Têt-offensiven
Från Rilpedia
| Têt-offensiven | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Vietnamkriget | |||||||
 |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Nordvietnam FNL |
USA Sydvietnam |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Vo Nguyen Giap | William Westmoreland | ||||||
| Styrka | |||||||
| 300 000 man | 1 200 000 man | ||||||
| Förluster | |||||||
| ca 30 000 döda, 50 000 sårade | USA: 3397 döda, 11 718 sårade Sydvietnam: 2991 döda, 8945 sårade, 587 saknade Totalt: 6388 döda, 20 663 sårade, 587 saknade |
||||||
Ap Bac – Binh Gia – Pleiku – Song Be – Dong Xoai – Starlite – Gang Toi – Ia Drang – Hastings – Masher/White Wing – A Shau – Xa Cam My – Duc Co – Long Tan – Attleboro – Cedar Falls – Tra Binh Dong – Bribie – Junction City – Union – Kulle 881 – Union II - Ong Thanh – Dak To – 1:a Têt – Khe Sanh – 1:a Saigon – Hue – Lang Vei – Lima Site 85 – Kham Duc – Dewey Canyon – 2:a Têt – Hamburger Hill – Binh Ba – Kambodja – Snuol – FSB Ripcord – Tailwind – Chenla I – Chenla II –Lam Son 719 – Ban Dong – FSB Mary Ann – Påsken 72 – 1:a Quang Tri – Loc Ninh – An Loc – Kontum – 2:a Quang Tri – Phuoc Long – Ho Chi Minh – Ban Me Thuot – Xuan Loc – Truong Sa – 2:a Saigon – SS Mayagüez
Luftoperationer
Ranch Hand – Pierce Arrow – Barrel Roll – Pony Express – Flaming Dart – Rolling Thunder – Steel Tiger – Arc Light – Tiger Hound – Igloo White – Commando Hunt – Menu – Linebacker I – Linebacker II – Shed Light
Têt-offensiven var ett skede i Vietnamkriget som inleddes under det vietnamesiska nyåret (Tết Nguyên Đán) den 31 januari 1968 och pågick till den 23 september. Nordvietnams armé (NVA) och FNL gjorde en massiv invasion av Sydvietnam och slog i början tillbaka sydvietnamesiska och amerikanska styrkor. Blodiga strider mellan parterna rasade i hela landet och städer som Hue, Da Nang, Quang Tri, Dac To, Nha Trang och Saigon blev hårt drabbade av striderna. Striderna i staden Hue blev de blodigaste under hela kriget, över 1 500 nordvietnamesiska soldater, 500 sydvietnamesiska, 250 amerikanska trupper och tusentals civila dödades under striderna i Hue. Ett FNL-kommando lyckades till och med storma den amerikanska ambassadens trädgård i Saigon. Têt-offensiven slogs så småningom tillbaka och FNL befann sig nu för första gången på mycket länge på defensiven till följd av de stora förluster det åsamkats, och det skulle dröja innan NVA skulle kunna förnya sin attack.
Även om USA och Sydvietnam hade vunnit stora taktiska segrar som hade lamslagit FNL och skadat NVA innebar offensiven en stor motgång för USA. Under tre års tid hade den amerikanska regeringen uppgett att Nordvietnam och FNL var svaga och oorganiserade och att de stod nära en kollaps. Men det amerikanska folket fick nu en annan bild förmedlad via TV. Nordvietnam hade lyckats genomföra en massiv och välorganiserad attack och tillfogat amerikanerna svåra förluster. Detta ledde till en förtroendekris mellan folket och regeringen. Det visade att det regeringen och militären sade inte stämde. Den amerikanska befolkningen började tappa tro på att kriget kunde vinnas, många började tvivla på det moraliska i att föra kriget och ytterligare många var trötta på att amerikanska soldater kom hem i kistor. Många inom militären började också tvivla på seger efter rapporterna om NVA:s trupprörelse och förstärkningar vilket visade att Nordvietnam hade massiva reserver till hands och kunde ersätta deras dödade trupper betydligt lättare än vad amerikanarna kunde, efter endast ett par månader var NVA uppe i den styrkan de var i innan offensiven.
Ställd inför militärens krav på ökade truppinsatser och de allt högre politiska kostnaderna, förklarade dock den amerikanske presidenten Lyndon B. Johnson att han var beredd att inleda fredssamtal och att han inte hade några planer på att ställa upp för omval - antikrigsoppositionen hade blivit honom för stark. Johnson kunde inte längre framträda offentligt utan att mötas av en antikrigsdemonstration. "LBJ, how many kids did you kill today", "LBJ, hur många barn har du dödat idag", hördes i demonstrationer över hela USA. De amerikanska förlusterna började bli kännbara, över 40 000 man hade stupat fram till 1968.
Lyndon B. Johnson efterträddes av Richard Nixon, Eisenhowers vicepresident, som under valkampanjen påstått sig ha en hemlig plan för att göra slut på kriget.
