Från Rilpedia

Björn Gustaf Prytz, född 2 april 1887 i Göteborg, död 22 juni 1976, var en svensk industriman, diplomat och riksdagsledamot. Han var främst verksam inom SKF, som Sveriges sändebud i London under andra världskriget, och som liberal riksdagsman.

Innehåll 1 Biografi 2 Björn Prytz och AB Volvo 3 Referenser 3.1 Noter 3.2 Tryckta källor

Biografi

Björn Prytz var son till grosshandlare Gustaf Prytz och Theresa Ward Prytz, född White. Han tillbringade från sex års ålder sina barn- och ungdomsår i England, bedrev därefter handelsstudier i Tyskland och i Belgien och blev sedan anställd vid AB Separators försäljningskontor i Bryssel. År 1913 anställdes han som reklamchef (marknadschef) på Svenska Kullagerfabriken (SKF). Under åren 1914-1918 var han chef för SKF:s amerikanska dotterbolag innan han 1919 utsågs till VD för moderbolaget, efter Sven Wingquist.

Björn Prytz blev kvar på posten som VD för SKF fram till 1937 då han valdes till styrelseordförande. Han verkade som sådan under ett år tills han 1938 utsågs till Sveriges envoyé i London. Han var verksam som sådan till 1947, då han efterträddes av ambassadören Erik Boheman. Prytz har givit en skildring om den tiden i Handlingar rörande Sveriges politik under andra världskriget i tre band (1947).^[1][2]

Prytz var ordförande i Sveriges Allmänna Exportföretag 1935-1938 (hedersledamot 1952) och under åren 1929-1930 ledamot av andra kammaren i Sveriges riksdag för Göteborgs stads valkrets (liberala riksdagspartiet). Han var styrelseordförande i Svenska Tändsticks Aktiebolaget 1933-1937, i AB Transfer från 1947, i Etiopiska kompaniet AB från 1947, i AB Volvo 1949-1957, i Marstrands mekaniska verkstad från 1949, i Götaverken 1953-1957 (vice ordförande från 1947) och ledamot i AB Park Avenue i Göteborg från 1947.^[3][4]

Björn Prytz var av den adliga ätten Prytz, samt far till skådespelerskan och dansaren Agneta Prytz.

Björn Prytz och AB Volvo

Prytz låg bakom lanseringen av ett kullager som gick under varumärket Volvo ^[5] ("...ett enradigt stelt spårkullager med ifyllnadsspår")^[6]. Lagret hade under 1915 lanserats på den svenska marknaden, och skulle nu säljas som ett prisbilligt lager på den hårt konkurrensutsatta amerikanska fordonsmarknaden. Detta skulle bland annat ske genom att SKF startade en fabrik i Hartford, Connecticut.^[7] Registreringsansökan skickades in till Patent- och registreringsverket den 11 maj 1915.^[8] Varumärket kom dock aldrig till användning för kullager i någon större omfattning, och både varumärket och det nyregistrerade bolaget AB Volvo lades i malpåse fram till dess att biltillverkningen kom igång 1926-1927.

Referenser

Noter

1. ↑ Svenska män och kvinnor, band 6, Stockholm 1949, s. 173
2. ↑ Vem är det 1953, s. 133
3. ↑ Vem är det : Svensk biografisk handbok 1953, red. Stina Svensson, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1953 s. 858
4. ↑ Vem är det : Svensk biografisk handbok 1975, red. Eva Löwgren, P A Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1975 s. 828
5. ↑ Volvo är latin och betyder ungefär "den rullar eller jag rullar" och ansågs vara ett bra varumärke för kullager och senare även för bilar.
6. ↑ SKF - Världsföretaget 1907-2007, Martin Fritz & Birgit Karlsson, Informationsförlaget, Stockholm 2006 ISBN 978-91-7736-575-4 s. 69
7. ↑ SKF - Svenska kullagerfabriken: En svensk exportindustris historia 1907-1957, Birger Steckzén, Wezäta, Göteborg 1957 s. 193
8. ↑ Varumärkesansökan insänd av patentingenjör Evald Delmar, grundare av patentbyrån Delmar & Co., Stockholm.

Tryckta källor

• Anno 76, Stockholm 1977, s. 103
• Birger Steckzén: SKF - En svensk exportindustris historia 1907-1957, 1957
• Bonniers konversationslexikon 2:a upplagan, 1944.