Sven Wingquist

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Sven Wingquist
Sven Wingquist vid sitt ritbräde omkring 1925.
Född	10 december, 1876 Hallsberg, Sverige
Död	17 april, 1953 Göteborg
Utbildning	Maskiningenjör
Yrke/uppdrag	Konstruktör, uppfinnare, industrialist. En av SKF:s grundare.
Maka	Kristina, född Hult
Barn	okänt
Föräldrar	Sven Daniel Wingquist och Anna, född Lundberg

Sven Gustaf Wingquist, född 10 december 1876 i Hallsberg, död 17 april 1953 i Göteborg,^[1] var en svensk maskiningenjör, uppfinnare och industrialist. Wingqvists banbrytande kullagerskonstruktioner lade grunden till Svenska Kullagerfabriken AB (SKF), som han var med och grundade 1907. Han var bolagets förste verkställande direktör från starten till 1919 och senare bolagets styrelseordförande under åren 1938-1953.

Familj

Hans föräldrar var stationsinspektören i Hallsberg, Sven Daniel Wingquist (född 1844) och Anna, född Lundberg, 1851.^[2] Sven Wingquist gifte sig 1919 med Kristina (1892-1963), född Hult i Själevad, Västernorrlands län. Han ligger begravd vid Eggby kyrkogård, väster om Skövde.
Även Svens bror Erik Wingquist, var verksam inom SKF.^[3]

Utbildning och karriär

1894 tog Wingquist maskiningenjörsexamen vid Örebro tekniska elementarskola, varefter han 1894-1895 utbildade sig till textilman vid John Lennings vävskola i Norrköping. Wingquist praktiserade 1895-1896 vid Gävle mekaniska verkstad samt vid olika verkstäder i USA. 1896-1899 var han anställd som ingenjör vid Jonsereds Fabriker varefter han 1899 anställdes som driftsingenjör vid Gamlestadens Fabrikers AB i Göteborg, där han fick ansvar för reparationsverkstaden och ångmaskincentralen.^[4]

Som ung driftsingenjör vid Gamlestadens Fabriker fick han problemet på sitt bord att lösa de återkommande maskinstoppen på grund av havererade lager för fabrikens långa drivaxlar. Man kom så småningom underfund med att detta orsakades av sättningar och förskjutningar i marken som fabriken var byggd på^[5]. Knappt mätbara förskjutningar av lagerlägena för drivaxlarna resulterade i stora lagerkrafter i de på den tiden i princip helt stela kullagren som till slut skar. Lagren som i huvudsak var av tyskt fabrikat,^[6] var också i övrigt av undermålig kvalité. Wingquists försök att lösa lagerproblemen i fabriken sammanföll i tiden med de intensiva diskussioner om olika lagertyper som pågick i tekniska kretsar vid den här tiden, speciellt i Tyskland. Metallurgen professor Richard Stribeck hade på uppdrag av DWF (Deutsche Waffen- und Munitionsfabrik) 1899, publicerat en rapport 1902 som på vetenskaplig grund gjorde en jämförelse mellan glidlager och kullager som maskinelement. Rapporten kom att bli ett genombrott för kullagertekniken, där Stribeck, i motsats till vad som tidigare varit den allmänna uppfattningen, kunde påvisa stora tekniska fördelar med kullager jämfört med glidlager för många olika typer av lagringar. Wingquist följde noga med i de diskussioner som pågick och förstod i ett tidigt skede att det fanns ett stort utrymme för innovationer inom kullagertekniken. Han höll en rad föredragningar i ämnet inom ledande ingenjörsföreningar i Göteborg där han påvisade de tekniska fördelarna med kullager baserade på Stribecks rapport och den utveckling som pågick i främst Tyskland.

För att kunna arbeta effektivare med lagerproblemen i fabriken inrättades på Wingquists initiativ en mindre experimentverkstad på fabriksområdet där olika lagertyper och stålkvalitéer kunde provas under kontrollerade former. Detta ledde så småningom fram till en rad olika lagertyper och redan 1906 sökte han patent på ett 1-radigt självreglerande spårkullager med sfärisk form på ytterringens löpbana (svenskt patent nr. 24160), men som hade den nackdelen att det inte klarade axiella laster i någon nämnvärd grad genom kilverkan på kulorna och lagertypen tillverkades därför aldrig i några större antal.

Grundandet av SKF

Originalskiss på ett självinställande lager av tidig modell. Jämför med lagret till vänster på bilden under.

Sven Wingquist självreglerande dubbelradiga radialkullager. En tidig version till vänster med begränsad sfärisk yta på ytterringens löpbana och slutlig version 1907, till höger.

Fältprovning av SKF-hjullager på en SCANIA-lastbil i september år 1909. Sven Wingquist (då 30 år), syns till höger bak på lastbilsflaket.

Wingquist och ledningen för Gamlestadens Fabriker förstod rätt snart att en liten experimentverkstad med begränsade resurser inte var tillräckligt för att kunna arbeta vidare med de alltmer avancerade konstruktioner som Wingquist skissade på, som på sikt också borde kunna utgöra grunden för ett nytt fristående kullagerföretag, en framtidsvision som Wingquist tidigt framfört men som han till en början hade fått dåligt gehör för. På initiativ av Wingquist grundades därför Svenska Kullagerfabriken (SKF), till att börja med som ett dotterbolag till Gamlestadens Fabrikers AB, för att kunna koncentrera den krävande lagerutvecklingen till ett separat bolag med egen riskkapitalförsörjning.

Vid en bolagsstämma på Gamlestadens Fabriker den 16 februari 1907 beslöt Axel Carlander och Knut J:son Mark att skjuta till kapital. Sven Wingquist utsågs som verkställande direktör och teknisk chef. Aktiekapitalet fördelades på totalt 110 aktier varav Gamlestadens Fabriker tecknade sig för 82 aktier och Wingquist för 10 aktier. Wingquist erhöll dock ytterligare 10 aktier som en ersättning för redan gjorda uppfinningar. Axel Carlander, Chistopher Carlander, Knut J:son Mark och Johannes J:son Mark tecknade sig för två aktier vardera. Axel Carlander utsågs till styrelsens ordförande för det nya bolaget. Vid denna tidpunkt var det berömda 'SKF-lagret' inte färdigutvecklat även om Wingquist var på rätt spår och arbetade intensivt med olika utvecklingsidéer.

I Gamlestadens Fabrikers årsredovisning för 1906^[7], som presenterades på våren 1907, och som även inkluderade den bolagsstämma som hölls i februari 1907 då SKF grundades gav Gamlestadens Fabriker följande redovisning över SKF:s start:

"Ingeniör Wingquist har under året experimenterat med tillverkning av ett nytt kullager, varå han sökt patent, och som efter allt att döma skulle komma att visa sig överlägset andra dylika. Då vi genom att sätta in kullager i maskinerna, där så kunde ske, skulle spara ej obetydligt med kraft, beslöt Styrelsen anskaffa en del maskiner för att tillverka dessa lager. Härvid hade jämväl den tanken, att om detta försök visade sig fördelaktigt, borde det vara en god affär att bilda ett särskilt bolag för denna fabrikation. Sedan vi nu varit igång någon tid och erfarenheten tycks styrka, att man kan hysa goda förhoppningar om saken, har en tomt för en ny fabrik köpts av Göteborgs Stad, varjemte en del maskiner för tillverkningen anskaffats. I början av detta år har också konstituerande stämma hållits med Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken, vari Styrelsen för Gamlestadens Fabrikers Aktiebolag tecknat aktier för 82 000. Det är Styrelsens förhoppning, att detta skall visa sig vara ett lyckligt beslut.^[6]

Det skulle dröja till slutet av mars 1907 innan Wingquist hade hittat den lösning som definitivt borde lösa problemen med lagerhaverierna i Gamlestadens Fabrikers maskinpark och många andra lagerproblem på det maskintekniska området världen över.

Den 6 juni 1907, 2 veckor efter att ansökan kom in till Patentverket, godkändes SKF:s patentansökan i Sverige, på ett flerradigt självreglerande radialkullager, svenskt patent nr. 25406, där Sven Wingquist står som uppfinnare. Vid samma tid söktes och godkändes också patent på lagertypen i bland annat Tyskland, Frankrike, Storbritannien och i USA. Totalt erhölls patent i 10 olika länder inom en snäv tidsperiod. I patent nr. 25406 finns både ett 2- och ett 3-radigt radialkullager beskrivet, men det var det 2-radiga kullagret med sfärisk form på ytterringens löpbana, allmänt kallat 'sfäriskt kullager' som skulle komma att bli SKF:s stora försäljningsframgång.

Det banbrytande med Wingquists uppfinning var att lagret hade dubbla kulrader, kombinerat med en sfärisk form på den yttre lagerringens löpbana med speciella geometriska förhållanden som gjorde att lagret även klarade betydande axiella laster utan att lagerbanorna och kulorna utsattes för stora påkänningar. Lagret som kom att benämnas 'SKF-lagret' lade grunden till SKF:s snabba expansion som lagertillverkare genom att man också varit förutseende att samtidigt ta ut patent i samtliga stora industrinationer för att förhindra plagiat. Man hade nu ett förspång och SKF etablerades snabbt med egna försäljningskontor och fabriker i många länder utanför Sverige.

SKF:s affärsutveckling

Wingquist var inte bara den drivande i SKF:s teknikutveckling, utan också i hög grad involverad i SKF:s lansering av sina produkter genom en snabb uppbyggnad av ett vittförgrenat återförsäljarnät och etablering av egna fabriker utomlands där patentet 25406 utgjorde en viktig grundsten för företagets möjligheter att utvecklas. Den energiska bearbetningen av marknaden, som Wingquist bedrev och den successiva etableringen av egna fabriker utomlands, med en första fabrik i Luton i England 1911, resulterade i att försäljningsvärdet redan 1909 uppgick till ett belopp som översteg 500 000 kronor. Därefter steg den nästan explosionsartat: år 1910 utgjorde den 1 miljon kronor, år 1911 2 miljoner kronor, år 1912 4,5 miljoner kronor och 1913 6,5 miljoner kronor. Försäljningsframgångarna skedde i hård konkurrens från främst Fichtel & Sachs i Tyskland, Hoffmann i England och Timken i USA. På den tyska marknaden var den inhemska kullagerindustrin betydande. Där skapades också 1913 av de större fabrikerna en kullagerkonvention, som hade karaktären av ren kartellbildning och som i viss utsträckning var riktad mot SKF:s expansion. Wingquist, som tidigt hade övervägt att grunda ett dotterföretag i Tyskland, valde då metoden att förvärva inflytande över en av de tyska kullagerfabrikerna. Genom en nyemissionen 1913, som tillförde SKF ett nytt kapital på 6 miljoner kronor, fick SKF möjlighet att köpa halva aktiekapitalet i Norma Compagnie i Cannstatt. Detta innebar för SKF en investering av 3 miljoner Mark. Genom denna affär fick SKF in en fast fot i Tyskland och inträdde 1914 i den tyska kullagerkonventionen.^[3][4] Omkring 1915 startade man kullagertillverkning i USA för att främst sälja in SKF-lager inom fordonsindustrin, genom förvärv av den amerikanska kullagertillverkaren The Hess-Bright Manufacturing Co. i Philadelphia, som tillverkade det inarbetade "Conrad"-lagret på licens av ett tyskt företag (DWF-Deutsche Waffen Fabrik). Affären hanterades av Björn Prytz som hade rest över till USA och stod i kontakt med Winquist i Göteborg per telegram. SKF hade i samband med USA-etableringen egentligen tänkt att introducera ett prisbilligt fordonslager under varumärket "Volvo", men detta skrinlades och alla lager kom därefter att märkas med SKF:s logotype enligt nuvarande utseende^[8].

Under tidigt 1900-tal svarade person- och lastbilsidan för merparten av försäljningsvolymen och USA med den snabbt växande personbilstillverkningen var tidigt en mycket viktig marknad för SKF. Lastbilstillverkaren Scania i Malmö (sedermera ihopslagen med Vabis i Södertälje till Scania-Vabis) köpte alla sina axellager från utlandet men blev efter övertygande långtidsprover med olika SKF-lager i sina lastbilar en stor kund till SKF med början omkring 1909.

Wingquist som funderat mycket på materialfrågan för att kunna öka lagerbelastningen, öka livslängden på kullagren och även få en högre leveranssäkerhet, kom så småningom fram till att den bästa lösningen vore att företaget skaffade sig ett eget stålverk där man själv kunde skräddarsy stålets egenskaper för olika delar i lagren. Efter en genomgång under 1915 av tänkbara stålföretag beslöt han sig för att försöka förvärva Hofors järnbruk som ägdes av Stockholms Enskilda Bank med vice häradshövding Marcus Wallenberg som verkställande direktör. Från sitt första möte med Marcus Wallenberg berättade Wingquist att han blivit ordentligt "examinerad" om SKF:s ställning och utvecklingsmöjligheterna för bolaget. Affären slutfördes under 1916, där även förvärvet av Grönkvists Mekaniska Verkstad i Katrineholm (G.M.V.), som SKF drev en seglivad process mot för patentintrång, ingick under samma tidsperiod. Marcus Wallenberg kom senare att ingå i SKF:s styrelse.

Konkurrens

Grönkvists Mekaniska Verkstad hade påbörjat sin lagertillverkning redan 1913, och byggde sin produktion på en variant av Wingquists sfäriska kullager samt ifrågasatte Wingquists patenträtt. Den påföljande patenttvisten drog ut på tiden och engagerade en rad tekniska experter. Konflikten löstes inte men bilades genom SKF:s köp av G.M.V. Under första världskriget startades många företaget med "kullagerambitioner", varav majoriteten introducerades på aktiebörsen - ofta redan innan fabriksbyggnader påbörjas. Nordiska Kullageraktiebolaget (NKA), grundat 1914, utgjorde det mest seriösa alternativet. NKA grundades på initiativ av en grupp affärsmän i Göteborg, där bryggeriägaren Melcher Lyckholm (J W Lyckholm & Co) var den drivande. Företaget hade SKF som förebild och omfattade bland annat ett eget järnverk - Forsbacka i Gästrikland. Under 1917 kulminerade företagsetableringarna, och under det året grundades, AB Kullagerfabriken Svea i Lindesberg (februari), Stockholms Kullager AB (maj), Skandinaviska Kullager AB i Stockholm (juni), AB Bursells Cykoidkullager i Göteborg (juni), AB Kullagerverken i Stockholm (oktober) och Baltiska Kullager AB i Stockholm (november).^[9]

I mars 1918 avslöjades en skandal, som kom att benämnas "kullageraffären". Det var Baltiska Kullageraktiebolaget (BKA), en av de nya kullagerfirmorna, som hade lyckats värva chefen för SKF:s konstruktionsavdelning, Fritz Kjerrström, som tekniskt ansvarig vid sin anläggning i Stockholm. Kjerrström hade innan han lämnade sin plats på SKF, under månader gjort kopior av olika maskinritningar, som han därefter överlämnade till sin nya arbetsgivare. Det hela avslöjades och ledde till polisanmälan. Sven Wingquist uppskattade antalet kopierade ritningar till mellan 1 500 och 2 000, och misstänkte att stölderna varit planlagda redan vid Baltiska Kullagers start i november 1917. Polisutredningen väckte stor uppståndelse och bekräftade i stort anklagelserna. Verkställande styrelseledamoten i BKA, J.E. Frykberg ansågs bära huvudansvaret och avskedades. Redan på sommaren 1918 övertogs hela BKA av NKA och upphörde därefter som företag. NKA försäkrade i sin tur att inga SKF-ritningar längre fanns i BKA:s arkiv, vilket godtogs av Wingquist.^[10]

Med Wingquist som verkställande direktör och Axel Carlander som styrelsens ordförande utvecklades SKF snabbt till ett världsledande företag inom tillverkning av kul- och rullager för både stationära och mobila maskinapplikationer. Wingquists extra 10 aktier som han erhöll vid bolagets grundande och kommande tantiem i utbyte mot patentet 25 406 skulle visa sig vara mycket lönsamt för hans ekonomi. I 1913 års taxeringskalender stod han för den högsta deklararerade privata inkomsten i Göteborg.^[6]

Winquist trappar ner på arbetet

Den 7 februari 1919 avgick han som verkställande direktör på egen begäran på grund av allmän trötthet, en trötthet som redan under 1918 hade tyngt honom och som hade blivit värre med tiden och som till slut medförde att han blev tvungen att ställa in en viktig tjänsteresa på hösten 1918. Winquist var enligt läkarna inte sjuk men bedömdes helt enkelt utarbetad efter många år av mycket intensivt arbete sen bolaget grundades och beordrades vila och en nerdragning av arbetstempot. Wingquist efterträddes av dåvarande försäljningschefen för SKF, Björn Prytz, men arbetade vidare som konsulterande ingenjör och styrelseordförande på deltid i SKF. Så småningom återfick han dock sina krafter och återgick till att arbeta heltid för SKF. När Axel Carlander, efter en obruten tid som styrelseordförande för SKF från att bolaget grundades 1907, avgick som sådan 1937 tillsattes Björn Prytz som styrelseordförande under ett år varefter Wingquist 1938 tog över och innehade ordförandeposten fram till sin bortgång.

Skogsforskning

Sven Wingquist var mycket intresserad av skogsforskning, och blev 1930 styrelseledamot i Skogssällskapet. Han var den som först i Sverige lanserade metoden med skogsvärdering genom flygfotografering. Stiftelsen "Hildur och Sven Wingquists stiftelse för skogsvetenskaplig forskning" skapades genom att familjens egendom Remningstorp bortskänktes, som då representerande ett taxeringsvärde på cirka en miljon kronor. I samarbete med Skogssällskapet och i samråd med Statens Skogsforskningsinstitut skulle stiftelsen arbeta vidare med forskningsarbetet inom området.^[11]

Uppdrag utanför SKF

Wingquist var ledamot av styrelsen för Svenska Industriförbundet 1913-1938, och av Allmänna Exportföreningen 1913-1925 samt 1934-1938. Han var även efterfrågad i andra företag och var 1917-1946 verksam i AB Bofors, 1933-1936 som verkställande direktör och 1917-1932 och 1937-1946 som styrelseordförande. Sven Winquist var även ledamot av AB Volvos styrelse fram till 1949.^[3][12] Åren 1941-1953 var han styrelseordförande i Svenska Flygmotor AB. Wingquist var styrelseordförande i Nydqvist & Holm AB samt ledamot i styrelserna för Skandinaviska Banken och Svenska Aeroplan AB.^[13]

Några av Sven Wingquists svenska patent för SKF

Patent nr

• 25406 Flerradigt självreglerande radialkullager, 1907
• 26266 Självreglerande kullager för axialtryck, 1908
• 27397 Verktyg för precisionsmätning, 1908
• 31707 2-radigt sfäriskt rullager, 1910
• 33901 Anordning vid kullager med kulhållare, Wingquist och H. Olsson, 1910
• 57197 Rullager med tryckfläns, Wingquist och N.A. Palmgren, 1919
• 78223 Anordning vid dubbelradiga rullager, 1931

Utmärkelser

• 1921: Promoverad till teknisk hedersdoktor vid Stevens Institute of Technology, USA.
• 1943: Kommendör med stora korset av Vasaorden
• Kommendör med stora korset av Nordstjärneorden
• Kommendör av polska orden Polonia Restituta
• Officer i franska Hederslegionen
• Ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien^[14]
• Innehavare av Svenska Ingenjörsföreningens i USA, John Ericsson-medalj
• Hedersledamot i Svenska Ingenjörsföreningen, Brooklyn, USA
• Hedersledamot i Svenska Uppfinnareföreningen och Svenska Ingenjörsvetenskapsakademien
• Av Kungl. Maj:t tilldelats medaljen i guld av åttonde storleken med inskriptionen "För medborgerlig förtjänst"
• 1948, 4 juni: Göteborgs stads förtjänsttecken för "...långvarig gagnande gärning i stadens och det allmännas tjänst".
• På sin 70-årsdag uppvaktades Sven Wingquist av Bofors styrelse, genom att amiral Wetter överräckte en av bolaget präglad medalj, som hade Sven Wingquists bild på ena sidan och på den andra följande text: Han gav inre styrka, yttre kraft, fäderneslandet till värn.^[15]

Postumt

• Motiv på svenskt frimärke
• 1980: Minnesmedalj och minnesskrift utgiven av Ingenjörsvetenskapsakademien

Referenser

Noter

1. ↑ Sveriges dödbok 1947-2003, (CD-ROM version 3.0) Sveriges Släktforskarförbund 2003
2. ↑ Sveriges befolkning 1900, (CD-ROM version 1.02) Sveriges Släktforskarförbund 2006
3. ↑ ^{3,0 3,1 3,2} Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, del I:2 Göteborg 1913-1962, professor Artur Attman, utgiven av Göteborgs stadsfullmäktige, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1963 s. 40, 59, 65, 71
4. ↑ ^{4,0 4,1} Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, del I:I Göteborg 1863-1913, professor Artur Attman, utgiven av Göteborgs stadsfullmäktige, Elanders Boktryckeri, Göteborg 1963 s. 133, 135
5. ↑ Idag vet man att Göteborg, speciellt runt Göta älv vilar på lerhaltig mark i olika skikt som härrör från inlandsisens avsmältning.
6. ↑ ^{6,0 6,1 6,2} Göteborgs historia II: Från handelsstad till industristad 1820-1920, Martin Fritz, Norstedts Tryckeri, Stockholm 1996 ISBN 91-88384-59-4 s. 252, 257, 363
7. ↑ Att årsredovisningen 1906 inkluderade bolagsstämman 16 febr. 1907 har bekräftats av Martin Fritz i okt. 2008, författare till bok enligt referenser.
8. ↑ Hälleby, Bertil, Så föddes en svensk bilindustri: Volvos historia fram till PV 444, Göteborg 1990, sid 16-17. ISBN 91-24-16378-3
9. ↑ Teknikens tempel : modernitet och industriarv på Göteborgsutställningen 1923, Anders Houltz, utgiven av Göteborgs stadsmuseum, Gidlunds förlag, Göteborg 2003 ISBN 91-7844-625-2 s. 256
10. ↑ Houltz (2003), s. 257
11. ↑ Holber (1951), s. 21
12. ↑ Bra Böckers Lexikon, 4:e upplagan, Höganäs 1991 ISBN 91-7133-082-8, band 24, UGA-VIS s. 365
13. ↑ Holber (1951), s. 21
14. ↑ Kungliga Vasaorden, red. Johan Kleberg, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1944 s.4
15. ↑ Sfären Nr 5: Utgiven av SKF Göteborg: Sven Wingquist 75 år, red. A. Holber, Wezäta, Göteborg 1951 s. 21-22

Källor

• Steckzén, Birger, SKF - Svenska kullagerfabriken: en svensk exportindustris historia 1907-1957, Göteborg 1957
• Fritz, Martin & Karlsson, Birger, SKF - Världsföretaget 1907-2007, Informationsförlaget, Stockholm 2006 ISBN 978-91-7736-575-4

Externa länkar