Gunn Wållgren
Från Rilpedia
| Gunn Wållgren | |
|---|---|
 Gunn Wållgren, 1940-tal. |
|
| Födelsenamn | Gunnel Margaret Haraldsdotter Wållgren |
| Född | 16 november 1913 Göteborg, Sverige |
| Död | 4 juni 1983 (69 år) Stockholm, Sverige |
| År aktiv | 1934–1982 |
| Make | Hampe Faustman (1941–1948) Per-Axel Branner (1954–1975) |
| Betydande roller | Dramaten:
Film:
|
| Guldbaggen | |
| Bästa kvinnliga huvudroll 1981 Sally och friheten |
|
| IMDb | |
Gunn Wållgren, född Gunnel Margaret Haraldsdotter Wållgren 16 november 1913 i Göteborg, död 4 juni 1983 i Stockholm, var en svensk skådespelare.
Innehåll |
Biografi
Gunn Wållgren var dotter till direktör Harald Wållgren och Greta Gimberg. Hon växte upp i Göteborg, och tillbringade somrarna i moderns och mosterns sommarvilla Söndagskullen på Nyckelön i Kvicksund i Västmanlands län.
År 1934–1937 studerade Wållgren vid Dramatens elevskola, samtidigt som bland annat Sif Ruud, och hade där bland annat Hilda Borgström som dramalärare. Efter elevskoleåren erbjöds hon direkt fast anställning på Dramaten där hon kom att bli en av dess främsta scenskådespelare under 1900-talet. Till hennes legendariska rolltolkningar på Dramaten räknas Curly i John Steinbecks Möss och människor 1940, hennes Ofelia mot Lars Hansons Hamlet 1942, Jeanne d'Arc i Johanna av Lottringen 1944, Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel 1955, Nora i Ibsens Ett dockhem 1962, Gerda i Strindbergs Oväder 1964 och rollen som Ethel Thayer i Sista sommaren 1981. Förutom på Dramaten spelade hon även på flera privatteatrar i Stockholm, bland annat Nya Teatern där hon kom att göra en hel del uppmärksammade Tjechov-tolkningar med Per-Axel Branner som regissör.
År 1972 specialskrev Kent Andersson pjäsen Agnes för henne där Wållgren gjorde stor succé i titelrolen på Scalateatern. Tillsammans med Birgitta Andersson gjorde hon även stor succé i Hasse Ekmans uppsättning av Kesselrings klassiska Arsenik och gamla spetsar på samma teater 1970.
Även på film kom Gunn Wållgren att göra en hel del uppmärksammade, starka kvinnoporträtt på 1940- och 50-talet: som ungdomsbrottsling i Kvinnor i fångenskap 1943, som Klara Fina Gulleborg i Gustaf Molanders filmatisering av Kejsarn av Portugallien 1944, som frånskild flygvärdinna i Hasse Ekmans Medan porten var stängd, som Rut Köhler i Kvinna utan ansikte (manus: Ingmar Bergman), Birgit i Hasse Ekmans Var sin väg 1948 och som kvinnlig politiker i Glasberget 1953. Bland senare roller märks tv-serien Söderkåkar 1970, Dantes faster i Hasse å Tages Mannen som slutade röka 1972, duvdrottningen Sofia i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta 1977 och hennes Guldbagge-belönade biroll i Sally och friheten 1981. Hennes sista filmroll i livet blev kanske den mest kritikerrosade; som farmodern i Ingmar Bergmans storfilm Fanny och Alexander, 1982.
Gunn Wållgren tilldelades O'Neill-stipendiet 1959 för sina insatser på scen. Hon var 1941–48 gift med Hampe Faustman och från 1954 med Per-Axel Branner fram till dennes död 1975, då hon återtog namnet Wållgren. I boken Himmelska tanter (1987) tecknar Stefan Andhé ett speciellt porträtt av hennes person.
Till hennes minne delas årligen på hennes födelsedag – den 16 november – Gunn Wållgren-stipendiet ut med medel från hennes minnesfond till två ”konstnärligt förtjänta dramatiska och lyriska artister”. År 2005 uppgick stipendiesumman till 20 000 kronor vardera.
Filmografi (urval)
- 1953 – Glasberget
- 1966 – Kvinnas man (tv)
- 1966 – Tartuffe (tv-pjäs)
- 1967 – Fadren (tv-pjäs)
- 1967 – Gengångare (tv-pjäs)
- 1970 – Söderkåkar (tv-serie)
Teaterroller
Källor
- Crick Holm: ”På tu man hand med filmidoler”. Medéns Förlags AB, Stockholm 1947 (kapitel: Gunn Wållgren)
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Gunn Wållgren
