Slaget vid Brobacka
Från Rilpedia
 |
Denna artikel eller stycke har ansetts innehålla text med låg reell substans. Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information. |
| Slaget vid Brobacka | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Nordiska sjuårskriget | |||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
Mall:Landsdata Danmark Danmark | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Charles de Mornay | Daniel Rantzau | ||||||
| Styrka | |||||||
| 3 700 man | 7 500 man, samt trossen på drygt 1 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| 550 man | 2 500 man, samt hela trossen. | ||||||
Slaget vid Brobacka var ett slag under Nordiska sjuårskriget mellan svenska och danska styrkor den 9 augusti 1566. Slaget stod i trakten av Alingsås. De svenska trupperna vann en förkrossande seger.
Innehåll |
Bakgrund till slaget
Daniel Rantzau, med en armé på 7 fanor och 15 fänikor (8 000 man, minst 600 hästar samt 300 trossvagnar och artilleri) hade härjat i Västergötland i flera år och plundrat och bränt flera städer, bland annat Bogesund (Ulricehamn), Falköping, Skara och Lidköping.
Rantzaus trupper härjades dock av rödsot (en svårartad form av magsjuka) och varje natt hade inte mindre än 200 man dött. Charles de Mornay, en fransk fältherre i svensk tjänst, hade sina styrkor i Värnamo, och fick nu sina order om att anfalla Rantzau.
Danskarnas återtåg
Charles de Mornays åtgärder och övriga omständigheter hade alltså försatt Daniel Rantzau i ett sådant trångmål, att han måste bryta upp och dra hemåt. Smärre skärmytslingar inträffade, till exempel vid Tråvads bro, där danskarna förlorade en hel del folk och vapen.
Detta blev förmodligen en larmsignal för Daniel Rantzau då han inte ville sätta sitt stora krigsbyte på spel i ett regelrätt fältslag. Legoknektarna i dansk tjänst ville också behålla sitt stora krigsbyte.
Åtgärder för att hindra danskarnas återtåg
Charles de Mornay fick order den 19 juli av Erik XIV att samla allmogen i Småland och Västergötland för att bygga och uppkasta bråtar för att stänga in danskarna vid deras återtåg.
På detta sätt försökte man hålla kvar danskarna så att Eriks trupper skulle kunna hinna fram och ta tillfånga hela Rantzaus armé.
I slutet av juli bråtade Mornay nejden runt Alingsås (Brobacka). Förhuggningar gjordes också vid Hästabräckan (den branta backen vid Sävelångens norra ända). Man förskansade också kullen ovanför Hästabräcken och man byggde flera fällor. Vidare högg man stora granar nästan intill stammen och fallpunkten och virade senare ett rep runt stammen. På detta sätt kunde man fälla träden på fienden med hjälp av repen.
Charles de Mornay förfogade nu över 1 450 ryttare och 3 880 knektar, sedan han skaffat sig förstärkningar. Han skulle nu ta med sig trupperna emellan fienden och gränsen för att skära av danskarnas reträtt.
Den 3 augusti 1566
På morgonen den 3 augusti hade svenskt spaningskommando fått kontakt med danskt förrytteri ungefär vid Torp (förby till Alingsås). Hela den danska hären var på väg mot kyrkbyn i Alingsås. Danskarna gjorde halt vid Härsberget i Alingsås.
Daniel Rantzau hade stora bekymmer. Hären var i ett eländigt tillstånd; rödsot och pest härjade. Hungern var svår, eftersom Charles de Mornay såg till att inga förnödenheter kom fram till danskarna. Dessutom var Rantzau på kant med sin rytterichef - de kunde inte enas om vilken väg de skulle välja.
Efter fem desperata dagar insåg Rantzau att han var tvungen att slå sig ut, annars skulle hären gå under av sjukdom och svält. Han valde då vägen över Brobacka.
Slaget den 9 augusti
Dagen för slaget randades. I det första morgondiset, innan solen gått upp, hördes slamret av hästar i backen upp mot Fjällsjön. Svenska spanare vidarebefordrade signalen till Brobacka: de är på väg!
De svenska bönderna i sina skansar på åsen hade inte sovit under hela natten. De hade bådats upp - budkavlen hade gått. Man kan förvåna sig över deras lojalitet, så illa som många av dem hade behandlats av den hårde Sten Eriksson Leijonhufvud på Gräfsnäs. Skogen myllrade dessutom av svenska ryttare och hakeskyttar. Sammanlagt var det 3 700 man. Resten av allmogen var på andra förhuggningar i Västergötland.
När Rantzau nådde fram till bron över sundet fann han denna riven. När han gjorde halt, började en våldsam eldgivning från åsen. Danskarna fick snabbt ta skydd bakom bergskullarna. Rantzau besvarade elden kraftigt men vågade inte stanna, eftersom han trodde den svenska styrkan var övermäktig. Trossen var på väg, och han måste bestämma sig för vad han skulle göra. Inte hade han kunnat ana att Mornay hade bråtat denna lilla väg. Han skickade rytteriet på vänstra flanken för att loda djupet i sundet. Besked lämnades att en ryttare i taget kunde vada över. Artilleriet och ryttare började gå över mot Östad, cirka 3 000 man.
Rantzau var förvånad över att svenskarna inte anföll och att danskarnas släpptes fram utan strid. Förklaringen var enkel: Charles de Mornay hade gett klara order om att det var trossen man skulle ge sig på, inget annat. När den kom, stormade svenska ryttare och hakeskyttar ner från klipporna norr om vägen.
Panik utbröt bland danskarna. Våldsamma tjut och hjärtskärande dödsskrin blandades med hästarnas ohyggliga gnägganden när svenskarna skar av deras hälsenor. På en halvtimma dödades 900 danskar. Trossen, över 300 rustvagnar och 600 hästar, stod stilla. Svenskarna tog allt krigsbyte och försvann lika fort som de hade kommit. I efterrytteriet utbröt vild panik, danskarna trodde hela svenska hären anföll. De vräkte undan vagnarna och flydde i vild oordning över mot Starrkärr och Nödinge. På stridsplatsen låg inte mindre en fyra stupade danska hövdingar, Tomas Kruuse, Krister Scramm, Morten Krabbe och Josef Muus August Zwertlein, jämte 2 500 andra stupade danskar. Hela trossen fick överges.
I ett samtida brev till den danska kungen skildras hur tacksamma de överlevande var över att så småningom nått fram till den danska lägret vid Gullbergs ängar - det vill säga fälten vid skansen Lejonet i nuvarande Göteborg. Men danska källor framhåller också att Charles de Mornay hade kunnat förinta hela den danska hären, om han hade varit mindre ridderlig.
Charles de Mornays aktiva roll i slaget
Charles de Mornay deltog aktivt i slaget . Han ledde kavalleriet, när den svenska styrkan stormade ner för klipporna.
Efter någon timmas kamp retirerade han upp på klipporna för att få en överblick över slagfältet. Charles de Mornay beskådade då den danska styrkans reträtt, och han bestämde sig för att ta den danska trossen och försvinna in i skogen istället för att rida ikapp den retirerande danska styrkan och förinta den. Detta val anses av historiker vara bevis för de Mornays ridderlighet.
Efter slaget
Vid mönstring av de svenska styrkorna i Lena socken den 12 augusti fanns 3 143 människor i livet. Än i våra dagar har upphittats kanonkulor, svärd, armborst, hästtänder m m. Tydliga skyttevärn finns bevarade, och även hålvägen där överfallet ägde rum finns kvar.
Förlusten på den danska sidan uppges till 2 500 man, samt hela trossen. Vart det stora krigsbytet sedan tog vägen är höjt i dunkel. En sak är dock klar: Svenskarna vann en lysande seger vid Brobacka tack vare de aktiva bönderna och den förslagne fältherren Charles de Mornay.
Minnessten vid Brobacka
En minnessten för slaget avtäcktes den 9 augusti 1986 på initiativ från Jan Skoglöw och Alingsås fornminnesförening. Vid avtäckandet deltog både svenska och danska officerare, samt flera minnesregementen.
Källor
- Jan Skoglöv, Alingsås krigsskådeplats 1566, Alingsås 1983
- Jan Skoglöv, Slaget vid Brobacka 1566, Alingsås 1987
