Simrishamn
Från Rilpedia
Simrishamn Siffrorna avser orten |
||||
---|---|---|---|---|
|
||||
Läge | ||||
Landskap | Skåne | |||
Län | Skåne län | |||
Kommun | Simrishamns kommun | |||
Folkmängd(2005) | 6 546 invånare | |||
Area(2005) | 448 hektar | |||
Befolknings- och arealfakta från SCB[1] (uppdaterad 29 maj 2008) |
Simrishamn är en tätort och centralort i Simrishamns kommun i Skåne län, på Österlen.
Innehåll |
Historia
Ordet Simrishamn faller tillbaka på ordet "simris" som kan betyda antingen källsprång eller vattensjuk mark. Öppna vattensamlingar fanns det i byn Simris som den nuvarande staden utvecklades utifrån. "Hamn" har förstås aldrig betytt annat än hamn, därför blev det Simrishamn.
Till en början var staden Simrishamn ett litet fiskeläge till det som numera är Östra Tommarp, men utvecklades med tiden till centrum för hela Österlen.
Den förste som anföll Simrishamn hette Sigurd Jorslafare som enligt Heimskringla kom seglade till "Svimraros" (Simris) år 1123 och härifrån göra plundringtåg mot Tommarp.
Från tidig medeltid, nämns för första gången S:t Nicolai kyrka i en urkund år 1161. Murarna är uppmurade av hallasten från närbeläget stenbrott. Tornet reser sig med sina trappgavlar och ter sig mäktig mot de låga husen. Kyrkan har varit ett riktmärke för sjöfararna och det är inte konstigt att kyrkan har fått sitt namn efter havets skyddshelgon S:t Nicolaus.
Staden blev under den danska senmedeltiden en viktig hamn för trafik från Skåne till Bornholm. Närheten till denna ö har betytt många förbindelser i form av båtar och färjor under årens lopp. Den svenska tiden var inledningsvis inte lika positiv; stadens skyddande ekskog fick huggas ned på order av svenska armén som inte ville låta någon motståndsrörelse i stil med snapphanarna få skydd. Stadsborna sörjde över att de mist en försörjning då ollonsvinen bökade där. Dessutom betydde tullar, restriktioner för handeln med Danmark och Bornholm (som åter blev danskt 1660) m.m. att staden somnade in under en lång tid. En av de få saker som hände under 1700-talet var att det triangelformade Stortorgets ena tillfartsväg åt väster byggdes igen när Bergengrenska gården byggdes.
1800-talet påbörjades en ny storhetstid. Skeppstrafiken tilltog och Simrishamn tillsammans med Brantevik blev några av de hamnar som registrerade flest fartyg. Järnvägen Österlenbanan fick sin ena ändstation i Simrishamn. Även fisket, en annan huvudnäring, utvecklades rejält under dessa år. Trots detta dröjde det till sekelskiftet 1900 innan en riktig hamn där fartygen kunde angöra byggdes.
År 1914 fick staden elektrisk gatubelysning. Kraftiga stolpar av vinkel- och plattjärn sattes upp i alla gator och gränder. Alla stadsbor tyckte nog inte om att se det spindelnätet som klädde himlen, men det blev ljust om nätterna. De gamla gatlyktorna försvann. Många har uttryckt saknad över de gamla gaslyktornas försvinnande och vissa menade att det hade varit bättre att elektrifiera gaslyktorna.
Staden utvecklades långsamt i likhet med övriga Österlen. Bortsett från läderfabriken i kvarteret Valfisken (numera stadsbibliotek),hamnen, fisket och diverse lantbruksföretag utvecklades inga andra större industrier. Efter andra världskriget har staden blivit ett centrum för turismen på Österlen och är något av "Österlens huvudstad" vilket borgat för att det skett förhållandevis få rivningar av den äldre bebyggelsen i staden jämfört med många andra svenska städer. Pendlingen till Ystad har blivit alltmer omfattande under senare år.
Bebyggelse
Huvudgatan är Storgatan som går genom hela staden, från hamnen, förbi Stortorget och vidare ut på landet där den fortsätter som Riksväg 9. Torget utgör stadens medelpunkt. Vid detta ligger det i romansk stil uppförda rådhuset, två våningar högt, som byggdes 1867 med ritningar av Peter Boisen. Stadshuset byggdes 1954 med ritningar av Hans Westman. Dessa byggdes ihop 1993. Bakom rådhuset ligger stadens äldsta byggnad, den under medeltiden uppförda Sankt Nicolai kyrka. Stadens hus är berömda för sina speciella dörrar, så kallade simrishamnsdörrar.
Sevärdheter
- Frasses musikmuseum
- Museum Gösta Werner och Havet
- Hällristningar från bronsåldern i Simrislund vid utfarten mot Brantevik och Skillinge
Näringsliv
Staden har tidigare levt väldigt mycket på fisket och rederinäringen. Under flera perioder fram till 1980-talet hade Simrishamn Sveriges största fiskeflotta och var en av Östersjöns största fiskehamnar. Kvoter och regleringar samt brist på fisk har gjort sitt till för att hålla nere östersjöfisket på låga nivåer. Numera är det i huvudsak jordbruksnäringen och viss småindustri förutom den stora turismen som håller bygden igång. Hamnen som alltid betytt mycket för stadens näringsliv byggdes ut senast 1998 med muddring och farledsfördjupning då Simrishamns hamn blev mottagningshamnen för gotländska sockerbetor efter att Gotlands sockerbruk lades ned och gotländska betor istället började köras till sockerbruket i Köpingebro. Efter att Danisco mars 2006 meddelat att sockerbruket i Köpingebro skall läggas ned innan betkampanjen kommit igång är framtiden för denna mottagningsort oviss eftersom det är osäkert huruvida den gotländska betodlingen kommer att bestå i framtiden och om de fortsatt kommer att skeppa betor till Simrishamn.
En kuriös detalj är att det alltid har härskat en stark animositet mellan den större grannstaden Ystad och Simrishamn. Städerna låg i varsitt län (Simrishamn i Kristianstads län, Ystad i Malmöhus län ) och Simrishamn orienterade sig mot Kristianstad som ligger sju mil norr om staden mot 3,5 mil till Ystad. Vägen mellan Simrishamn och Kristianstad var mycket bättre än vägen till Ystad och det var mer trafik på vägen till Kristianstad än till Ystad.
Klimat
|
Kommunikationer
Hamnar
Hamnen är framför allt en fiskehamn men tidvis har även färjetrafik till Allinge på Bornholm bedrivits. Det finns tre hamnar i Simrishamn:
- Småbåtshamnen är belägen längst norrut mellan Tobisvik och fiskehamnen den är främst avsedd för fritidsbåtar.
- Fiskehamnen ligger där Storgatan slutar.
- Handelshamnen ligger längst söderut i industriområdet.
I staden har Björkegrenska rederiet haft sitt säte.
Järnvägar
Mellan Simrishamn och Tomelilla blev 1882 en järnväg (ångspårväg) klar (Cimbrishamn-Tomelilla Järnväg), som 1896 utsträcktes till Malmö och blev Malmö-Simrishamns järnväg. Det gjorde att Simrishamn fick bra förbindelser med både Ystad och Malmö. Stationshuset byggdes 1883 och är ett tvåvåningshus i tegel.
1926 fick Simrishamn ännu en hållplats, kallad Simrishamns hamn i och med att det hade byggts spår ner till hamnen. Till denna brukade den främre delen av tågen köra för att släppa av passagerarna till Bornholmsfärjorna. Denna hållplats lades ner 1972.
Sedermera försvann godstrafiken från järnvägen och banan mellan Tomelilla och Malmö försvann, istället nåddes Simrishamn via Ystad. Passagerartrafiken upprätthölls av dieselmotorvagnen Österlenaren. År 2003 togs dock Österlenaren ur bruk och Pågatågen började trafikera järnvägen Malmö-Ystad-Simrishamn efter en omfattande ombyggnad och elektrifiering av banan.
I framtiden kan Simrishamn komma att få en nygammal järnvägsförbindelse med Malmö. Planer finns på att återuppbygga järnvägen Malmö-Sjöbo-Tomelilla-Simrishamn, se Simrishamnsbanan.
Telekommunikation
Sin första telefonledning fick Simrishamn 1887.
Kulltur och fritid
Förr fanns det en tidning i Simrishamn, kallad Cimbrishamns-Bladet med en fastighet på Stora Norregatan 14. Denna utgavs två eller tre gånger i veckan. År 1934 lades dock tidningen ner. Numera bevakas området av Ystads Allehanda och Österlenmagasinet. Simrishamn har även fått en närradiostation som heter FM Österlen.
Staden omfattas av Simrishamns församling. Här ligger Sankt Nicolai kyrka och Sankt Clemens kapell.
Österlens IK (ÖIK) är en handbollsklubb i Simrishamn.
Kuriosa
I låten "Mårten gås" av Hootenanny Singers, kommer protagonisten Mårten (gås) Persson från Simrishamn.
Noter
- ↑ Statistik från SCB: Tätorter; arealer, befolkning 2005
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Simrishamn
|