Från Rilpedia

Smalhus är en variant av lamellhus, det vill säga en friliggande huslänga i flera våningar. Smalhusen kan ställas i kontrast mot tjockhusen som var den andra typen av lamellhus som slog igenom i europeiskt bostadsbyggande på 1930-talet. Tjockhus ansågs vara ekonomiskt fördelaktiga att bygga, med flera smålägenheter kring varje trapphus, men lägenheterna blev enkelsidiga med en mörk inre del. Smalhusen presenterades som en lösning för att åstadkomma bättre och ljusare lägenheter. Smalhus är omkring 6-10 meter breda med endast två lägenheter per trapplan. Lägenheterna sträcker sig från fasad till fasad för god solbelysning oavsett väderstrecken.

Smalhusen utgjorde stommen i det svenska bostadsbyggandet under framförallt 1930- 1940-talet. Idén hade svenska arkitekter hämtat främst från 1920-talets Tyskland är arkitekter som Walter Gropius och Bruno Taut ritade funktionella minimibostäder, som skulle vara billiga att bygga och att bo i^[1].

Under perioden 1934 - 1946 byggdes bara i Stockholm 25 000 lägenheter i smalhus. Exempel på smalhusområden uppförda runt Stockholms innerstad under denna period är Traneberg, Hammarbyhöjden, Midsommarkransen, Riksby, Abrahamsberg, Åkeslund, Åkeshov, Råcksta och Hägerstensåsen med tillsammans omkring 1100 smalhus. I Göteborg finns mycket smalhus i bland annat Vidkärr, Torpa och Kyrkbyn.

Arkitektbröderna Ahlsén var anhängare av smalhus med högst 10,5 meters djup, sådana finns bland annat i Årsta centrum, medan HSB-arkitekten Sven Wallander förordade tjockhus som exempelvis hans byggnader på Kungsklippan på Kungsholmen.

Karakteristika

Ett typiskt svenskt smalhus från 1930- 1940-talet:

• är 8-10 meter brett
• är ofta rätt kort med 2-3 trapphus
• ligger väl anpassat till terrängen
• har ofta delar av källarvåningen över mark
• har tre bostadsvåningar
• saknar vanligtvis vindsvåning (gäller inte alla smalhus) och täcks av ett ganska flackt sadeltak eller pulpettak
• är slätputsat i ljusa färger eller murat med fasadtegel
• har stora fönsterrutor utan spröjsar
• har vanligen balkonger
• har centralvärme och sopnedkast
• har förråd och gemensam tvättstuga, torkrum och cykelrum i källarvåningen

Noter

1. ↑ Ulrika Sax, Den vita staden, Hammarbyhöjden under femtio år, 1987, sida 49