Gunnar Björnstrand
Från Rilpedia
Gunnar Björnstrand | |
---|---|
Födelsenamn | Knut Gunnar Johansson |
Född | 13 november 1909 Stockholm, Sverige |
Död | 26 maj 1986 (76 år) Stockholm, Sverige |
År aktiv | 1931–1983 |
Maka | Lillie Björnstrand (1935–1986) |
Guldbaggen | |
Bergmanpriset 1983 | |
IMDb |
Gunnar Björnstrand, eg. Knut Gunnar Johansson, född 13 november 1909 i Stockholm, död 26 maj 1986 i Stockholm. Svensk skådespelare.
Som son till en skådespelande far, Oscar Johanson, är det knappast förvånande att även Gunnar ville bli skådespelare redan som barn. Men först arbetade han som bagarlärling, i en frisersalong och som hamnsjåare.
Han kom in vid Dramatens elevskola 1933, samtidigt som Ingrid Bergman, Signe Hasso och kvinnan som blev hans maka för livet, Lillie Björnstrand. Efter examen fick de jobb vid Svenska Teatern i Vasa där de tvingades leva under knappa omständigheter. Gunnar och Lillie återvände till Sverige efter två år i Finland. Det tog flera år för Gunnar att etablera sig som skådespelare, han hade svårt att försörja sig ekonomiskt på de småroller som erbjöds. Lillie Björnstrand blev senare målare och författare, och de två fick fyra barn: Kristina, Gabrielle, Stefan och Veronica. Veronica Björnstrand blev skådespelare som sin far, Gabrielle blev kulturjournalist, med bland annat film på agendan.
Björnstrands första stora filmroll var i Natt i hamn 1943, sedan följde större uppgifter i Sussie 1945 och Kristin kommenderar 1946. I slutet av 1940-talet blev Gunnar Björnstrand något av en sparringpartner till Nils Poppe i de omåttligt populära Bom-filmerna: Soldat Bom 1948, Pappa Bom 1949, Tull-Bom 1951 och Flyg-Bom 1952.
Hans mångåriga samarbete med Ingmar Bergman började redan under krigsåren då han medverkade i Spöksonaten på Medborgarhuset i Stockholm, och i "Trämålning"i Malmö. 1952 medverkade han i sin första Bergman-film Kvinnors väntan. Genom sin medverkan i filmer som Gycklarnas afton 1953, En lektion i kärlek 1954, Sommarnattens leende 1955 och Det sjunde inseglet 1957 blev Gunnar Björnstrand internationellt känd.
På 1960-talet gjorde han bland annat "Såsom i en spegel" och "Nattvardsgästerna" med Bergman. Inspelningen av "Nattvardsgästerna"skapade en olustig stämning mellan de båda, och de tog många år innan de arbetade tillsammans igen. Björnstrands kontrakt med Svensk Filmindustri gick ut och blev inte förnyat. I stället gjorde han flera roller för TV-teatern bl.a. Konjander i Hittebarnet, Professor Higgins i Pygmalion och "hans nåd" i Hans nåds testamente. Han gjorde succé i komedier på Vasateatern i Stockholm bl.a. Garden Party, Plaza Svit och Hur andra älskar. På Vasan fick han också en favoritroll i "Glädjespridaren", om en sjaskig, cynisk entertainer i Londons halvvärld. Han medverkade även i ett par filmproduktioner utomlands bl.a. huvudrollen i den italienska filmen Isola, och han var kontaktad av Fellini för en roll, som han avböjde på grund av språksvårigheterna.
I radio hade han bland annat huvudrollen i komediserien I plommonstop och paraply.
Gunnar gjorde sin sista filmroll i Bergmans mästerverk Fanny och Alexander 1982. Då var han redan märkt av sjukdom. Mer än tio år tidigare hade han drabbats av en stroke, som förlamat halva kroppen, och hade därför som gammal svårigheter med att lära sig sina repliker. Trots det hade han tidigare gjort en stor roll på Stadsteatern; och med järnvilja sett till att åter lära upp både plastik och tal. Björnstrand visade under sin långa karriär prov på en enastående bredd då han gjorde allt från lättsamma komedier till tung dramatik, och originella karaktärstolkningar.
Filmografi, i urval
|