Från Rilpedia

Mästaren och Margarita (Мастер и Маргарита) är en roman av Michail Bulgakov. Den betraktas som hans mest kända verk. Bulgakov arbetade med den i många års tid med att hela tiden förbättra och förändra romanen. Han brände till och med flera kapitel av den i ugnen innan han till slut dog år 1940. I romanen finns obönhörlig kritik av det sovjetiska systemet, men inbäddad i romanformen. Bulgakov var många gånger illa ute i det sovjetiska klimatet, men Stalin personligen tycks ha intervenerat till Bulgakovs förmån på grund av Stalins stora uppskattning av hans författarskap.

Mästaren och Margarita är en av de mest lästa ryska 1900-talsromanerna och anses ha tillfört en helt ny dimension i den ryska litteraturen, den räknas nu som en kultbok i hela Europa.

Mästaren och Margarita har även satts upp som teaterpjäs. 2008 spelades den t ex på Stockholms stadsteater.

Handling

Handlingen utspelar sig i det postrevolutionära Ryssland (Sovjetunionen), mer exakt i Moskva.

Romanen börjar med att två framstående medlemmar av stadens litterära samfund, ordförande och redaktör Michail Aleksandrovitj Berlioz och poeten Ivan Nikolajevitj Bezdomnyj, promenerar genom Moskvas alléer och gator. Diskussionen den kvällen handlar om Guds existens, Jesus och det mänskliga ödet. Både Berlioz och Bezdomnyj håller sig med den kommunistsovjetiska synen på allt som har att göra med onaturliga krafter, alltså allt övernaturligt är en myt uppfunnen för att trycka ned proletariatet.

Plötsligt blandar sig en tredje part in i diskussionen. Mannen i fråga är gammal och extremt älskvärd. Han introducerar sig själv som herr Woland, utländsk artist på turné i Moskva. Främlingen börjar argumentera livligt och bevisar på ett egenartat sätt för de båda ateisterna att Jesus verkligen har existerat och att han själv var närvarande då Pontius Pilatus dömde honom till döden genom korsfästning. Han ställer sig själv frågan hur människan kan styra över sitt eget öde om hon inte ens vet vad hon ska göra i eftermiddag.

Utöver det hävdar främlingen envist att spårvagnen kommer att halshugga Berlioz. Samtalet blir allt underligare, och när främlingen börjar rabbla upp detaljer av de båda författarnas liv bestämmer herr Berlioz sig för att till slut gå och ringa ett samtal till psykiatriavdelningen och fråga om de inte saknar någon patient. Han halkar emellertid och faller på spårvagnsspåret, och spådomen går i uppfyllelse.

Så rullar den egenartade historien på. Den kan sägas vara en form av magisk realism långt innan begreppet var uppfunnet. Boken pendlar mellan slapstick och djupaste allvar, mellan teologiskt djupsinne och svidande kritik av de kappvändande ryska litteraturkritikerna.