Kievriket
Från Rilpedia
Kievrus, eller Kievriket, var från 880 till mitten av 1100-talet ett rike som dominerades av furstendömet Kiev och omfattade under sin storhetstid större delen av Rutenien (dagens Vitryssland, större delen av dagens Ukraina och Slovakien samt de nordvästra delarna av dagens Ryssland).
Innehåll |
Äldre historia
Skandinaver tog sig med båt över Östersjön och ner längs floder som Daugava och Neva till Novgorod (som de kallade Holmgård) och hittade landvägen över till de floder som via Ukraina leder ner till Svarta havet och Konstantinopel (nuvarande Istanbul, som av skandinaver kallades Miklagård). Skandinaviska lämningar har hittats i Kievrikets område vid god jord och vattendrag. Detta visar att skandinaverna avsåg bosätta sig för längre tid. Flera ortnamn härrör från den svenska kolonisationen som Isburgs ("isborg" på svenska), möjligen Suzdal ("susdal") och namnen på forsarna i Dnepr. Vissa ryska namn är svenska till ursprunget, såsom Oleg (Helge), Olga (Helga) och Igor (Ingvar).
Kring 700-talets början anlade handelsresande khazarer staden Kiev (turkiska för "strandbosättningen") vid floden Dnepr. Ett samhälle av khazarer, men även slaver, skandinaver och ungrare, växte sig mäktigt. I Nestorskrönikan (1100) står att läsa att de finsk-ugriska och slaviska stammarna i dåvarande Rutenien efter att ha jagat bort de varjager som beskattade dem upplevde att situationen var allför kaotisk och därför sökte en furste hos ruserna ("ros-piggarna") för att styra dem.
Rurik
Skandinaven Rurik (Rörek) reste därför från Sverige med sina bröder för att bli furste i Rutenien som av vikingarna kallades Gårdarike eftersom det där fanns många städer. Ruriks bröder regerade på andra platser längre söderut i landet, och erövrade Kiev, varifrån de utförde vikingatåg mot Svartahavskusten och Konstantinopel åren 860, 907, 911, 941, 945, 971 och 1043.[1] Detta blev början till Kievriket och den ruteniska Rurikätten.
Vissa ryska historiker har föreslagit att Rurik i själva verket var ryss (i en gammal infekterad polemik med nationalistiska tyska historiker), och har kämpat med att finna en slavisk etymologi för ordet rus, exempelvis "björn", "vatten", och så vidare. Denna storryska åsikt som var sanktionerad av Stalin och kommunistpartiet har minskat i popularitet efter Sovjetunionens fall, och betraktas av de flesta som en del av Sovjetunionens kreativa och fosterländska historieskrivning. Detta bör jämföras med vissa finska historiker (t.ex. Kuussaari) som menar att vikingarna i österled i själva verket var finnar. De flesta ryska forskare erkänner vikingarnas roll i skapandet av det första rusiska riket men påpekar att slaverna ingalunda var kulturlösa utan bidrog starkt till Kievrikets kultur.
I de isländska sagorna kallas Rutenien, utöver Gårdarike, även "det stora Svitjod" (jämför Magna Graeca, det antika namnet på södra Italien med dess grekiska kolonier) eller "det kalla Svitjod".
Det är intressant att notera att det i Sankt Bertins annaler nämns att kejsar Ludvigs hov i Ingelheim år 839 (året efter att de första skandinaverna dök upp i Konstantinopel) fick besök av en delegation från Konstantinopel. I detta sällskap fanns några män som kallades ruser (fornhögtyska ruzzi; uttalat rutsi; jämför finskans ruotsi och estniskans rootsi för "Sverige", sannoligen avledda av svenska Rods- som i Rodslagen och rodsmän). Då Ludvig fann att de var svear sueones kvarhöll han dem då han misstänkte att de kommit till landet för att spionera.
Den rurikska fursteätten skulle under flera hundra år upprätthålla dynastiska förbindelser med de skandinaviska kungahusen. När Olav den helige år 1028 flydde från Norge gjorde han det till furst Jaroslav I i Novgorod (Jarisleif i Novogård), som var gift med en svensk kungadotter, Ingegärd Olofsdotter av Svitjod.
Kievriket kristnas
Den mähriska fursten Rastislav skickade i mitten av 800-talet ut en kommission för att ta reda på mer om världens religioner. Man rapporterade hem att man i Bysans (Östrom) funnit en värdig religion med fantastiskt vacker gudstjänst. Detta är betecknande för den senare ryska ortodoxa kyrkan, som fäster väldigt stor vikt vid riten vid gudstjänsten. Rastislav skickade sändebud till patriarken Mikael III i Konstantinopel om att man önskade ta del av den ortodoxa kristendomen.
Kristna missionärer kom från det som idag är Grekland och Bulgarien. Bäst lyckades de till en början i syd och sydost i det slaviska området. De förde även ad hoc med sig skriftspråket kyrkoslaviska. Med ambitionen att förena folken i Kievriket ville storfurst Vladimir I ge dem en gemensam religion. Han gjorde ett försök att slå ihop alla hedniska gudar i riket till en religion. Då detta misslyckades kristnade storfurst Vladimir I Kievriket år 988.
Folket tvingades till massdop och man anlade grottklostret i Kiev. Den bysantinska kyrkan anammades och som en sidoeffekt kom kulturella influenser från Bysans. Influenserna från antiken var nästan obefintliga, då Bysans släppt sina antika band strax före. Dock kan grekiska gudar skymtas i rutenisk ikonkonst från denna tid.
Det ruteniska imperialriket växte – till skillnad från andra imperium – stegvis. Motivet var förutom missionering också råvaror, som den sibiriska pälsjakten. Kievriket blev mäktigt mycket på grund av transithandeln mellan skandinaverna i norr och Konstantinopel i söder.
Arabiska pirater i Medelhavet tvingade handelsresande att ta flodvägar, exempelvis längs Volga. Kievriket höjdpunkt var under 900- och 1000-talet. Under 1100-talet förlorade riket betydelse och hotades splittras av maktkamper. Furst Jaroslav I:s död innebar Kievrikets definitiva undergång och splittring.
Brödrastrider mellan Jaroslavs söner följde. Handeln avmattades dessutom, då handelsresande hittade andra vägar. Korståg hade satt stopp för sjörövarna, som blivit muslimer.
Se även
Källor
- ↑ Nestorskrönikan (Повесть временных лет), Lavrenjevsamlingen (1377).
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
