Olof Winnerstrand
Från Rilpedia
| Olof Winnerstrand | |
|---|---|
 Olof Winnerstrand, 1940-tal |
|
| Födelsenamn | Karl Olof Magnus Winnerstrand |
| Född | 26 augusti 1875 Stockholm, Sverige |
| Död | 16 juli 1956 (80 år) Stockholm, Sverige |
| År aktiv | 1901–1954 |
| Maka | Frida Winnerstrand (1906–1943) |
| Betydande roller | Greve Örnclou i Ungkarlspappan (1935), Gösta Björck i Familjen Björck (1940), Rektorn i Hets (1944), Direktör Frank i Det glada kalaset (1946), Hugo Sjöwall i Medan porten var stängd (1946) |
| IMDb | |
Olof Winnerstrand, född Karl Olof Magnus Winnerstrand 26 augusti 1875 i Stockholm, död 16 juli 1956 i Stockholm, svensk skådespelare.
Winnerstrand var under sitt verksamma yrkesliv som teaterskådespelare (åren 1901-49) främst engagerad vid Vasateatern och Dramaten. Han filmdebuterade 1920 i Pauline Brunius kortfilm De läckra skaldjuren, och kom sammanlagt att medverka i drygt 50 filmer (åren 1920-54). Han var 1906-43 gift med skådespelerskan Frida Winnerstrand (född Kumlin).
Innehåll |
Biografi
Olof Winnerstrand var anställd vid Vasateatern år 1906-1919, vid Dramaten år 1919-1949 och under 1930-, 1940- och 1950-talet oerhört verksam vid filmen. Han kom under årens lopp att samarbeta med samtliga stora filmregissörer i Sverige: Gustaf Molander, Alf Sjöberg, Hasse Ekman och Ingmar Bergman. Mest känd för dagens publik är han kanske för sin starka biroll i filmen Hets från år 1944, men han har medverkat oändligt mycket mer på film, för att inte tala om på teaterscenen. Han räknas till en av våra allra största teateraktörer under 1900-talet och debuterade som skådespelare redan år 1901 på gamla stadsteatern i Helsingborg.
Tidiga år och genombrott på Vasan
Olof Winnerstrand växte upp på Norrlandsgatan 11 i Stockholm där familjen bodde ovanför faderns guldsmedsaffär. Fadern, juveleraren och guldsmeden CA Winnerstrand, som var en välkänd profil i sekelskiftets Stockholm, ville att sonen skulle gå i hans fotspår och överta rörelsen. Från början gick han också i faderns fotspår, och arbetade ett par år (1899-1901) som guldsmed, men hans längtan till teatern tog så småningom överhanden. Trots det faktum att hans mor, när han sökt inträde vid Dramatens elevskola några år tidigare, tagit löfte av Nils Personne (som då var chef för Dramaten) att inte anta sonen som elev för att försöka stävja teaterdrömmarna... Det blev således inte Dramatens elevskola, men väl antällningar vid Emil Hillbergs teatersällskap (där han träffade Frida Winnerstrand), år 1901-02, och vid Hjalmar Selanders teatersällskap, år 1902-04.
Olof Winnerstrand spelade ofta på scenen mot hustrun Frida Winnerstrand som motspelerska i flera pjäser. Deras samspel var både berömt och beundrat på sin tid - de var ett välkänt och oerhört omtyckt skådespelarpar. Tillsammans var de i unga år den drivande kraften i ensemblen på Vasateatern (där han arbetade åren 1906-19, hon 1905-19), och de båda gjorde framför allt succé i huvudroller mot varandra i franska farser av Georges Feydeau och Georges Berr, och i engelska komedier av Oscar Wilde och George Bernard Shaw. Faktiskt i flera av dessa pjäsers urpremiärer i Sverige då Vasateaterns chef; Albert Ranft hade personlig kontakt med, i synnerhet, George Bernhard Shaw och såg till att hans pjäser blev översatta till svenska.
Den engelska humorn passade Olof Winnerstrand som med sin oerhörda spelglädje och naturlighet på scen, snabbt seglade upp som ett av de hetaste namnen i Stockholms teatervärld, särskilt hos publiken. Bland Olof Winnerstrands största succér under de tidiga åren på Vasateatern kan nämnas just Oscar Wildes Mr. Ernest (The Importance Of Being Earnest), George Bernard Shaws Man kan aldrig veta, Bland bålde riddersmän, Äktenskapskarusellen av Langton Mitchell och Häxmästaren av Georges Berr.
Dramaten och "Familjen Björck"
På Dramaten (som både han och hustrun Frida gick över till år 1919) fortsatte han med flera framgångsrika roller, bl.a. som Kungen av Babylon i Marc Connellys Guds gröna ängar, Måns Sommar i August Strindbergs Mäster Olof, Fabrikör Åvik i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, Alfred Jingle i Pickwick-klubben (efter Charles Dickens roman; porträtt av Winnerstrand i denna roll hänger på Dramaten), Richard Greatham i Noel Cowards Höfeber, Frank Haines i Dodie Smiths En sån dag!, Don Pedro i Shakespeares Mycket väsen för ingenting, Titus Jaywood i Mark Reeds Älskling, jag ger mig och Peithetairos i Aristofanes Fåglarna.
Under 1930- och 1940-talet fick han alltmer blandade och större uppgifter på scenen, och blev en hett eftertraktad karaktärskådespelare även i mer tyngre och allvarliga roller. Han fick bl.a. stort beröm för sitt porträtt av pappa Nat Miller i Eugene O'Neills pjäs Ljuva ungdomstid (Ah, Wilderness!) år 1935 (mot Frida Winnerstrand som mamma Miller och med bl.a. Frank Sundström och Gunn Wållgren i rollerna som deras barn). Uppsättningen blev sedan även turné med Riksteatern året därpå.
Med sina imponerande 119 roller på Dramaten (i genomsnitt 6-7 roller per spelår) åren 1919-49 anses han vara en av dess främsta skådespelare under 1900-talet.
Tillsammans med hustrun Frida Winnerstrand hade han också en radioföljetong på gång vid sidan av uppgifterna på Dramaten, som hette Familjen Björck. Radioserien var mäkta populär och kan liknas som motsvarighet vid tv-serien Svensson, Svensson till upplägg och handling. Serien utspelade sig i nutid, hade formatet av en "sitcom" där man i olika dråpliga episoder/sketcher får träffa familjen Björck till vardags i olika situationer: bland släkt och vänner, på resor, vid julfirande, etc. Familjen bestod av Pappa Gösta Björck, mamma Karin Björck, sonen Ville och dottern Greta. Hundratusentals radiolyssnare (även i Finland, Danmark och Norge) följde serien och man spelade in två avsnitt i månaden under år 1936-1943 och därför kunde man också i serien således följa samhällets utveckling och spegla tidens händelser. Exempelvis var det "Familjen Björck i Garmisch-Partenkirchen" (Olympiaden 1936) och "Familjen i beredskap" (andra världskriget), osv. År 1940 gjorde man även en filmversion av teaterserien som Anders Henrikson regisserade.
Filmkarriär och senare år
Vid sidan av teatern och "Familjen Björck" var Olof Winnerstrand även en flitigt anlitad filmaktör och han var omåttligt populär hos biopubliken. Behövde man en sympatisk, äldre herre med hjärtat på rätta stället eller en bohemisk greve med glimten i ögat, så var det garanterat Winnerstrand man vände sig till först. Han var skådespelaren av den äldre generationen som "kunde allt", såväl i komedi- som karaktärsroller. Han förekommer på så vis i många starka biroller på film, till exempel som bokförläggare i Annonsera, nybliven och lekande farfar i Familjens hemlighet 1936, greve i Blixt och dunder 1938, teateröverhuvudet Karl-Hugo Anker i Hasse Ekmans Kungliga patrasket 1945 och som byoriginalet Agrippa Prästberg i filmversionen av Selma Lagerlöfs Kejsaren av Portugallien 1946. Biroller av det lite allvarligare slaget gjorde han i Alf Sjöbergs Hets år 1944 (där han gör skolans rektor), som Hugo Sjöwall i Hasse Ekmans Medan porten var stängd år 1946, som sträng far i Kvinna utan ansikte år 1947 och som kyrkoherde i Ingmar Bergmans tidiga drama Musik i mörker år 1948. Största filmrollerna gör han som Greve Örnclou i Ungkarlspappan (1935), i Familjen Björck (1940) - där han förstås gör huvudrollen som Gösta Björck! - och i komedin Det glada kalaset år 1946 (regisserad av Bengt Ekerot), som den buttre ensamvargen John Frank som väcks upp ur sin tjuriga ensamhet och tristess av en sprudlande Sickan Carlsson; en roll som gjorde att han även belönades med dåtidens främsta svenska filmpris Chaplin-statyetten för Bästa skådespelare (framröstad av Aftontidningens läsare), samt med Svenska Filmsamfundets hedersplakett.
Privat (kan man åtminstone läsa i Myggans nöjeslexikon!) var Olof Winnerstrand en oklanderlig gentleman, som gärna flanerade på Strandvägen med hustrun Frida vid sin sida (och familjens tax!). "Olle" (som han kort och gott kallades i vänkretsen) var mycket omtyckt och respekterad även bland sina kollegor; för sin enkla och jordnära framtoning, sin humanism och sin ironiska glimten-i-ögat-humor. Han var även känd bland kollegorna vid teatern som en mästare på att lägga masker - liksom exempelvis Anders Henrikson och Karl Gerhard - och för sin välklädda stil och sobra elegans privat!
Olof Winnerstrand gick i pension som teaterskådespelare år 1945, men återkom ändå i ytterligare tre gästroller på Dramaten där hans sista blev som Charley i den numera klassiska pjäsen En handelsresandes död av Arthur Miller år 1949. Han fortsatte dock att filma under resten av sitt liv och medverkade till exempel i ett flertal minnesvärda Sickan Carlsson-filmer med Schamyl Bauman som regissör, bl.a: Skolka skolan år 1949, Frökens första barn år 1950, Klasskamrater år 1952 och En dans på rosor år 1954. Han framträdde också mycket i radio under sina sista levnadsår, där han bl.a blev känd som en uppskattad uppläsare av flertalet Hasse Z-historier (några av dessa spelade han även in på skiva) och i radioteater-framträdanden.
Sin allra sista filmroll gjorde Olof Winnerstrand i Ingmar Bergmans komedi En lektion i kärlek år 1954, då 79 år gammal. Han avled 1956 och är begravd på Norra Begravningsplatsen i Stockholm (Solna).
