Politik i Tyskland
Från Rilpedia
Förbundsrepubliken Tyskland (Bundesrepublik Deutschland) är en förbundsstat (Bundesstaat) med långtgående autonomi för de sexton olika delstaterna (Bundesländer) och deras underordnade förvaltningsnivåer. Tyskland är en parlamentarisk demokrati och valen som hålls vart fjärde år är proportionella partival med inslag av personval. Koalitioner mellan i valkampen konkurrerande partier är oftast nödvändiga för att bilda en regering.
Förbundsdagen (Bundestag) är en av kamrarna i det tyska parlamentet. Den väljer förbundskanslern (Bundeskanzler/ -in), som i sin tur bestämmer den strategiska inriktningen för förbundets in- och utrikespolitik samt föreslår förbundets statsråd. Förbundspresidenten (Bundespräsident/-in) är Tysklands statschef och har med få undantag endast representativa uppgifter.
Den nuvarande förbundskanslern är Angela Merkel (CDU) och förbundspresident är Horst Köhler (CDU). Förbundets uppgifter och institutioner samt ansvarsfördelningen mellan förbund och delstater regleras i den tyska grundlagen (Grundgesetz). Den högsta dömande instansen är förbundsförfattningsdomstolen (Bundesverfassungsgericht) som vakar över grundlagen.
Innehåll
|
Grundvärden
I grundlagen fastslås ett antal absoluta strukturprinciper som är en central del av Tysklands politiska system och förvaltning. Dessa principer skyddas av en så kallad evighetsgaranti och kan inte bli föremål för en grundlagsändring. Strukturprinciperna slår fast att människans värde och värdighet är okränkbara. Övriga principer behandlar Tysklands status som förbundsstat och rättsstat.
Varje delstat i Tyskland har egna lagstiftande, verkställande och dömande instanser vilket understryker det faktum att politik i Tyskland förs på två olika nivåer - på förbundsnivå och på delstatsnivå. Tyskland betecknas i somliga sammanhang även som en partidemokrati. Begreppet betonar partiernas starka roll i Tysklands politiska system. De föreslår kandidater för politiska ämbeten och har inflytande över personalstrukturen inom förvaltning och domstolar.
Folkomröstningar är inte tillåtna på federal nivå, med undantag för frågor gällande förändrad sammansättning av delstaterna. På regional och kommunal nivå bidrar folkomröstningar till förändringar av politik som gäller den egna regionen.
Parlamentarism
Tyskland betecknas som en parlamentarisk demokrati eftersom förbundskanslern väljs av parlamentet. Till skillnad från presidentialistiska statsskick har förbundspresidenten nästan bara representativa funktioner.
Förbundsstat
Tyskland har historiskt sett en lång federal tradition. Innan Tyskland grundades karakteriserades den politiska förvaltningen i det tysk-romerska riket av små mer eller mindre autonoma furstendömen. Nazityskland hade däremot starka centralistiska inslag och i kontrast mot den maktfördelningen påbjöd segermakterna efter andra världskriget att Tyskland skulle återgå till det beprövade federala systemet. Denna maktfördelning är inskriven i grundlagen, den skyddas av evighetsprincipen och är således icke förändringsbar. De efter 1946 grundade delstaterna i de västra ockupationszonerna förenades 1949 till förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland). Redan då hade delstaterna egna delstatsförfattningar, regeringar, parlament och domstolar.
Uppgiftsfördelningen mellan förbund och delstater bör ske utifrån subsidiaritetsprincipen, vilken förespråkar att politiska beslut skall fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. Trots detta har förbundet stor bestämmanderätt inom många områden. Men exempelvis de flesta polisiära frågorna, kommunal rätt samt utbildnings- och kulturpolitik regleras på delstatsnivå. Maktfördelningen mellan förbund och delstater kallas vertikal maktstruktur att skilja från den horisontella maktfördelningen mellan statliga organ inom en nivå. Den vertikala maktfördelningen är typisk för Tysklands politiska system. På förbundsnivå representeras delstaternas intressen av den andra parlamentskammaren - förbundsrådet (Bundesrat), vilket trots sina arbetsuppgifter räknas till ett av förbundsorganen. Dess uppgifter regleras således i förbundsrätt och inte i delstaternas enskilda lagstiftningar.
Förbundsstatens utformning är alltid föremål för debatt i Tyskland. Förbundsrådets roll diskuteras och huruvida en del av den makt som förbundsrådet innehar skall föras åter till delstaterna. I 2006 års federalismreform omstrukturerades en stor del av maktfördelningen mellan förbund och delstater.
Stridbar demokrati
När den nuvarande grundlagen skrevs försökte man ta konsekvenserna av Weimarrepublikens rättssystem med sin uteslutande rättspositivistiska lagstiftning, det vill säga att varje lag kunde ändras av lagstiftaren. En del av den nya grundlagen utgörs således av de näst intill naturrättsliga strukturprinciperna. Strukturprinciperna skall skyddas av varje statlig institution och motståndare kan drabbas av sanktioner, antingen genom förbud (av organisationer, politiska partier och så vidare) eller genom straffrättsliga påföljder.
Grundlagen behandlar även vars och ens enskilda rätt att som en sista möjlighet värja sig mot försök att störa den allmänna ordningen.
Det politiska systemet på federal nivå
Grundlagen som förbundsförfattning
Tysklands förbundsförfattning eller konstitution fick namnet grundlag, för att understryka lagens provisoriska karaktär. Egentligen var tanken att vänta med att skriva en förbundskonstitution till dess de båda tyska staterna var återförenade. Grundlagsprocessen började med att befälhavarna i de västra ockupationszonerna gav frankfurtdokumenten till var och en av delstaternas ministerpresidenter. Dessa frankfurtdokument krävde en grundlag som påbjöd en demokratisk, federal rättsstat med ett utarbetat skydd för den enskildes fri- och rättigheter. Författningen skrevs av det parlamentariska rådet (Parlamentaristischer Rat). Mest omdebatterad var hur makten mellan förbund och delstater skulle fördelas. Den 23 maj 1949 trädde grundlagen i kraft och gällde i hela den dåvarande förbundsrepubliken. Egentligen skulle den bara gälla till återföreningen av Väst- och Östtyskland, men efter att DDR (Deutsche Demokratische Republik) eller Östtyskland integrerades med förbundsrepubliken bestämde man sig för att behålla grundlagen så som den var, eftersom att den redan hade tjänat sitt syfte väl i över 40 år.
De första nitton paragraferna behandlar mänskliga och medborgerliga rättigheter. Därefter behandlas Tysklands politiska system och fastslår vilka befogenheter de politiska organen och ämbetena skall erhålla. Paragraf 79 innehåller den så kallade evighetsgarantin som skyddar vissa artiklar mot förändring. Övriga paragrafer kan ändras genom omröstningar i parlamentet. Över två tredjedelar av ledamöterna i förbundsdagen och förbundsrådet måste då rösta för en förändring för att denna skall omsättas. Förbundsförfattningsdomstolen vakar över att grundlagen inte bryts.
Lagstiftande organ på förbundsnivå: Förbundsdag och förbundsråd
Tysklands parlament på förbundsnivå stiftar förbundslagar och vakar över statsbudgeten. Parlamentet utgörs av förbundsdagen och förbundsrådet. Det är endast ledamöterna i förbundsdagen som väljs direkt av folket och i och med det formellt sett har ett fritt mandat. Ledamöterna i förbundsrådet har ett så kallat imperativt mandat, vilket innebär att de måste ta hänsyn till påbud från delstaterna. Förbundsrådet har inte lika stort inflytande över lagstiftningen som förbundsdagen, och utgör således inte en andra kammare som direkt kan jämföras med förbundsdagen.
Förbundsförsamlingen (Bundesversammlung) består av ett lika stort antal av förbundsdagsledamöter och utsända representanter från delstatsparlamenten. De senare behöver dock inte vara ledamöter i delstatsparlamenten. Förbundsförsamlingens enda uppgift är att välja förbundspresidenten, som alltså inte, till skillnad från i många andra länder, väljs genom en folkomröstning. Även domare på förbundsnivå väljs av speciella domarutskott i förbundsdagen och förbundsrådet.
Förbundsdagen
Förbundsdagen stiftar lagar, väljer förbundskansler, och som en del av förbundsförsamlingen även förbundspresidenten. Utöver detta vakar den över statsbudgeten, kontrollerar regeringen, beslutar om militära insatser, bildar utskott för lagförslagsförberedelser samt kontrollerar statens underrättelsetjänster.
Den enskilda ledamoten har förvisso enligt grundlagen ett fritt mandat, han eller hon kan inte tvingas att rösta i enlighet med sitt parti i sakfrågor. De facto påverkas dock den enskilda ledamoten av en stark partigruppsdisciplin. Ett partis ledamöter kommer oftast överens om en gemensam röstningsstrategi inför viktiga omröstningar eller lagbeslut. De ledamöter som inte håller sig till denna strategi kan drabbas av partipolitiska sanktioner, en ny mandatperiod blir exempelvis svår att erhålla om man motarbetas av det egna partiet. Ansvaret för partigruppsdiciplinen ligger hos partigruppsordföranden.
Förbundsrådet
Förbundsrådets ledamöter sänds ut av delstatsregeringarna. Förbundsrådet grundades för att säkra delstaternas inflytande över stiftandet av nya förbundslagar, när dessa påverkar delstaternas status och angelägenheter. Det har vetorätt, dock skiljer man på lagförslag som kräver förbundsrådets godkännande och de som inte kräver det. Förbundsrådets veto mot det senare kan röstas ned i förbundsdagen.
Varje delstat har beroende på folkmängd mellan tre och sex röster i förbundsrådet, vilka måste avges enhetligt i omröstningar. Om de regerande partierna i delstaterna inte kommer överens om hur de utsända i förbundsrådet skall förhålla sig i en omröstning, avstår de vanligtvis från att rösta, vilket de facto räknas som en nejröst. Vid konflikter mellan förbundsdagen och förbundsrådet kan ett förmedlingsutskott åberopas. Ordföranden i förbundsrådet är förbundsrådspresidenten, som också är ställföreträdande förbundspresident.
Lagstiftningsprocess i Tyskland
Förslag till nya lagar kan ges av förbundsdagen (genom en partigrupp (Fraktion) eller ett fastlagt minimum av ledamöter), eller av förbundsregeringen eller av förbundsrådet. De två sistnämnda måste presentera förslagen för varandra innan förbundsdagen tar del av dem. När ett förslag väl kommit upp på förbundsdagens agenda genomgår den tre läsningar.
Utskotten diskuterar möjligheter till olika ändringar och inom fraktionerna kommer man överens om en gemensam röstningsstrategi. Om förbundsdagen röstar för lagen i slutomröstningen efter den tredje läsningen leds förslaget vidare till förbundsrådet. Om inte förbundsrådet röstar emot lagen eller åberopar förmedlingsutskottet kan lagen ratificeras och således träda i kraft.
Vikten av förbundsrådets omröstning beror på om förbundsrådets gillande krävs för lagförslaget (zustimmungsbedürftige och nicht zustimmungsbedürftige Gesetze). Om förbundsrådet röstar ned ett lagförslag som godkänts i förbundsdagen, men som kräver förbundsrådets godkännande, åberopas förmedlingsutskottet som försöker finna en kompromiss mellan förbundsdagens och förbundsrådets önskemål. Om förbundsrådet röstar emot även ett sådant kompromissförslag så kan inte lagförslaget realiseras. Om lagförslaget däremot inte är beroende av förbundsrådets gillande kan förbundsdagen rösta emot förbundsrådets ogillande och på så sätt få igenom lagen mot förbundsrådets vilja.
När lagförslaget godkänts undertecknas det av förbundspresidenten, som med sin namnteckning bekräftar att lagen kommit till under grundlagsenliga former. Om presidenten är övertygad om att förslaget strider mot grundlagen kan han eller hon åberopa en oberoende kommission som prövar lagen mot grundlagens paragrafer. Förbundsregeringen eller enskilda statsråd kan ge ut förordningar som baseras på stiftade lagar.
Förutom förbundslagar har också den europeiska unionens förordningar direkt laga kraft i Tyskland. EU:s riktlinjer räknas till skillnad från förordningarna inte som direkta lagar, utan måste omsättas genom tysk lagstiftning.
Regleringar i nödsituationer
De så kallade nödsituationslagarna (Notstandsgesetze) trädde i kraft 1968 och var ett steg mot att säkerställa att Tyskland förblir handlingskraftigt även i en nödsituation. När landet exempelvis tvingas till att försvara sig mot utomstående aggression kan ett gemensamt utskott av förbundsdagen och förbundsrådet fungera som ett provisoriskt nödsituationsparlament.
Verkställande organ på förbundsnivå
Förbundspresidenten
Förbundspresidenten är Tysklands statschef. Till skillnad från Weimarrepublikens rikspresident (Reichspräsident) har grundlagen försett förbundspresidenten med en relativt svag position i det politiska systemet. Förbundspresidentens uppgifter är huvudsakligen av representativ karaktär. Förbundspresidenten kan agera som en medlare mellan stridande koalitionspartier, det är även han eller hon som formellt sett utlyser nyval om en koalition spricker. Det är huvudsakligen i politiska tal som förbundspresidenten kan utöva direkt politiskt inflytande.
Förbundspresidenten väljs av förbundsförsamlingen och har en mandatperiod på fem år. Samma person kan inneha förbundspresidentens ämbete i högst två mandatperioder.
Förbundsregeringen
Förbundsregeringen verkställer lagar och förordningar som har stiftats av parlamentet. Varje medborgare har rätt att genom förvaltningsdomstolarna (Verwaltungsgerichte) låta pröva regeringens konkreta handlande i ärenden som rör just honom eller henne. Liksom som alla andra politiska organ måste förbundsregeringen hålla sig till grundlagen. Om någon känner sig kränkt i sina mänskliga rättigheter genom statligt handlande kan han eller hon, efter att ha vänt sig till lägre rättsliga instanser, vända sig till förbundsförfattningsdomstolen som prövar det statliga agerandet mot grundlagen. Utöver förbundsregeringen med förbundskanslern som ordförande räknas även förbundspolisen (Bundespolizei), författningsskyddsmyndigheten (Bundesamt für Verfassungsschutz) och det militära försvaret (Bundeswehr) till de verkställande organen på förbundsnivå.
Förbundskanslern
Förbundskanslern är regeringschef i förbundsregeringen. Han eller hon väljs av förbundsdagens ledamöter. De ledamöter som röstar för den tillträdande kanslern kallas för kanslermajoritet (Kanzlermehrheit) och består mestadels av de partier som ingår i regeringskoalitionen. Förbundskanslern utser och avskedar sina statsråd och bestämmer även inriktningen på förbundets in- och utrikespolitik. Förbundskanslern kan avsättas genom nyval eller genom ett så kallat konstruktivt misstroendevotum (konstruktives Misstrauenvotum). Förbundsdagen visar i ett sådant fall huruvida förbundskanslern fortfarande har majoritetens förtroende. Om detta icke är fallet ersätts förbundskanslern av den kandidat som erhåller förbundsdagens majoritets röster. Ett misstroendevotum utan förslag på ersättande kanslerkandidat kallas för destruktivt misstroendevotum och har aldrig ägt rum sedan förbundsrepublikens bildande. På förbundsnivå har endast ett enda konstruktivt misstroendevotum lett till att den sittande förbundskanslern ersattes av en ny kandidat.
1982 förlorade förbundskansler Helmut Schmidt (SPD) koalitionspartnern FDPs förtroende och ersattes av Helmut Kohl (CDU).
Förbundskanslern kan själv pröva förbundsdagens förtroende genom att ställa en förtroendefråga (Vertrauensfrage). Om förbundskanslern inte erhåller förbundsdagens förtroende upplöses förbundsdagen och förbundspresidenten utlyser nyval. I tre fall har förbundskanslerns förtroendefråga lett till nyval.
Willy Brandt förlorade 1972 en förtroendefråga i förbundsdagen men hans parti SPD vann många röster i det påföljande nyvalet och Brandt kunde sitta kvar som förbundskansler.
Helmut Kohl förlorade 1982 en förtroendefråga efter skakiga koalitionsförhandlingar med den nya partnern FDP, som dessförinnan hade röstat emot förbundskanslern Helmut Schmidt. Även Kohl vann det påföljande nyvalet och förblev förbundskansler i sexton år.
2005 förlorade Gerhard Schröder (SPD) en förtroendefråga han hade ställt med anledning av SPDs starka nedgång i delstaterna. Nyvalet uttryckte inte valmanskårens klara positionering för eller emot en fortsatt regering under förbundskansler Schröder utan ledde till långa koalitionsförhandlingar och till slut till att Angela Merkel ersatte Schröder som förbundskansler i en så kallad stor koalition (große Koalition) med socialdemokrater och kristdemokrater.
Förbundskanslern är den mäktigaste enskilda personen i Tyskland. I och med att han eller hon stöttas av majoriteten i förbundsdagen kan han eller hon utöva stort inflytande över förbundsrepublikens politik. Förbundskanslerns position kan dock inte jämföras med exempelvis den brittiska premiärministerns eller den amerikanska presidentens roll. Eftersom förbundsrådet kan vara av annan politisk kulör än förbundsdagen och förbundskanslern kan detta sätta käppar i hjulet för en förbundskansler som vill få igenom sina förslag.
Förbundsdepartementen
Förbundsdepartementen (Bundesministerien) organiserar förbundets förvaltning. Förbundsministern (Bundesminister/ -in) är chef för sitt departement och innehar den politiska ledningen inom departementets sakområde. En annan viktig roll i departementen innehas av statssekreterarna. Även om departementets ledning är politiskt betingad har dess förvaltning en relativt starkt utpräglad autonomi i sitt arbete. De statsanställda tjänstemännen inom förvaltingen har stort inflytande på det arbete som bedrivs och har en stark rättslig ställning som statsanställda (Beamtenrecht). Förbundskanslern bestämmer hur många departement som skall dela på olika uppgiftsområden.
Dömande organ på förbundsnivå
Tysklands domstolar måste i de flesta fall åberopas för att agera i en sakfråga. Domar baseras på förbundets lagar och förordningar. Förbundsdomare (Bundesrichter/ -innen) utses av domarutskottet (Richterausschuss) och är oberoende i sitt arbete. Till skillnad från domarna ansvarar åklagare inför justitiedepartementen på förbunds- och delstatsnivå.
Förbundsförfattningsdomstolen
Statligt handlande får i Tyskland inte strida mot grundlagen. Författningsdomstolen vakar över att staten gör några övertramp. Varje medborgare kan vända sig till förbundsförfattningsdomstolen om de anser sig bevittnat statligt handlande som strider mot grundlagen. Utöver detta hanterar förbundsförfattningsdomstolen tvister mellan statliga organ och utför prövning av nya lagar mot grundlagen genom en så kallad normkontroll.
Övriga förbundsdomstolar
Förbundsdomstolarna har till uppgift att koordinera de olika delstaternas domstolar. Högsta förbundsdomstolen (Bundesgerichtshof) är den högsta överklagandeinstansen (bortsett från författningsdomstolen).
Det politiska systemet på delstatsnivå
Varje delstat har ett eget politiskt system, egna politiska institutioner och en egen delstatsförfattning, vilka kan skilja sig åt mellan olika delstater. Gemensamt för alla delstater är att de kan utöva inflytande på den federala politiken genom förbundsrådet samt att delstaterna har bildat flertalet gemensamma kommittéer för att kunna koordinera sitt arbete.
Lagstiftande organ på delstatsnivå: Delstatsparlamenten
Delstatsparlamenten väljs av valmanskåren i den enskilda delstaten och har en mandatperiod på fyra eller fem år. De har till uppgift att kontrollera delstatsregeringen, övervaka delstatsbudgeten, att välja regeringschefen samt i vissa fall de enskilda ministrarna och att stifta lagar i de enskilda delstaterna. Förbundslagarna har alltid högre rang än delstatens egna lagar, och delstatslagarna kan endast anses vara giltiga om det inte finns en förbundslag som strider emot dem. I exempelvis delstaten Hessen är enligt dess författning dödsstraff fortfarande en möjlig straffåtgärd, men i och med att förbundets grundlag förbjuder dödsstraff har detta ingen reell betydelse. I vissa delstater (till exempel i Bayern) kan lagar stiftas genom folkomröstningar. På de flesta områden inom lagstiftning har delstaterna mycket litet att säga till om, grundlagsändringar har lett till att delstaternas autonomi på detta plan har begränsats. Störst inflytande utövar de enskilda delstaterna genom förbundsrådet. Det är inom områdena polisrätt, kultur- och utbildningspolitik samt inom kommunal förvaltning som delstaterna har mest inflytande. I de tretton större delstaterna kallas parlamenten för landsdagar (Landtag), medan de tre stadsstaterna kallar dem för borgarskap (Bürgerschaft i Bremen och Hamburg) eller ledamothuset (Abgeordnetenhaus Berlin).
Verkställande organ på delstatsnivå
Varje delstat har en egen regering (Landesregierung). I de stora delstaterna kallas regeringschefen för ministerpresident (Ministerpräsident/ -in), i stadsstaterna för regerande borgmästare (regierende/r Bürgermeister/ -in i Berlin) senatspresident eller borgmästare (Präsident/ -in des Senats eller Bürgermeister/- in i Bremen) eller förste borgmästare (erste/r Bürgermeister/ -in i Hamburg). Regeringschefen väljs av delstatsparlamenten. Genom förbundsrådet utövar delstatsregeringarna inflytande över förbundets politik.
Dömande organ på delstatsnivå
I grundlagen är det beskrivet i vilka fall förbundet har ansvaret för rättsväsendet.Om inget annat sägs är det dömande arbetet alltså de enskildas delstaternas uppgift. Rättsväsendet i Tyskland skiljer på civilrätt och straffrätt, samt på de olika områdena arbets- finans- social- och förvaltningsrätt. Varje delstat förutom Schleswig-Holstein har en egen författningsdomstol.
Kommuner
Folkets representanter på kommunal nivå kallas distriktsdag (Kreistag) eller stadsförordningsförsamling (Stadtverordnungsversammlung). De har mycket liten makt och räknas inte som oberoende lagstiftande organ. De utövar inflytande på delstats- och förbundspolitik genom intresseorganisationer, lobbying och kommunala förbund.
Politiska partier
Regeringsmakten har skiftat mellan kristdemokratiska CDU och socialdemokratiska SPD sedan 1949, men sedan november 2005 regerar de tillsammans i en stor koalition.
CDU:s tid vid regeringsmakten har alltid varit tillsammans med det bayeriska systerpartiet CSU samt ofta med FDP (liberalerna). SPD har tidigare regerat i koalition med FDP men regerade 1998-2005 med tyska miljöpartiet Bündnis 90/Die Grünen. Die Grünen kom in i den västtyska förbundsdagen 1983. FDP har således delvis förlorat sin tidigare roll som vågmästare. Även Die Linkspartei, som har sitt ursprung i det gamla östtyska kommunistpartiet, är representerat i förbundsdagen.
Inte i förbundsdagen men i vissa delstats- eller distriksparlamenten finns olika partier som av de etablerade partier klassas som högerextrem, till exempel Deutsche Volksunion, Die Republikaner och Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Dessutom finns flera partier som är inriktade på regionala intressen eller på utvalda folkgrupper (pensionärer, småföretagare) samt även skämtpartier.
Efter att CDU regerat oavbrutet sedan Förbundsrepublikens grundande, bildades 1966 den stora koalitionen (die große Koalition) som innebar att CDU och SPD tillsammans bildade regering med en svag opposition som följd. Det innebar att SPD för första gången kom till regeringsmakten och 1969 tog SPD regeringsmakten utan CDU, genom att i stället gå i koalition med FDP. 1982 återkom CDU till makten med Helmut Kohl som förbundskansler sedan FDP hade tröttnat på samarbetet med SPD. Kohl blev 1990 det återförenade Tysklands första förbundskansler. 1998 gick den kohlska eran till ända då SPD vann valet tillsammans med Bündnis 90/Die Grünen och Gerhard Schröder blev ny förbundskansler. Det var en milstolpe för de gröna som för första gången kom till regeringsmakten. De grönas Joschka Fischer blev historisk utrikesminister och vicekansler. Eftersom valresultatet 2005 inte visade någon entydig segrare, enades CDU/CSU och SPD om att på nytt bilda en stor koalition. Som förbundskansler valde man Angela Merkel, partiordförande i CDU. Det är även den första kvinnan på kanslerposten.
Referenser
- Uppslagsordet Tyskland - Statsskick och politik från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2008-03-05.
- Delar av artikeln är en översättning av den tyska artikeln Politisches System Deutschlands läst i maj 2008. Där uppges följande referenser:
Uppsatser
- Werner J. Patzelt: Wider das Gerede vom „Fraktionszwang“! Funktionslogische Zusammenhänge, populäre Vermutungen und die Sicht der Abgeordneten, i: Zeitschrift für Parlamentsfragen 29 (1998), S. 323-347.
- Id., Ein latenter Verfassungskonflikt? Die Deutschen und ihr parlamentarisches Regierungssystem, i: Politische Vierteljahresschrift 39 (1998), S. 725-757.
- Id., Politikverdrossenheit, populäres Parlamentsverständnis und die Aufgaben der politischen Bildung, i: Aus Politik und Zeitgeschichte (APuZ) B7/8-1999, S. 31-38.
- Id., Reformwünsche in Deutschlands latentem Verfassungskonflikt, i: Aus Politik und Zeitgeschichte (APuZ) B28/2000, S. 3-4.
- Id., Verdrossen sind die Ahnungslosen. Viele Deutsche verachten Politik und Politiker – weil sie ihr Regierungssystem nicht verstehen, i: DIE ZEIT Nr. 9 vom 22. Februar 2001, S. 9.
- Id., Deutschlands latenter Verfassungskonflikt. Politikverdrossenheit entsteht durch Missverständnisse, i: Die politische Meinung 379/2001, S. 51-55.
Monografier
- Wolfgang Rudzio: Das politische System der BRD, Opladen 2000, UTB 1280, ISBN 3-8252-1280-7
- Heiderose Kilper / Roland Lhotta: Föderalismus in der Bundesrepublik Deutschland, Opladen 1995, ISBN 3-8100-1405-2
- Heinz Laufer / Ursula Münch: Das föderative System der Bundesrepublik Deutschland, Opladen 1998, UTB 2003, ISBN 3-8252-2003-6
- Manfred Görtemaker: Kleine Geschichte der Bundesrepublik Deutschland, 2002, ISBN 3-406-49538-9
- Uwe Andersen / Wichard Woyke (ed.): Handwörterbuch des politischen Systems der Bundesrepublik Deutschland, Opladen 2003, ISBN 3-8100-3670-6.
- Joachim Jens Hesse / Thomas Ellwein: Das Regierungssystem der Bundesrepublik Deutschland, Berlin 2004, ISBN 3-89949-112-2
- Kurt Sontheimer / Wilhelm Bleek: Grundzüge des politischen Systems Deutschlands, München 2004
- Manfred G. Schmidt (Hrsg.): Das politische System Deutschlands, Bonn 2007.
- Sven Leunig: Die Regierungssysteme der deutschen Länder im Vergleich, Opladen 2007
Externa länkar
(tyska)
