Ryskspråkig litteratur
Från Rilpedia
Rysk litteratur, litteratur författad på det ryska språket.
Något som kännetecknar den ryska litteraturen är att den är starkt knuten till samhällsutvecklingen. Författarna har ofta tagit på sig rollen att staka ut framtiden.[1] Det är inte förrän under 1800-talet rysk litteratur i dialog med Europa blir en del av världslitteraturen.[1] Hit hör bland andra den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin, dramatikern Anton Tjechov samt prosaisterna Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj. Bland 1900-talsförfattarna märks Anna Achmatova, Vladimir Majakovskij, Vladimir Nabokov (som också skrev på engelska) och 1970 års nobelpristagare i litteratur Aleksandr Solzjenitsyn.
Innehåll |
Periodindelning
Tre stora traditionsbrott delar in den ryskspråkiga litteraturhistorien i fyra epoker: Äldre rysk , Imperierysk, Sovjetiskt och eftersovjetisk litteratur.[2] Peter den stores västinriktade politik ledde till ett så tvärt brott att man under 1800-talet trodde att den ryska litteraturen uppstått bara hundra år tidigare. Vissarion Belinsky, den mest inflytelserike ryske litteraturkritikern under 1800-talet gick så långt att han förlog ett exakt år som startpunkten - 1739.[2] Den ryska revolutionen 1917 med bolsjevikernas statskupp gjorde i ett slag "officiell" ryskspråkiga litteraturen till ett propagandainstrument för Sovjetunionen.[2] I och med Gorbatjovs maktöveratagande 1985 och sovjetunionens kollaps 1991 förändrades det litterärar klimatet återigen radikalt.[2] Alla dessa litteraturhistoriska skiljelinjer var plötsliga brott och inte, som är vanligt inom kulturhistoria, gradvisa förändringar. Dessutom berodde de på omständigheter som går att finna utanför själva litteraturhistorien.[2]
Äldre rysk litteratur
Kievriket
Den Kievryska perioden sträcker sig från kristnandet av Ryssland år 988 till Mongolernas invasion på 1200-talet. Den äldsta ryskspråkiga litteraturen var religiös. Sedan de ryska områdena blivit en del av den östkristna kulturkretsen kom en rad översättningar av bysantinsk religiös litteratur under 1000-talet.[1] Genom att kristendomen kom Kievriket från bysantinska riket spred aldrig latinet dit vilket i framtiden skulle bidra till Rysslands litterära isolation från västeuropa. Istället för latin användes ett slavisk standardspråk, fornkyrkoslaviskan.[3] I Kievriket skapades Nestorskrönikan och Igorkvädet. Det senare ses det främsta fornryska poetiska verket.[1]
Moskvariket
När mongolerna under 1200-talet invaderade det ryska områder blev det isolerat från europa vilket hjorde att renässansidéerna aldrig kom dit.[1] Efter att Moska under 1400-talet blivit centrum för riket knöts litteraturen hårdare till staten och kyrkan.[1] I och med Konstantinopels fall och den ökade makten i Moskva blev ett viktigt tema i denna litteratur hur den östromerska andliga och världsliga makten övertogs av Moskva. Munken Philoteus skrev mellan 1514 och 1521 en epistel till Vasilij III där han föklarade att Moskva efter Konstantinopels fall var det tredje Rom.[3] Moskvamakten beställde dessutom en rad omfattande encyklopediska verk och kodifieringar av lagar. Till dessa räknas Velikiye Minei-Cheti, ett enormt uppslagsverk över martyrer och Ulozheniye ("Lagboken").[3] Under denna tid blomstrade även det folkliga berättandet i form av bylinor, episka ryska hjältesagor.[1]
Imperierysk litteratur
Den imperieryska litteraturen är språkligt experimentell och fokuserar mycket på filosofiska problem. Det är just detta som är utmärkande för de ryska klassikerna.[2]
Peter den stores reformer
Under början av 1700-talet genomför Peter den store reformer för att närma Ryssland till västvärlden. Dessa reformer fick stor betydelse för öveklassens vardag; deras klädsel, vanor, sociala liv och utbildning förändrades. Ryssar skickades till västeuropa för att studera och man lärde sig främmande språk i större utsträckning.[3] Som ett resultat av överklassens nya vanor uppstod en enorm kulturell klyfta mellan adeln och allmogen; något som blev ett centralt tema i rysk litteratur.[3] 1703 anlades St. Petersburg i västerländsk stil, den stad där Dostojevskijs romaner Brott och Straff och Anteckningar från ett källarhål utspelar sig.
1700-talet
Under 1700-talet ägnade sig den ryskpråkiga litterära världen åt att imitera västeuropeisk litteratur. Under denna tid utvecklades det ryska litterära språket då kyrkslaviskan visade sig otillräcklig för författarnas visioner.[3] Det hela ledde till ett språkligt kaos och en därpå följande standardisering av det ryska litterära språket.[3] Genom verk som Regler för rysk versifikation (1739), Kort handledning i vältalighet (1748) och Rysk grammatik (1757) hjälpe Michail Lomonosov till att lägga grunden för det ryska litteräratspråket.[4] Stor mängder klassisk och västeländsk litteratur översattes till ryska.[3]
1800-talet
Den ryska futurismen
Kring 1910 växte en futuristisk gren fram i Ryssland. Man kan datera dess födelse till 1912 då poeterna och futuristiska förgrundgestalterna Majakovskij och Chlebnikov publicerade manifestet En örfil åt den allmänna smaken.[5] Vladimir Majakovskij demonstrerade med dikten Ett moln i byxor från 1915 den nya futuristiska stilen, fartfylld och telegramartad, för det ryska avantgardet. Hans mest kända dikt är dock 150 000 000 (titeln syftar på Sovjets dåvarande folkmängd) vari han hyllar den nya staten. Chlebnikov sökte efter historiens lagar inom numerologin och utvecklade teorier om språket och dess ursprung. Dessa teman försökte han sedan förklara i sin poesi, som är svårtolkad, intensiv och syftade till att skapa "en ny värld av språk".[6][7]
Den ryska futurismen skilde sig två grenar: ego-futurismen i Petersburg och kubo-futurismen i Moskva.[5] Ego-futurismens namn kommer från det fokus på jaget som riktningens företrädare hade. Den ledande ego-futuristen var Igor Severjanin som debuterade 1913 med diktsamlingen Den åskskjudande bägaren.Han blev enormt populär och valdes 1918 till poesins kung i Moskva.[5] Kubo-futurismen hänger samman med kubismen och syftade till att framställa ting så som de framstod i det inre medvetandet och inte som de tedde sig för de yttre sinnena.[5] Gemensamt för de ryska futuristerna var radikalismen och viljan att provocera. Man ägnade sig bland annat åt galna, fantasifulla, anarkistiska påhitt - det vi idag kallar happenings.[5]
Litterarärt ägnade sig futuristerna åt språkliga normbrott. De ville befria språket från den litterära traditionen och vardagsspråkets konventioner och på så sätt göra det autonomt.[8] Futuristerna försökte inom poesin bearbeta språket på stavelsenivå - en poet sägs ha framfört en dikt bestående enbart av stavelsen "ju".[8] Inriktningen på textens autonomi gav impulser till den gren inom litteraturforskning som kallas rysk formalism. Denna gren satte texten i fokus och undersäkte dess ljud och form och vad det var som egentligen gjorde den till en text.[8]
Sovjetisk litteratur
Det experimentella 1920-talet
Under sovjetunionens första åt präglades den Ryska litteraturen av mångsidighet och vitalitet. Många författare skrämdes till exil; men revolutionen blev också startskottet för en generation unga författare.[9] I likhet med den imperieryska litteraturen hade sovjetlitteraturen ett experimentellt språk fokus på tunga filosofiska frågor.[2] Två författare som tog en relativt frin hållning gentemot den sovjetisk regimen var Ilja Ehrenburg och Isaac Babel. Ehrenburg ironiserade över Sovjetunionen i skämtromanen Julio Jurenitos och hans lärjungars säregna irrfärder och var ett irritationselement för regimen under 1920-talet. Senare kom han att rätta sig leden och skriva litteratur som var mer i enlighet med det officiella kulturprogrammet.[10] Issac Babel skildrade inbördeskriget i Ryttararmén och förspråkade vikten av litterär kvalité i sovjetstaten. Han kom senare att dömas till arbetsläger, där han avled.[10]
Andra författare anslöt sig helhjärtat till det officiella kulturprogrammet. En vanlig tolkning av direktiven var att folket behövde en ny proletärdiktning och Gorkij sågs av många som en litterär förebild.[10] Denna inriktning på proletär kultur blomstrade under 1920-talet gick under namnet Proletkult. Proletkult blev en stor folkbildningrörelse som stimulerade arbetarna till kulturell verksamhet; rörelsen producerade poesi med radikalt budskap som hyllade arbetarna och industrin med var skriven tradtionella eller folkliga former.[10] Efter ideologiska konflikter med partiet upplöstes rörelsen.[10]
Stalintidens litteratur
Under Stalintiden dödades ett stort antal författare i utrensningar, däribland Isaac Babel, Daniil Kharms, Osip Mandelstam, Boris Pilnyak och Nikolai Klyuev.[2] 1932 upplöstes alla självständiga litterära grupperingar och ersattes av Sovjetiska författarunionen som hade till syfte att ge staten full kontroll över litteraturproduktionen; uteslutning ur unionen innebar slutet för ett författarskap.[2] 1934 lyftes Socialistisk realism fram som det enda acceptabla sättet att skriva. I fortsättningen skulle litteraturproduktionen styras av en rad officiella direktiv kring litterär stil och innehåll.[2]
Vissa författare övergav sitt gamla författarskap för säkrare områden som barnsboksproduktion och översättning. Andra, däribland Valentin Katayev, Nikolay Ostrovsky och Aleksey Tolstoy, gav sig på att skriva officiell Sovjetisk litteratur.[2] Ett verk som ofta ses som ett av Stalintidens bästa, Mikhail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita, skrevs under åren 1928-1940 för att inte publiceras. Den dök upp bannlyst i Ryssland under 1966-67 och återkom fritt 1973.[2]
Eftersovjetisk litteratur
Glasnosttiden under Garbachevs tid vid makten och Sovjetunionens därpå förljande kollaps ledde till ett förnyat litterärt klimat i Ryssland; trycket från staten minskade och slutligen avskaffades censuren helt.[2] Författare i exil återfick sina medborgarskap. Solzhenitsyn återvände till Ryssland. Böcker som Boris Pasternaks Doktor Zjivago och Jevgenij Zamjatins Vi samt verk av Nabokov, Solzhenitsyn, Voynovich och många andra författare publicerades i Ryssland.[2]
Se även
Externa länkar
- Encyclopedia of Soviet Writers (på engelska)
- Classic and other e-texts of literature in Russian (på ryska, ingen text på engelska som länktexten antyder)
Refernser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 Nationalencyklopedin, på internet, 26 juni 2008, uppslagsord: Ryska federationen
- ↑ 2,00 2,01 2,02 2,03 2,04 2,05 2,06 2,07 2,08 2,09 2,10 2,11 2,12 2,13 Encyclopædia Britannica, på internet, 26 juni 2008, uppslagsord: Russian literature
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 3,6 3,7 Encyclopædia Britannica, på internet, 27 juni 2008, uppslagsord: Russian literature
- ↑ Nationalencyklopedin, på internet, 27 juni 2008, uppslagsord: Lomonosov, Michail
- ↑ 5,0 5,1 5,2 5,3 5,4 Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts Förlag, Stockholm 2005, Fjärde upplagan, sid. 478. ISBN 91-7227-434-4.
- ↑ Nationalencyklopedin, på internet, 27 juni 2008, uppslagsord: Chlebnikov, Velimir
- ↑ Encyclopædia Britannica, på internet, 27 juni 2008, uppslagsord: Khlebnikov, Velimir Vladimirovich
- ↑ 8,0 8,1 8,2 Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts Förlag, Stockholm 2005, Fjärde upplagan, sid. 479. ISBN 91-7227-434-4.
- ↑ Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts Förlag, Stockholm 2005, Fjärde upplagan, sid. 540. ISBN 91-7227-434-4.
- ↑ 10,0 10,1 10,2 10,3 10,4 Bernt Olsson & Ingemar Algulin: Litteraturens historia i världen, Norstedts Förlag, Stockholm 2005, Fjärde upplagan, sid. 541. ISBN 91-7227-434-4.
