Öronsälar
Från Rilpedia
| ?Öronsälar | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Öronsälar Otariidae |
|
|
|
| §Otariidae Auktor: Gray, 1825 |
|
|
|
|
|
Se text |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Öronsälar (Otariidae) eller sjölejon respektive pälssälar är en familj i ordningen rovdjur. De bildar stora kolonier och har jämförelsevis bra förmåga att gå på land.
Innehåll |
Utseende
Storlek och vikt
Hannar i denna familj är betydligt större än honor. Hannar av nordlig pälssäl är fyra gånger tyngre än honorna. Hookers sjölejon har de största hannarna. De kan nå en längd av 3,5 meter. De minsta honorna har galapagospälssäl. De är bara en meter långa. Några honor i släktet Arctocephalus väger bara 25 kg och de största hannarna, till exempel av arten Stellers sjölejon, har en vikt över 500 kilogram. Orsaken till storleksskillnaderna mellan könen är det sätt som hannarna konkurrerar om och kontrollerar möjligheterna att para sig med honorna.
Pälsen
Alla öronsälar har brunaktig päls och pälssälar har dessutom en tät underpäls. Luftbubblor som fastnar lätt i pälsen skyddar dessa djur mot kylan. Till skillnad från hos öronlösa sälar byts pälsen ut kontinuerligt. Under pälsen och huden ligger ett fettlager som också utgör värmeisolering. Det är tunnare än hos öronlösa sälar.
Skalle och käkar
Öronsälars skalle liknar björnars. Ett av släktena har till och med det vetenskapliga namnet (Arctocephalus) som kan översättas med "björnhuvud" (en latinsk ordbildning efter de grekiska orden αρκτος arktos = björn och κεφαλη kephalē = huvud).
Öronsälar har sex framtänder i överkäken och fyra i underkäken. Dessutom finns i varje käke 2 hörntänder och, beroende på art, två till sex kindtänder.
Fenor
Till skillnad från öronlösa sälar har öronsälar fenor som är mycket rörliga. Speciellt pälssälar har framfenor med starka muskler. Framfenorna har fem tår med förkrympta fingernaglar. Tårnas längd blir från utsidan till insidan kortare. De korta bakre fenorna går att flytta under kroppen och hjälper djuret att röra sig på land.
Öronen
Som namnet antyder har öronsälar öron som är synliga på huvudets utsida. Dessa har vanligtvis en längd av 5 cm och slutar i en spets.
Utbredning
De flesta öronsälarna finns i havsområden nära Arktis eller Antarktis. I Norra ishavet förekommer de vid Sibiriens nordöstra kust och vid Nordamerikas kust. I Stilla havet finns populationer längs Amerikas norra och södra kuster, från Alaska till Mexiko respektive från Eldslandet till norra Peru. Öronsälar förekommer även från Japan till Kamtjatka, på Galapagosöarna och vid Sydön i Nya Zeeland. I Atlanten lever öronsälar vid kusterna av Sydamerika och södra Afrika. Stora kolonier finns även söder om Australien och på många öar runt Antarktis.
Många öronsälar föredrar havsområden i närheten av kusten. Tillfälligt kan man hitta individer i bräckt vatten. Parningen sker på bergiga kuster där det inte finns andra rovdjur. Till skillnad från öronlösa sälar kryper inga öronsälar upp på isflak.
Levnadssätt
När öronsälar simmar använder de sina framfenor. Hastigheten går upp till 27 kilometer per timme. Också på land rör de sig snabbt. En människa måste springa för att hinna ikapp dem. Tämjda djur på cirkus kan till och med klättra.
Födan består av många olika djur. Bara arten Arctocephalus gazella är specialiserad, på krill. Alla andra öronsälar tar fiskar, bläckfiskar och kräftdjur. Några jagar också fåglar och ungdjur av andra sälarter. De dyker inte så djupt som öronlösa sälar men ibland hittar man enskilda individer på 100 meters djup.
Öronsälar lever socialt och bildar ofta grupper. För kommunikationen behärskar de många olika ljud. Under parningstiden bildar de stora kolonier. En framgångsrik hanne parar sig med många honor. Innan parningen strider hannarna om en bra plats som ger möjlighet för många parningar med många honor. Endast sällan dör någon hanne av dessa strider. Oftare händer det att ungdjur som befinner sig nära stridande hannar kläms ihjäl av en olycka. Under parningstiden äter hannarna ingenting, annars tappar de sin ställning i kolonin. Det är säkert en förklaring till hannarnas storlek. Striderna kräver mycket energi och gamla hannar trängs ut efter två till tre framgångsrika år.
Strax före parningen föder honan en unge från förra parningstiden. Dräktigheten varar i 11 till 12 månader. Ungarna har en mycket tät päls som skyddar mot kylan. Den byts efter 2 till 3 månader. Ungen diar i 4 till 6 månader. En hona känner igen sin unge genom dess läte och lukt. Öronsälarna vårdas längre av sina föräldrar än ungar av öronlösa sälar. Hos några arter händer det till och med att en unge får fortsätta dia efter att nästa syskon fötts.
Faror för öronsälar i historien och idag
Sjölejon och pälssälar har jagats sedan länge, men först under de senaste århundradena har denna jakt blivit ett hot mot populationen. På 1600-talet började människor döda öronsälar systematiskt. Mellan 1786 och 1867 slaktade man upp emot 2,5 miljoner nordliga pälssälar på Pribilof Islands. Antarktisk pälssäl var vid slutet av 1800-talet nästan utdöd. Guadalupepälssäl och Philippis pälssäl räknades länge som utdöda, men de återupphittades åter 1954 respektive 1965. Framgångsrika skyddsåtgärder vidtogs först i början av 1900-talet. Idag består farorna för dessa djur av födobrist på grund av överfiskning och gifter som människan förorenar deras livsmiljöer med.
Allmänt
De närmaste släktingarna till öronsälar är troligtvis valrossar. De första öronsälar som är kända levde under miocen för ungefär 12 miljoner år sedan. Enligt många zoologers uppfattning är en underindelning i underfamiljerna sjölejon (Otarriinae) och pälssälar (Arctocephalinae) tvivelaktig. Enligt en undersökning som gjordes 2001 är det också fel att sammanfatta alla pälssälar på södra halvklotet i släktet Arctocephalus.
Släkten och arter
- släkte: Callorhinus
- släkte: Arctocephalus
- släkte: Eumetopias
- släkte: Otaria
- släkte: Zalophus
- släkte: Neophoca
- släkte: Phocarctos
Källor
- artikel Ohrenrobben på tyska Wikipedia, 20 augusti 2005, med följande källor
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. 6th Edition. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9
- Malcolm C. McKenna, Susan K. Bell: Classification of Mammals. Above the Species Level. Columbia University Press, New York 2000, ISBN 0-231-11013-8
- L. P. Wynen u. a.: Phylogenetic Relationships within the Eared Seals (Otariidae: Carnivora). Implications for the Historical Biogeography of the Family. In: Molecular Phylogenetics and Evolution. Elsevier, San Diego Cal 21.2001,2, S. 270-284. ISSN 1055-7903
