Från Rilpedia

Olof Palmes uttalande om Hanoibombningarna, även känt som jultalet^[1], var ett uttalande som Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme personligen ringde in till Tidningarnas Telegrambyrå^[2] och som sedan sändes i programmet Lunchekot i Sveriges Radio den 23 december 1972.^[3] Uttalandet var kort och kritiserade USA:s bombningar av Hanoi julen 1972 under Vietnamkriget. Kritiken var hård och Palme såg bombningarna som terrorbombningar som påminde om Guernica.^[4]

”	Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.	”
— Slutet av uttalandet.[5]

De platser som räknas upp - Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka - var kända för att det hade skett massakrer där.

Uttalandet skrevs av Anders Ferm och Olof Palme,^[6] som senare själv läste upp texten i en intervju med Sveriges Radio-TV.^[7]

Innehåll 1 Bakgrund 2 Konsekvenser 3 Se även 4 Externa länkar 5 Referenser 5.1 Noter 5.2 Källor

Bakgrund

De diplomatiska relationerna mellan Sverige och USA hade försämrats som en konsekvens av Vietnamkriget. Försämringarna inleddes med att Palme, då kommunikationsminister, höll ett kritiskt anförande i Gävle i juli 1965.^[8] Vietnamkriget trappades under 1968 upp, i och med Tet-offensiven. Palme, då utbildningsminister, deltog den 21 februari 1968 i ett fackeltåg genom Stockholm, gående sida vid sida med den nordvietnamesiske ambassadören i Moskva. USA:s reaktion blev att omedelbart kalla hem sin ambassadör, William Heath, till Washington för konsultationer. Heath fick instruktioner om att hålla sig borta från Sverige i två månader, vilket till slut bara blev en.^[9]

I januari 1969 upprättade Sverige diplomatiska förbindelser med Nordvietnam, vilket USA reagerade emot. Heath avgick som ambassadör i januari 1969 som en konsekvens av att Richard Nixon hade vunnit det amerikanska presidentvalet 1968. Någon ny ambassadör utsågs inte förrän i april 1969.^[10]

I slutet av september 1969 fattade Sverige beslut om bistånd till Nordvietnam. Konsekvensen blev att USA:s president Nixon beordrade att de diplomatiska förbindelserna med Sverige skulle skäras ner så mycket som möjligt, ett belut som sedan mildrades. Istället fick Sverige en roll i förhandlingarna med Nordvietnam angående amerikanska krigsfångar. Palme överlämnade en namnlista på 368 fångar till den amerikanske ambassadören Jerome Holland under hösten 1970.^[11]

Under andra hälften 1970 och under 1971 rådde ett mer avspänt förhållande mellan Sverige och USA.^[12]

I maj och juni 1972 förekom ett flertal kritiska utspel mot Vietnamkriget från svenska regeringsmedlemmar. De hade föregåtts av demonstrationer, och fackliga och politiska utspel. Under hösten åkte även ambassadören Holland tillbaka till USA. Den 18 december 1972 inleddes så en amerikansk flygoffensiv mot Hanoi. Mer än 100 bombplan (B-52:or) och över 500 attackplan deltog, och mer än 20 000 ton bomber fälldes under 12 dagar.^[13]

I detta läge kom Palmes uttalande.

Konsekvenser

Se även Sveriges ambassad i USA.

Uttalandet fick stor internationell uppmärksamhet och fick konsekvenser både i och utanför Sverige. Det blev förstasidesnyhet i tidningar på många håll i världen. Den svenske ambassadören i USA, Hubert de Besche, blev snabbt uppkallad till den amerikanske utrikesministern, Alexis Johnson, som framförde protester mot talet, direkt från Nixon. USA drog officiellt slutsatsen att Sverige inte tillmätte relationen med USA någon större vikt.^[14]

Som en konsekvens lät USA inte sin chargé d'affaires, John Guthrie, återvända till Stockholm. Inte heller ansågs den svenske ambassadören i USA, varken de Besche eller dennes redan utsedde efterträdare Yngve Möller, välkomna i USA. Denna linje slogs fast av den amerikanske presidenten den 21 januari 1973.^[15] Normalisering mellan länderna skedde inte förrän den 14 mars 1974. En ny ambassadör i Washington, Wilhelm Wachtmeister, tillträdde i maj samma år.^[16]

Även i Sverige fick uttalandet konsekvenser. I en nationell manifestation, ”Sverige för fred i Vietnam”, skrev samtliga partiledare för riksdagens partier den 28 december 1972 under ett upprop för omedelbart stopp av bombningarna. Ytterligare 2,7 miljoner svenskar undertecknade manifestationen.^[17]

Vilken betydelse uttalandet hade för händelserna i kriget har diskuterats, men Nixons utrikespolitiske rådgivare Henry Kissinger har hävdat vad avser bombningarna att USA inte fick kritik från något land av betydelse.^[18] Journalisten Björn Elmbrant menar att Palmes initiativ "säkerligen inte" hade någon effekt på den amerikanska krigföringen.^[19]

Se även

• Olof Palmes tal

Externa länkar

• Inspelning i WAV-format från Sveriges Utbildningsradion Ab, tillhandahållen av Retoriksidan. Endast slutet av talet.
• Jerrold Schecter (29 januari 1973). ”Sweden's Olof Palme: "Neutral But Not Silent"” (på en). Time. http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,903763,00.html?promoid=googlep/.  Intervju om talet.
• YouTube - Palme kritiserar USA för julbombningarna i Hanoi 1972. Från Sveriges Televisions program Debatt.
• Sveriges Radio. Olof Palme fördömer julbombningarna av Hanoi 27 december 1972. Intervju med Palme några dagar efter uttalandet.

Referenser

Noter

1. ↑ Det förekommer ett antal varianter på jultalet. Se exempelvis:
   • Olof Palmes jultal - Utbildningsradion, Ramp om historia Olof Palmes jultal. Läst 27 augusti 2008.
   • Jultalet om Hanoi 1972 - Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer
   • Olof Palmes jultal - Olle Castelius (28 februari 2006). ”Palme i dag: En kultfigur” (på sv). Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article357054.ab. Läst 27 augusti 2008. 
2. ↑ Leif Leifland: Frostens år - om USA:s diplomatiska utfrysning av Sverige, Nerenius & Santérus Förlag, 1997. ISBN 91-648-0109-8. 
3. ↑ SOU 2001:108, sid 265
4. ↑ Olof Palme - En levande vilja: Tal och intervjuer
5. ↑ Inspelning från Sveriges Utbildningsradion Ab, tillhandahållen av Retoriksidan. Inhämtad 27 augusti 2008.
6. ↑ Andersson, Stellan. ”Olof Palme och Vietnamfrågan 1965-1983” (på sv) (HTML). olofpalme.org - tillgängliggör Olof Palmes arkiv på nätet. http://www.olofpalme.org/ingangar/tema/vietnam/. Läst 27 augusti 2008.  Uttalandet och dess utkast kan läsas som PDF-filer:
   • Det första förslaget till uttalande, skrivet av Anders Ferm.
   • Palmes handskrivna ändringar till uttalandet.
   • Det faktiska uttalandet.
7. ↑ Björn Elmbrant. "Palme", Stockholm : Författarförl. Fischer & Rye, 1989, s. 136-147, ISBN 91-7054-611-8
8. ↑ SOU 2001:108, sid. 246
9. ↑ SOU 2001:108, sid. 248-250
10. ↑ SOU 2001:108, sid. 252
11. ↑ SOU 2001:108, sid 255-257
12. ↑ SOU 2001:108, sid. 261
13. ↑ SOU 2001:108, sid. 263-264
14. ↑ SOU 2001:108, sid. 265
15. ↑ SOU 2001:108, sid. 265-267
16. ↑ SOU 2001:108, sid. 269
17. ↑ Andersson, Stellan. ”Olof Palme och Vietnamfrågan 1965-1983” (på sv) (HTML). olofpalme.org - tillgängliggör Olof Palmes arkiv på nätet. http://www.olofpalme.org/ingangar/tema/vietnam/. Läst 27 augusti 2008. 
18. ↑ "Man erinrar sig Kissingers uttalande, att ingen kritik från regeringar framfördes, ’at least not from countries that mattered to us’. Wilhelm Wachtmeister. "Som jag såg det. Händelser och människor på världsscenen", Norstedts 1996, s. 175, ISBN 91-1-962772-6
19. ↑ Björn Elmbrant. "Palme", Stockholm : Författarförl. Fischer & Rye, 1989, s. 151, ISBN 91-7054-611-8

Källor

• Statens Offentliga Utredningar: Utrikesdepartementet: Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen (SOU 2001:108), Regeringskansliet, Stockholm 20 december 2001 "4.2 Vietnamfrågan i de svensk-amerikanska förbindelserna", (PDF) (svenska), sid. 246ff. Hämtat 26 augusti 2008.