Slaget vid Kursk
Från Rilpedia
| Slaget vid Kursk | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av östfronten under andra världskriget | |||||||
| 300 px En sovjetisk T-34-stridsvagn vid Kursk. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Nazityskland |
Mall:Landsdata Sovjetunionen Sovjetunionen | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Erich von Manstein Günther von Kluge Hermann Hoth Walter Model |
Georgij Zjukov Ivan Konjev Konstantin Rokossovskij Nikolaj Vatutin |
||||||
| Styrka | |||||||
| 800 000 man 3 000 stridsvagnar 2 000 flygplan 7 500 artilleripjäser |
1 300 000 man 3 600 stridsvagnar 2 792 flygplan 20 000 artilleripjäser |
||||||
| Förluster | |||||||
| 550,000 stupade eller sårade 1 148 stridsvagnar 3 000 flygplan |
607,000 stupade eller sårade 3 100 stridsvagnar 1 100 - 1 200 flygplan |
||||||
Barbarossa – Finland – Leningrad – Moskva – Sevastopol – Blå – Stalingrad – Mars – Charkov – Kursk – Smolensk II – Dnepr – Korsun-Tjerkassy – Kamenets-Podolsk – Bagration – Wisła-Oder – Königsberg – Berlin – Prag
Slaget vid Kursk var ett stort fältslag mellan Sovjetunionen och Tyskland under andra världskriget. Stora mängder pansar deltog i slaget, som av många militära bedömare anses ha haft en större betydelse för utgången av kriget än vad slaget vid Stalingrad hade. Tyskarna betraktade slaget vid Kursk endast som egen offensiv med kodnamnet Operation Zitadelle, medan man i Ryssland (tidigare Sovjetunionen) ser slaget som operation Zitadelle som följdes upp av Operation Kutuzov och Operation Polkovodets Rumjantsev. De två sistnämnda operationerna vann den Röda armén stort och i och med det hela slaget vid Kursk.
Innehåll |
Bakgrund
Efter segern vid Stalingrad anföll de sovjetiska styrkorna i söder på bred front. I mitten av mars lyckades tyskarna slå tillbaka de sovjetiska styrkorna i Charkov-området och återerövrade staden. Detta lämnade för sovjeterna en farlig utbuktning, 190 km lång och 120 km bred, inom vilken trängdes fem sovjetiska armékårer. I mitten av utbuktningen låg Kursk, en viktig järnvägsknutpunkt 50 mil söder om Moskva. För de tyska generalerna var läget frestande att med en klassisk kniptångsmanöver innesluta och förinta de sovjetiska styrkorna i Kurskbågen, något som med man hoppades skulle kunna vända den tyska krigslyckan i Öst. Operationen fick kodnamnet Zitadelle.
I mars 1943 hade tyskarna 3 miljoner man på östfronten medan Röda armén hade 5,1 miljoner. Sovjetunionen hade nära 10 000 stridsvagnar vid sommarens början, medan tyskarna hade drygt 3 500 stridsvagnar längs östfronten. De tyska stridsvagnarna hade betydligt bättre eldkraft än de sovjetiska stridsvagnarna och det skulle visa sig under striderna sommaren 1943 att de tyska vapnen orsakade oerhörda pansarförluster för Röda armén.
Operation Zitadelle
Styrkeförhållanden
Inför operation Zitadelle eller anfallet mot Kurskbågen hade tyskarna dragit samman 9:e armén, 4:e pansararmén och två kårer ur arméavdelning Kempf. Utöver dessa fördelningar fanns även den 2:a armén på Kurskutbuktningens västra sida denna styrka hade dock inga anfallsuppgifter. Inför operation Zitadelle förfogade de tyska befälhavarna över cirka - 777 000 man med 2 451 stridsvagnar och stormkanonvagnar, 7 500 artilleripjäser och grantkastare. Dessutom fanns 1830 flygplan redo att ge sitt understöd. Några reserver fanns inte att tillgå för de tyska befälhavarna.
De sovjetiska styrkorna uppgick till 1 338 000 man med 3 343 stridsvagnar och stormkanonvagnar, 22 453 artilleripjäser och granatkastare. 3 500 flygplan, och dessutom fick de förstärkningar på nästan 573 000 man och 1 639 stridvagnar, samt 9 200 artilleripjäser och granatkastare. De sovjetiska pjäserna vägde mellan 2 000 och 2 500 kg, medan tyskarnas tyngre pjäs vägde 5 400 kg.
Skepsis från tyska generaler
Många inom den tyska militären var emot operationen, fältmarskalk Erich Von Manstein, general Alfred Jodl och fältmarskalk Gerd von Rundstedt protesterade våldsamt mot ett sådant massivt anfall och ansåg att Tyskland skulle fokusera sig på en defensiv strid under 1943, då de insåg vad en förlust skulle betyda för det redan instabila ställningen på Östfronten. Men Hitler var besluten om att genomföra operationen. Hitler hoppades att en tysk seger här skulle kunna bli avgörande för krigets utgång. Ryssarna hade emellertid fått bra underrättelsuppgifter om tyskarnas planer och var väl förberedda.
Slagets förlopp
Slaget inleddes den 4 juli med att tyskarna genomförde s.k. rekognosceringsanfall.
5 juli
Huvudanfallet startade kring fem tiden på morgonen den 5 juli. Då Röda armén var väl medvetna om det kommande anfallet så satte man in artillerianfall mellan ett och två tiden på natten för att störa tyska anfallsförband och artilleriförband. Då målen för artillerielden till viss del byggde på gissningar blev effekten inte så stor, men de tyska trupperna var nu på det klara att deras anfall inte skulle ta Röda armén med överraskning.
På 4. Pansararméns sektor i söder så var det främst 22:a Gardesskyttekåren och 23:a Gardesskyttekåren som fick ta imot dagens anfall från XXXXVIII. Panzerkorps och II. SS-Panzerkorps. Dessa båda sovjetiskakårerna började brytas sönder och tyskarna kunde tränga in upp till 8 km i den sovjetiska förvarszonen, därmed var den första försvarslinjen bruten.
Till vänster om II. SS-Panzerkorps angrepp arméavdelning Kempf som tvingades korsa Donets under strid för att angripa 7:e Gardesarmén. Kemps enda pansarkår den III. Panzerkorps lyckades korsa floden med 9. Panzer-Division och 19. Panzer-Division under dagen med endast måttliga förluster. Men kår Raus som bestod av infanteri fick korsa floden utan pansar stöd, man lyckades visserligen etablera ett brohuvud men till priset av höga förluster.
På den norra sidan av Kursk fickan angrep den 9. Armén denna förfogade över betydligt färre stridsvagnar än trupperna i söder. Det inledande anfallen utfördes nästan uteslutande av infanteriförband. Även här lyckas man tränga in upp till 8 km i den sovjetiska försvarszonen dock utan att lyckas bryta den första försvarslinjen
Ur sovjtetisk synvinkel såg utvecklingen rätt ljus ut efter den första dagen. Underrättelseuppgifterna hade visat sig korrekta, visserligen hade tyskarna trängt längre in i försvarszonen än man hade räknat med, men inget direkt oroväckande och förstärkningar började föras fram. Man började också planera för de första motanfallen.
6 juli
På den norra flanken började Rokossovskijs motanfall som utfördes av 2:a Stridsvagnsarmén förstärkt med 19:e Stridsvagnskåren och 17:e Gardesskyttekåren. Operationen slutade i fiasko. Den 19:e Stridsvagnskåren kom inte igång med sitt anfall på morgonen utan kom först igång vid kl 18.30, då de sovjetiska minfälten som man skulle anfalla igenom inte hunnit röjas. 3:e Stridsvagnskåren fick kastas in för att hejda ett tyskt anfall. Detta lämnade den 16:e stridsvagnskåren som enda större pansarförband som anföll under dagen. Trots kraftigt artilleriunderstöd slogs anfallet tillbaka och 69 stridsvagnar förstördes. Detta gjorde att en stor del av Rokossovskijs reserver var nu bundna i strid. Den tyska 9. Armén satte in 2. Panzer-Division och 9. Panzer-Division i anfallet men dessa divisionen kolliderade med 17:e gardesskyttekårens anfall, med resultatet att båda sidors anfall körde fast. 9. Armén gjorde visserligen framsteg under dagen men till priset av 3000 man i förluster och man låg efter planen.
På den södra flanken svängde XXXXVIII. Panzerkorps till en mer nordostlig anfallsriktning. Panzergrenadier-Division Großdeutschland och 11. Panzer-Division lyckades avancera 12 km under hårda strider medan dom endast led måttliga förluster. II. SS-Panzerkorps gjorde också betydande framsteg under dagen trots att anfallen från både 2. SS-Panzer-Division Das Reich och 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler blev försenade. Dock började problemet bli större med att Kempf kom på efterkälken med framryckningen på II. SS-Panzerkorps flank, och man blev tvungen att avdela egna förband för flankskydd.
På Kempfs sektor lyckades 7. Panzer-Division och 6. Panzer-Division bryta sig ur brohuvudet över Donets och erövra den höglänta terrängen vid Mjasodove. Men för infanteridivisionerna gick det fortsatt trögt och förlusterna var höga. Det stod mer och mer klart att kår Raus inte skulle klara av sin uppgift och förstärkningar i form av 198. Infanterie-Division började föras fram.
Ur sovjetisk synvinkel började situationen se lite mer kritisk ut då motanfallen på den norra flanken kört fast och frontens reserver var uppbundna. I söder klarade sig den 7:e Gardesarmén rätt bra men 6:e Gardesarmén hade lidigt svåra förlusten och försvarslinjen började brytas sönder. Man började föra fram pansarreserven i form av 1:a Stridsvagnsarmén med 624 stridsvagnar, 2:a Gardesstridsvagnskåren med 198 stridsvagnar och 5:e Gardesstridsvagnskåren med 219 stridsvagnar. Totalt mer än 1000 stridsvagnar var nu på väg att ta upp striden med XXXXVIII. Panzerkorps och II. SS-Panzerkorps. Dessa rapporterade 278 respektive 325 insatsbereda stridsvagnar även om man inte förlorat speciellt många stridsvagnar så befann sig många på verkstad på grund av minskador eller mekaniska fel, det senare var något som plågade Panther förbanden.
7 juli
På den norra flanken fortsatte 9. Armén angreppen. Den 23. Armékåren gick till angrepp vid Trosna där 78. Sturm-Division fortsatte sina anfall från gårdagen. På grund utav sovjetiska motanfall körde kårens angrepp fast och till kvällen hade man erövrat Trosna, Protosova och Petrovka men sedan var det stopp. Förbandet till väster om 23. Armékåren den XXXXI. Panzerkorps som nu satte in 18. Panzer-Division i anfallet kom i strid med den kraftigt förstärkta 307:e Skyttedivisionen, denna understödes av två stridsvagnsbrigader och sammalagt 380 artilleripjäser. Den av Models kårer som lyckades bäst under dagen var den XXXXVII. Panzerkorps med sina tre pansardivisioner, 2. Panzer-Division, 9. Panzer-Division och 20. Panzer-Division. Dagen innan hade man hejdat 17:e Gardesskyttekårens anfall och nu började man pressa tillbaka den, under dagen intogs Bitiug och Kasjara. Dock hade man bara avancerat 4 km. Dagens strider hade kostat 9. Armén 3000 man[1], att de sovjetiska förlusterna var högre var ingen större tröst. Det började stå klart att tyskarna inte skulle lyckas bryta sig igenom det sovjetiska försvaret i norr.
För de två pansarkårerna i 4. Pansararmén började problemen med minor att avta eftersom man nu hade avancerat igenom de svårast minerade områdena. 48. Pansarkåren avancerade under måttliga strider över den lilla floden Pena, där man åter stötte på minor. På morgonen inledde 2:e Gardesskyttekåren och 5:e Gardesstridsvagnskåren en serie motanfall mot 2. SS-Panzer-Division Das Reich och 1. SS-Panzer-Division Leibstandarte SS Adolf Hitler samtliga anfall slogs tillbaka. Senare på morgonen gick de två SS-divisionerna själva till anfall vilket kolliderade med nya sovjetiska anfall och en lång pansarstrid följde. Tyskarna hade under morgonen erövrat Teterevino och senare under dagen inriktades anfallen på Gresnoje och Iasnaja Poljana. Återigen så gick Röda Armén till motanfall med stridsvagnar vilka slogs tillbaka. 3. SS-Panzer-Division Totenkopf anföll sovjetiska trupper på kårens östra flank och lykades driva dem över Donets.
För arméavdelning Kempf gick det fortsatt trögt men 7. Panzer-Division lyckades erövra Mjasodove. Men till största del så var det infanteriet som fick bära det tunga lasset, Röda Armén förlorade 4500[1] man i sektorn mot tyskarnas 1500 man.
8 juli
Eftersom Models 9. Armé hade fört fram flera divisioner som förstärkning, så började ledningssituationen bli tungrodd. För att lösa problemet skapade man grupp von Esebeck i skarven mellan XXXXVI. Panzerkorps och XXXXVII. Panzerkorps som fick ta över befälet över 31. Infanterie-Division, 20. Panzer-Division och 4. Panzer-Division. 292. Infanterie-Division hoppades erövra resten av Ponyri under dagen, men förhoppningen kom på skam då den sovjetiska 307:e Skyttedivisionen hade samma mål för dagen. 307:e Skyttedivisionen som redan tidigare hade fått kraftiga förstärkningar fick nu ytterligare ett tungt stridsvagnsregemente smt två stridsvagnsbrigader ur 3:e Stridsvagnskåren. Under dagen utspelades blodiga strider on Ponyri men ingen part lyckades göra några framsteg. 18. Panzer-Division, 9. Panzer-Division och 4. Panzer-Division hade en viss framgång och lyckades pressa tillbaka försvaret ca två kilometer.
Så efter fyra dagars strider hade 9. Armén inte lyckats avancera mer än 15 km jämfört med 35 km för 4. Pansararmén. Av detta skäl bestämde von Kluge och Model att 9. Armén skulle ägna morgondagen åt att omgruppera för nya anfall den 10 juli.
De tyska trupperna i söder stred med en viss framgång, trots att de var kraftigt underlägsna i antal. De tyska stridsvagnarna var vid det här laget bättre tekniskt utvecklade, och de lyckades gång på gång slå sönder dåligt organiserade sovjetiska pansarförband.
På det södra frontavsnittet nådde tyskarna den 12 juli fram till Prochorovka, vilket skulle bli krigets största stridsvagnsdrabbning, ungefär 800 sovjetiska stridsvagnar och 450 tyska stridsvagnar stötte samman på mycket nära håll. Vid slaget vid Prochorovka stoppades visserligen tyskarna, men de var inte slagna. Det var Röda arméns operationer på andra delar av fronten (se nedan) som tvingade dem att avbryta. Tilläggas bör att den 11 juli hade de allierade trupperna landstigit på Sicilien vilket satte ytterligare press på Hitler att avstå från vidare anfall i öst. Sovjet fick 334 total förstörda stridsvagnar och drygt 21 000 man i förluster. Tyskarna fick sannolikt inte mer än 24 totalt förstörda stridsvagnar och nästan 5 500 man. Den 12 juli började Sovjet sin motoffensiv mot de tyska styrkorna i norra och östra utbuktningen, och på kvällen den 14 juli hade de avancerat mer än 16 km. Den 17 juli gick Sovjet till kraftigt angrepp mot det tyska försvaret i söder.
Operation Kutuzov
Operation Kutuzov eller Orjol-motoffensiven (ryska. Orlovskaja nastupatelnaja operatsija) inleddes den 12 juli och avslutades den 18 augusti. Operationerna ägde rum på den norra sidan om Kursk-utbuktningen. Staden Orjol (Orel) befriades från tyska trupper den 5 augusti.
Styrkeförhållanden
Röda arméns Brjnskfronten och Västfronten stod mot den svaga tyska 2. Pansararmén som skulle försvara Orjolbågen och skydda 9. Arméns flank. Trots sitt namn saknade 2. Pansararmén i stort sett pansarförband och bestod av 13 infanteridivisoner och en svag pansargredanjärdivision.
Händelseförlopp
Operation Polkovodets Rumjantsev
Operation Polkovodets Rumjantsev, Belgorod-Charkov-motoffensiven eller fjärde slaget om Charkov (ryska: Belgorosko-Charkovskaja nastupatelnaja operatsija) inleddes den 12 juli (medan Operation Zitadelle ännu pågick) och avslutades den 23 augusti. Andra källor gör gällande att operationen inleddes först den 3 augusti.
Den 5 augusti befriade de sovjetiska trupperna staden Belgorod och den 22 augusti intogs Charkov.
Den 23 augusti firades segern i slaget vid Kursk med en salut ur 124 kanoner i Moskva. Det var första gången en seger under detta krig firades på det här sättet och fler segrar och firanden följde efteråt.
Styrkeförhållanden
Uppgiften att slutgiltigt återta Charkov föll på Voronezjfronten och Stäppfronten. Voronezjfronten som hade en total styrka på cirka 700 000[1] man och 2 000 stridsvagnar och stormkanonvagnar, inledde sitt anfall med fem arméer 5:e och 6:e Gardesarméerna, 27:e, 38:e och 40:e arméerna, samt två stridsvagnsarméer som skulle utnyttja genombrottet, 1:a Stridsvagnsarmén och 5:e Gardesstridsvagnsarmén. Stäppfronten, under befäl av Konev, inledde anfallet med tre arméer 7:e Gardesarmén, 53:e och 69:e Armén. Dessa tre arméer bestod utav 22 stycken skyttedivisioner, med hade bara knappt 470[1] stycken stridsvagnar.
På den tyska sidan stod Armégrupp Süd med sina två arméer, 4. Pansararmén och arméavdelning Kempf dessa var nu betydlig svagare än när Operation Zitadelle inleddes, då många av pansardivisionerna hade förflyttats till andra frontavsnitt. Kvar fanns bara 4 pansardivisioner, 6. Panzer-Division, 7. Panzer-Division, 11. Panzer-Division och 19. Panzer-Division.
Händelseförlopp
Söder om de tyska retirerande 9. Armén och 4. Armén ställdes generalen Erich von Manstein med 42 divisioner mot 120 sovjetiska. Den 3 augusti bröts den tyska fronten och de sovjetiska styrkorna kunde snabbt befria städerna Belgorod och Bogoduchov. De svepte sedan fram genom Ukraina och den 22 augusti återerövrades Charkov av sovjetiska styrkor.
Den 7 september hade von Mansteins arme reducerats så att inte hade något annat alternativ än reträtt. I mitten av september drog sig de 1:a och 4:e pansararméerna och den 8:e armen tillbaka bakom floden Dnjepr mellan Zaporozje och Kiev. Sovjetiska trupper följde snabbt efter och denna gång hade de kommit väster om Dnjepr för att stanna. Den 6 november föll Kiev och det blev något av en symbol för ett troligt nederlag för Tyskland mot Sovjet.
Under sommaren 1943 hade båda sidor fått stora förluster. Tyskland hade förlorat 1 331 stridsvagnar och 365.000 man och ett okänt antal sårade man brukar räkna med för varje men som dödas så har 3 blivit sårade och detta skulle då ge en siffra på ca 1,1 miljoner, största delen vid Kursk och under reträtten till Dnjepr. Sovjet hade förlorat 9 400 stridsvagnar och 863 000 döda och sårade.
Slagets följder
Detta blev första gången som Hitler själv valde att avbryta en offensiv, vilket kan ses som att han hade fattat att det snart var över. Sovjetarmén återtog nu initiativet på östfronten, och de städer man tog tillbaka efter detta förlorades aldrig mer. Tyskland beräknas ha förlorat 56 000 stupade och sårade, 278 stridsvagnar och 200 flygplan. Sovjets förluster uppgick under slaget vid Kursk räknas till cirka 177 800 stupade och sårade, 1 750 stridsvagnar, 1 000 flygplan. Röda arméns förluster var mycket lättare att ersätta än tyskarnas. (De sovjetiska stridsvagnsförlusterna vilka har kommit ut från ryska arkiv efter 1990 är inte helt samstämmiga, men samtliga pekar på förluster om 1 600 till 1 900 stridsvagnar, förstörda eller erövrade av fienden).
Många anser att slaget innebar att den sista tyska strategiska offensiva förmågan på östfronten försvann i och med det tyska nederlaget - initiativet tippade slutgiltigt över till Röda arméns fördel. Det var dessutom första gången som Röda Armén lyckades besegra Wehrmacht i ett större fältslag under en sommarkampanj, vilket visade att Röda armén blivit lika kompetent på krigföring på operativ nivå som Wehrmacht. Tyskarna hade samlat så stora resurser inför slaget att det var mycket svårt att ersätta dem, eftersom de tyska industrierna bombades sönder av västallierat flyg.
Källor
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 Anders Frankson och Niklas Zetterling: Slaget om Kursk, Norstedts Förlag, 2002. ISBN 91-1-301078-6.
- Zetterling, Niklas & Frankson, Anders: Slaget om Kursk 1943 - historiens största pansarslag - 2002 - ISBN 91-1-301078-6
- http://hem.passagen.se/fieldmarshal/rodaarmen.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Kursk
- http://www.uni.edu/~licari/citadel.htm
Litteratur
- Zetterling, Niklas & Frankson, Anders: Slaget om Kursk 1943 - historiens största pansarslag
