Sif Ruud

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Sif Ruud
Född 6 maj 1916 (106 år)
Stockholm, Sverige
År aktiv 1938-2001
Make Per-Olof Fallde (1954-2007)
Betydande roller Madame Flod i Hemsöborna, Linus-Ida i Madicken

Sif Ruud, född den 6 maj 1916 i Stockholm, är en svensk skådespelerska.

Innehåll

Biografi

Ruud är dotter till aktuarie Einar Ruud och Inez Engström. Fadern dog 1915, innan hon föddes. Tillsammans med en storasyster växte hon upp på Kungsholmen i Stockholm. När hon var sex år gifte modern om sig. Familjen flyttade till Skogstorp utanför Eskilstuna. Styvfadern var ingenjör men när han genom olika förlustaffärer gjort av med hustruns pengar fick familjen leva under knappa omständigheter. Efter fyra år flyttade Ruud och hennes mor tillbaka till Stockholm. Vid 17 års ålder bestämde sig Ruud för att bli skådespelare och blev elev hos scenpedagogen Karin Alexandersson samtidigt som hon försörjde sig med kontorsarbete. Hösten 1934 blev hon antagen till Dramatens elevskola. Bland klasskamraterna fanns Gunn Wållgren och bland lärarna Hilda Borgström.[1]

Efter examen 1937 blev Ruud anställd vid Helsingborgs stadsteater av teaterchefen Rudolf Wendbladh. När teatern hade sommarstängt arbetade hon på Fredriksdalsteatern i Helsingborg eller Hippodromen i Malmö. På våren 1940 lämnade hon Helsingborg och flyttade tillbaka till Stockholm, där hon blev anställd av Per-Axel Branner, konstnärlig ledare på Nya Teatern vid Regeringsgatan. Ruud blev kvar på Nya Teatern hela 1940-talet där hon medverkade i pjäser av Maxwell Anderson, August Strindberg och Anton Tjechov. Förutom arbetet på Nya Teatern var Ruud även fältartist, deltog i Dramatikerstudion och medverkade i friluftsteatern i Tantolunden.[2]

Ruud gifte sig och fick sitt första barn 1944. I slutet av 1940-talet medverkade hon under fyra somrar i Kar de Mumma-revynBlancheteatern och turnerade under höstarna med Riksteatern. 1953 blev hon anställd vid Dramaten och Herbert Grevenius, chef för Radioteatern 1950-1957, gav henne också stora roller i olika radiopjäser.[3]

Redan under tiden i Helsingborg hade Ruud börjat ge teaterlektioner och 1951 anställdes hon på Dramaten som lärare i talteknik. Hon debuterade 1953 på Dramaten i Alf Sjöbergs uppsättning av Romeo och Julia, där hon spelade amman. Förutom sitt arbete på Dramaten medverkade hon under 1950-talet i en stor mängd av svenska filmer; i 11 av de filmer som hade svensk premiär 1956 finns hon med i någon liten roll.[4]

På Dramaten fick hon arbeta med regissörer som Olof Molander (Djuna Barnes' Växelsången), Alf Sjöberg (Tolstojs Mörkrets makt), Per-Axel Branner (Tjechovs Onkel Vanja) och Bengt Ekerot (Forssells Kröningen).I Mimi Pollaks uppsättning av Oscar Wildes Mister Earnest spelade hon den högfärdiga Lady Bracknell.[5]

När TV-teatern hade premiär i svensk TV medverkade Ruud där regelbundet. 1961 medverkade hon i Bengt Lagerkvists TV-film Gäst hos verkligheten och när Lagerkvist 1965 började spela in Strindbergs Hemsöborna fick hon rollen som Madame Flod. För rollen fick hon beröm.[6] 1968 medverkade hon i Alf Sjöbergs uppsättning av Strindbergs Fadren där hon spelade amman. När pjäsen sedan gjordes som biograffilm medverkade hon även i den versionen. Hösten 1969 medverkade hon i Neil Simons Plaza Svit mot Gunnar Björnstrand, en pjäs som spelades på Vasateatern i ett års tid. Hon var kvar på Vasan även följande år och spelade mot Maj-Britt Nilsson i 40 karat.[7]

I början av 1980-talet återvände hon till TV-teatern där Bo Widerberg var regissör. Därefter medverkade hon i TV-filmen Oldsmobile som spelades in vid Mexikanska golfen. På Maximteatern spelade hon och Birgitta Andersson de två systrarna Brewster i Arsenik och gamla spetsar, en pjäs som spelades i fyra säsonger hösten 1983 - våren 1985.[8] Ruud spelade Karna, mamma till tre döttrar i Dramatens uppsättning 1985 av Agneta Pleijels Sommarkvällar på jorden. Regissören Gunnel Lindblom spelade också in pjäsen som biograffilm, och även i den versionen medverkade Ruud.[9] Hennes sista roll på Dramaten var i Det rara gamla paret 2001.

Sif Ruud gifte sig 1954 med Per-Olof Fallde, född 1924, död 2007. Hon har två barn.

Utmärkelser

1958 tilldelades Ruud Svenska Teaterförbundets guldmedalj.[10]. 1964 tilldelades hon O'Neill-stipendiet. [11] 1979 vann hon en Guldbagge för sin roll i En vandring i solen och 1995 för rollerna i Pensionat Oskar och Stora och små män. 2000 tilldelades hon professors namn för "sina karaktärsroller fyllda av medkänsla och kraft".[12]

Filmer

Externa länkar

Referenser

Tryckta källor

Sif Ruud och Elisabeth Sörenson: Sif Ruud. Ett liv, Brombergs, Stockholm 1988. ISBN 91-7608-410-8. 

Fotnoter

  1. Ruud (1988), s. 5-32
  2. Ruud (1988), s. 33-75
  3. Ruud (1988), s. 75-94
  4. Ruud (1988), s. 97-115
  5. Ruud (1988), s. 111-146
  6. Ruud (1988), s. 157-172
  7. Ruud (1988), s. 181-185
  8. Ruud (1988), s. 202-208
  9. Ruud (1988), s. 189-192
  10. Ruud (1988), s. 146
  11. Ruud (1988), s. 213
  12. Thomas Lindroth. "Sif Ruud – nu är hon professor också", Aftonbladet 30 augusti 2000
Personliga verktyg
På andra språk