enligt det Teosofiska Sällskapet i första hand en dubbelvarelse: Ett högre och ett lägre jag inom samma bröst, och härav kommer livets strid för idealitet, mot sinnlighet och begränsningar. Målet är att höja den jordiska tillvaron till ren förnuftighet genom att fullständigt tämja människodjuret. Därigenom uppnås nya utvecklingsmöjligheter och öppnas människan för mottagande (involution) av en ny gudomlig impuls, Logos eller "Kristusprincipen", som gradvis lyfter henne till ett nytt naturrike, "himmelriket på jorden". Liksom alla andra riken eller utvecklingsgrader har sina representanter i naturen, så sägs det här på jorden finnas representanter även för detta övermänskliga rike, våra föregångsmän. Teosoferna tror sålunda på sina "mästare", som sägs vara de hemliga ledarna av deras universella broderskap och till vilkas hemliga orden de räknar några av gångna tiders stora lärare sådana som Lao Tse, Konfucius, Tzon-kha-pa, Zarathustra, Buddha, Jesus, Pythagoras, Platon, Apollonios från Tyana med flera.

Av det Teosofiska Sällskapets utvecklingslära framgår vidare, att människan är ej en blott dubbelvarelse, utan ett mikrokosmos, som i sig uppsamlat de lägre naturrikena och till potentialiteten innehåller även ett högre. Sålunda är hon sammanfattningen av sju principer:

  1. kroppen,
  2. "astralkroppen" (den formbildande principen eller eteriska formgivande kraftlinjer),
  3. den organiska livsprincipen,
  4. den animala själen,
  5. den mänskliga själen,
  6. den andliga själen eller Logos, samt, gemensamt för all tillvaro,
  7. det gudomliga all-livet.

I moralfilosofiskt avseende hänvisar teosofin till den ovannämnda karma- och reinkarnationsläran, som är riktad på att tillfredsställa rättfärdighetskravet och förta bitterheten över livets lidanden samt inge tillförsikten att varje bemödande äger framgång. Den sedliga kraften att övervinna det lägre jaget erhåller man genom att tillitsfullt hänvända sig till det gudomliga jaget i människans eget inre under meditation. Härunder bör alla lägre medvetenhetsintryck bortvisas, och bönen, som sålunda ej är en anhållan, utan ett viljande av andlig art, får ej ställas till någon makt utom människan.

Se även


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Teosofi, 1919.
Personliga verktyg