Fornnordiska

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Norrönt mål)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Den ungefärliga utbredningen av fornnordiska under 900-talet. I de röda områdena talades dialekten fornvästnordiska och i de oranga fornöstnordiska. Det rosa avser forngutniskans utbredning och det gröna de övriga germanska språken som vid denna tid låg mycket närmare de skandinaviska språken än idag. Det blå fältet nere till höger på kartan avser krimgotiskans utbredning.

Fornnordiska kallas det germanska språk som talades i Norden fram till slutet av vikingatiden. Av de vikingatida nordborna själva användes orden dansk tunga eller norrönt mål för att beteckna det inhemska språket. I dagens Norge betecknar norrønt mål vanligtvis endast den västra varianten av fornnordiska, en distinktion som emellertid var okänd för forntidens nordbor.

Fornnordiskan förekom i tre kända dialekter: fornöstnordiska i Sverige och Danmark, forngutniska på Gotland samt fornvästnordiska i Norge, på Island och Färöarna. Skillnaderna mellan de nordiska dialekterna var dock så små under vikingatiden att de enkelt överträffas av regionala uttalsvariationer inom ett enskilt nordiskt land idag. Den bäst kända dialekten är fornvästnordiskan, eftersom Eddan, de isländska sagorna med mera skrevs på denna dialekt. Fornöstnordiskan är främst känd genom runinskrifter medan Gutasagan bevarat forngutniskan.

Fornnordiska utvecklades från urnordiska, som är känd från äldre runinskrifter, och gav upphov till dagens nordgermanska språk. På 700-talet hade urnordiskan som talades i Skandinavien genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk fortsatte att förändras under 800-talet, men förändringarna var inte likartade i hela språkområdet. Senast under 900-talet hade det splittrats upp i tre olika dialekter, de ovan nämnda fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. Språkgränserna utgjordes av natur- och geografibarriärer där dialekterna så att säga "flöt över" i varandra eftersom inga klara gränser fanns. Av denna anledning utgör t ex språket i östra Norge under denna tid ett slags mellanstadium mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska.

Fornnordiskan har påverkat ett flertal av de främmande språk som nordmännen kom i kontakt med. Särskilt tydligt är detta i engelskan. Många engelska dialekter, t ex skotska, innehåller en hög andel fornnordiska lånord, och det utdöda fornvästnordiska språket Norn talades tidigare av ättlingarna till nordiska bosättare på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Även andra språk som ryska och t o m franska har påverkats av fornnordiskan.

Fornöstnordiska benämns ofta rundanska i Danmark respektive runsvenska i Sverige, även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet, den så kallade futharken. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre 24-typiga futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 runor. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Runan som betecknade vokalen u användes också för att skriva o, ø och y. Runan för i användes även för att skriva e.

Dagens efterföljare till fornnordiska är de östnordiska språken svenska och danska, samt västnordiska språken norska, isländska och färöiska. Genom sin isolering på Island och Färöarna har de senare två språken genomgått mindre förändringar än språken på fastlandet, vilka dessutom utvecklats liknande i fråga om grammatik och vokabulär, och man talar därför ofta om en kontinental och en insulär gren (ögren) av de nordiska språken.

I artiklarna nordiska språk, östnordiska språk och västnordiska språk finns mer uppgifter om de östnordiska språkens särdrag gentemot varandra och mot andra germanska språk.

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg