Från Rilpedia

Manfred Björkquist, född 22 juni 1884 i Norrgissjö, Gideå församling, Ångermanland, död 23 november 1985 i Sigtuna, biskop i Stockholms stift 1942-1954, extra ordinarie hovpredikant.

Manfred Björkquist var son till kontraktsprosten Jonas Erik Björkquist och Clementine Aurén. Björkquist studerade semitiska språk, filosofi och pedagogik vid Uppsala universitet, och tog fil.lic. 1909. 1908 blev han ordförande i Uppsala Kristliga Studentförbund och hade, tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom, biskop Einar Billing och biskop J.A. Eklund, ett starkt inflytande på förbundet - en inriktning som kallats den nya Uppsalateologin. Ur denna formas tidigt Ungkyrkorörelsen som bland annat genomförde "studentkorståg" 1909-1911 där Björkquist deltog aktivt, och utformade dess nationalistiska program med slagordet: "Sveriges folk - ett Guds folk". Hans namn är därmed förknippat med folkkyrkotanken. Trots dessa uppenbara nationalistiska drag, var Björkquist ledamot av kristliga studenters världsförbunds styrelse 1924-26 och medlem av dess verkställande råd.^[1] Senare blev han medlem av den ekumeniska rörelsens allmänna råd och i den svenska ekumeniska nämnden.^[2] 1910-13 var han rektor för Norra Ångermanlands folkhögskola.

Björkquist gjorde sig bemärkt i vida kretsar genom att (tillsammans med P. Stolpe) i januari 1912 ta initiativet till en nationalinsamling till förmån för sjöförsvaret, vilket skedde i anslutning till att den nytillträdda liberala regeringen Staaff gick emot riksdagens beslut och vägrade låta bygga en F-båt. Några dagar senare bildades försvarsvänliga Svenska pansarbåtsföreningen i syfte att samla ihop pengar till en F-båt, och denna förening fick efter några månader ihop 17 miljoner kronor. Björkquists insamling, som resulterade i 363.000 kronor,^[3] hade det uttalade syftet att samla pengar till sjöförsvaret, och fick med tiden regeringens gillande, till skillnad från Svenska pansarbåtsföreningen som motarbetades öppet av statsminister Karl Staaff.^[4] Eftersom Björkquist insamling kommit så långt efter nationalinsamlingen, beslutade man sig för att lägga ned insamlingen och istället skänka summan som grundplåt till ett svenskt flygvapen^[5].

1917 var Björkquist ledande i bildandet av Sigtunastiftelsen men dess folkhögskola, läroverk (Sigtunastiftelsens Humanistiska Läroverk) och många andra religiösa organisationer som utgått därifrån. Han var rektor där 1917-42. 1919 var han en av initiativtagarna till bildandet av Kyrkobröderna, och 1937 till Förbundet för Kristen humanism. 1939 tog han initiativet till bildandet av Det nordiska ekumeniska institutionen i Sigtuna.

1909-1926 var Björkquist redaktör för Ungkyrkorörelsens tidskrift Vår lösen. 1936 blev han ledamot av Radionämnden.

Den 29 november 1942 vigdes Björkquist som den förste biskopen i Stockholms stift. Stiftet hade bildats den 1 juli 1942 och följande dag samlades prästkollegiet och omröstning visade att de tre främsta kandidaterna till biskopsämbetet var biskoparna Ysander, Andræ och Aulén. När till detta lades domkapitlets röster visade det sig att Björkquist hade samma röstetal som Aulén. Då användes lottdragning som utföll till Björkquists fördel. Den 6 augusti blev också Björkquist utnämnd till biskop av regeringen, trots att han saknade teologisk examen och aldrig verkat som präst. Den 6 oktober vigdes han till präst i Sankta Maria kyrka, Sigtuna.

Biskopsämbetet innehade han till 1954. Han blev teologie hedersdoktor vid Lunds universitet 1923 och i Berlin 1932.

Manfred Björkquist var gift med Ruth Kjellén och alltså svärson till Rudolf Kjellén. Hans bror Lennart Björkquist var landsantikvarie i Jämtlands län och föreståndare för Östersunds arbetarinstitut. En annan av hans bröder Curt Björkquist var pingstvän och en av Lewi Pethrus närmaste medarbetare inom förlags-och tidningsområdet.^[6]

Källor

• Manfred Björkquist - visionär och kyrkoledare. Red. av V.A. Grönquist. Artos, Skellefteå 2008, 512 sidor ISBN 978-91-7580-364-7
• Svenska Dagbladets årsbok 1942, s. 149-150 (biskopsutnämningen)
• Sigtunastiftelsen
• Biografisk artikel i Svenska Män och Kvinnor 1, Albert Bonniers förlag (Sthlm 1942)
• Biografisk artikel i Vem är det : Svensk biografisk handbok 1961, P.A. Norstedt & Söners förlag (Sthlm 1960)
• Biografisk artikel i Stockholms stift i ord och bild, red. John Nilsson, Ragnar Stenberg, David Svenungsson, Iduns tryckeri AB, (Sthlm 1946)
• Sven Hedin, Försvarsstriden 1912-1914 (1951)
• Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utg. genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia : Handlingar del 1 (Sthlm 1972)

Noter

1. ↑ Stockholms stift i ord och bild, s. 601, red. John Nilsson, Ragnar Stenberg, David Svenungsson, Iduns tryckeri AB, (Sthlm 1946)
2. ↑ Erik Berggren, biografisk artikel i Svenska Män och Kvinnor 1
3. ↑ Sven Hedin, Försvarsstriden 1912-1914, s. 90
4. ↑ Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, s.51-52
5. ↑ Jan Olof Olsson, 1914. 1. Vårens oro, sid. 62, 1975, ISBN 91-0-040650-3
6. ↑ Vem är det : Svensk biografisk handbok 1961

Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren

Stockholms stifts biskop 1942–1954

Efterträdare: Helge Ljungberg