Från Rilpedia

Hammarbyhöjden, den vita staden, är en stadsdel i Söderort inom Stockholms kommun. Hammarbyhöjden ingår i Skarpnäcks församling. Administrativt ingår den i stadsdelsområdet Skarpnäck (största delen), men området kring Nytorpsskolan och SL:s vagnhall ligger i Enskede-Årsta-Vantör. Hammarbyhöjden är en väldigt kuperad stadsdel, den högsta punkten ligger vid Nathorstvägen, 58 m.ö.h.

Hammarbyhöjden gränsar till Södra Hammarbyhamnen, Johanneshov, Gamla Enskede, Kärrtorp och Björkhagen. Området tillhörde tidigare Hammarby Gård i Nacka, men området införlivades med Stockholm 1 januari 1930.

Innehåll 1 Hammarbyhöjden före 1930-talet 2 Hammarbyhöjden på 1930-,40- och 50-talen 3 Citat 4 Hammarbyhöjden efter 1980-talet 5 Gatunamn 6 Bildgalleri 7 Litteratur 8 Fotnoter

Hammarbyhöjden före 1930-talet

Namnet Hammarby är känt sedan 1330-talet, förleden ”hammar” betyder klippa, stenig mark. Fram till mitten av 1930-talet var området fortfarande obebyggt, det fanns några bondgårdar, koloniområden och handelsträdgårdar. På sluttningen ner mot den gamla Skanstullsbron låg Fredriksdals gård. I norra delen av Hammarbyhöjden låg Stockholms sista avrättningsplats ”Galgbacken”, där bland annat Gustav IIIs mördare Johan Anckarström avrättades år 1792. Sista avrättningen ägde rum 1862.

Det berättas att vid byggandet av nya Hammarbyhöjden hittades benrester i marken. Detta var man dock tvungna att hålla tyst om, för att inte skrämma upp de nya hyresgästerna^[1].

Hammarbyhöjden på 1930-,40- och 50-talen

Det ekonomiska läget i början av 1930-talet var allvarligt. En lågkonjunktur hade drabbat västvärlden och miljoner människor gick utan arbete. Vintern 1932/33 var 200 000 människor arbetslösa i Sverige och särskild barnfamiljerna drabbades hårt, en tredjedel av barnen beräknas varit undernärda vid denna tid. Födelsetalen sjönk kraftigt och blev de lägsta i västvärlden^[2]. Trångboddheten i stenstaden var enorm och bostadsstandarden undermålig. Av Stockholms innerstadslägenheter hade 1930 bara 34% ett eget bad.

I början av 1930-talet bodde 85% av Stockholms invånare i hyreshus i innerstaden. Utanför staden låg främst villa- och egnahemsområden^[3]. Den statliga bostadspolitiken inleddes 1935 med ett särskild stöd till bostäder till “mindre bemedlade barnrika familjer”. Detta var en direkt reaktion på Alva och Gunnar Myrdals debattbok "Kris i befolkningsfrågan" från 1934, där bland annat bättre och större bostäder föreslogs.

Förslaget till stadsplan för Hammarbyhöjden gjordes främst av fastighetskontorets egna arkitekter med funtionalistiska stadsplaneideal som förebild. Hur sådana områden och bostäder kunde gestaltas, visades redan på Stockholmsutställningen 1930, med Tysklands moderna bostadsbyggande som förebild^[4]. Axel Dahlberg (1882-1967) var fastighetsdirektör i Stockholm under åren 1933 till 1945 och räknas som drivande kraft bakom projektet.

Stadsdelen bebyggdes huvudsakligen 1936-1939, men planer hade funnits sedan slutet av 1920-talet. Den första stadsplanen gjordes 1930, och omfattade det nordvästra området. Husen placerades mitt i terrängen, där Galgbacken tidigare legat. De första husen vid Olaus Magnus väg var inflyttningsklara i oktober 1936, ritade av Wolter Gahn och byggda av AB Familjebostäder. Familjebostäder hade som krav att man skulle ha minst tre barn för att få hyra en lägenhet i deras bestånd^[5]. Det var här och i stadsdelen Traneberg som smalhusen introducerades. Lägenheterna bestod av ett eller två rum och höll för denna tid hög standard; de hade både badrum och kök. Hit flyttade många trångbodda barnfamiljer från innerstaden. Flera av husen var så kallade barnrikehus, avsedda för familjer med många barn, ibland med dagis i bottenvåningen. Alla hus hade centralvärme, stora fönster släppte in ljus och luft, i trappuppgången fanns ett sopnedkast och på gården en lekplats i det gröna. De kallades "den vita staden", p.g.a. sina ljusa färgsättning^[6].

Utbyggnaden fortsatte de närmaste åren. I mitten av 1940-talet bebyggdes området söder om tunnelbanan. Man uppförde åtta låga punkthus efter ritningar av arkitekterna Archibald Frid och Edvin Engström. När området var nytt, var det ont om service och affärer i stadsdelen. Det fanns mest småbutiker i husens bottenvåningar. Något som var väldigt uppskattat var biografen Kaza på Palandergatan, som invigdes 16 september 1939 och hade 460 platser. Den lades ner 1965 och fungerade sedan flera decennier som inspelningsstudio för Thorn EMI.

I början gick det buss mellan Finn Malmgrens plan och Brunkebergstorg. Den 19 november 1958^[7] invigdes tunnelbanestationen i Hammarbyhöjden. Sedan 1 oktober 1950^[7] fanns tunnelbanestationen Skärmarbrink cirka 400 meter från Olaus Magnus väg.

Citat

En av hyresgästerna, vars familj kom 1938 till Hammarbyhöjden, berättade så här 1988 i Ulrika Sax’ bok Den vita staden Hammarbyhöjden…:

"…Jag vet att mamma var så lyckligt för hon tyckte att det var så fantastiskt att skruva på vatten, för det hade vi inte där vi bodde förut. Jag minns hur hon stod och sjöng när hon diskade…"^[8]

Hammarbyhöjden efter 1980-talet

Efter 50 år hade barnrikehusen blivit till pensionärsrikehusen. I början på 1950-talet hade Hammarbyhöjden sin största befolkningsmängd med 13 360 invånare, 1985 var antalet 5 574. Barnen hade flyttat ut och föräldrarna bodde kvar. 1940 var antal boende per lägenhet 3,59. 1984 hade den siffran sjunkit till 1,34 och andel pensionärer var över 30% (Statistisk årsbok för Stockholm). Andra ytterstadsområden från 1930- och 40-talen hade liknande problem^[9].

För att stoppa avflyttningen antog Stockholms kommunfullmäktige 1983 ett handlingsprogram för upprustning av den äldre ytterstaden. Här formulerades idéer som sammanslagning och modernisering av lägenheter, installation av hissar och nybyggnad av bostadshus (s.k. förtätning). I programmet namngavs sex prioriterade stadsdelar, som ansågs ha störst behov av “stadsförnyelse”, Hammarbyhöjden var en av dessa^[10].

På 1980-talet renoverades och upprustades området, återigen med stadliga subventioner och så kallade ROT-lån (statlig subventionerade lån för renovering, ombyggnad och tillbyggnad). En viss förtätning utfördes, men inte i den omfattning son ursprungligen planerades.

Under 2007-2008 har nya hus uppförts mellan SL:s vagnhall och Sofielundsvägen. Även kring Ulricehamnsvägen har förtätning skett.

Gatunamn

Många gator i stadsdelen har namn efter olika upptäcktsresande, etnologer och reseskildrare.

• Björnståhlsgatan är döpt efter Jakob Jonas Björnståhl
• Finn Malmgrens plan och Finn Malmgrens väg efter Finn Malmgren
• Forsskålsgatan är döpt efter Petter Forsskål
• Hasselquistvägen är döpt efter Fredrik Hasselquist
• Kalmgatan är döpt efter Pehr Kalm
• Nathorstvägen är döpt efter Alfred Gabriel Nathorst
• Olaus Magnus väg är döpt efter Olaus Magnus
• Petrejusvägen är döpt efter Petrus Petrejus
• Solandergatan är döpt efter Daniel Solander
• Åkerbladsgatan är döpt efter Johan David Åkerblad

Bildgalleri

Några bildintryck från typiska smalhus på Hammarbyhöjden tagna av Holger Ellgaard i april 2008.

Olaus Magnus väg mot väst

Björnståhlsgatan

Olaus Magnus väg mot öst

Litteratur

• Ulrika Sax, Den vita staden: Hammarbyhöjden under femtio år, Stockholms stad, ISBN:91-7031-009-2, 1989, 281 s.

Fotnoter

1. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år..., sida 67
2. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år, sida 25
3. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år..., sida 68
4. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år..., sida 49
5. ↑ tidningen familjär utg. september 2006
6. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år..., sida 63, 74
7. ↑ ^{7,0 7,1} Stockholms tunnelbanor 1975 : teknisk beskrivning
8. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år..., sida 105
9. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år..., sida 181 och 183
10. ↑ Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år..., sida 213