Tideräkning
Från Rilpedia
Tideräkning handlar om att mäta och ange tiden genom att utnyttja enkelt mätbara astronomiska perioder.
Kronologi är läran om tidsindelning och tideräkning. "Kronologi" betyder även tidsföljd, till exempel i uttrycket "kronologi över Sveriges regenter".
Tideräkningen utgår från den tid det tar för jorden att rotera runt sin egen axel, så att en given punkt åter vänds mot solen. En sådan rotation benämns dygn. Det tar 365,2422 dygn för jorden att fullborda ett varv runt solen. Denna tid kallas ett naturligt år.
Vid tideräkningen använder man endast kalenderår, det vill säga år med hela antal dygn. Detta betyder att ett kalenderår antingen har 365 eller 366 dygn. Det senare fallet kallas skottår och inträffar vart fjärde år med vissa undantag (se julianska och gregorianska kalendern).
I statistiska sammanhang rubbar det mönstret och regelbundenheten om inte alla år innehåller lika många dagar. Ett sätt att komma tillrätta med detta är då att man antar att ett år i medeltal består av 365,25 dygn.
Epok är utgångspunkten för ett nytt tidsskede, en så kallad era.
Innehåll |
Ursprung
Indelningen av dygnet i 24 timmar och året i 12 månader härstammar från babylonierna. Dessa hade i sin tur ärvt sin tideräkning från sumererna, som hade ett talsystem med basen 12. Utifrån detta delade man in dygnet i tolv ljusa och tolv mörka timmar, vilket innebar att timmarna var olika långa beroende på årstid. Detta ändrades 150 f.Kr., då den grekiske astronomen Hipparchos standardiserade tideräkningen så att varje timme var lika lång.
Tideräkning i den tidiga kristna världen
Att den kristna världen skulle datera årtal efter Kristi födelse var från början inte självklart. Bysantinska historieskrivare fortsatte att använda den äldre judisk-kristna tideräkningsmodellen som utgick från jordens skapelse, så som den hade beräknats av lärde långt tidigare. Dessa datum skrevs ofta Anno Mundi (världens år), förkortat AM. Sådana tideräkningar hade dock ofta avvikande uppfattning om exakt vilket år som var. Den era som fastslogs av historikern Eusebios av Caesarea blev en av de mest populära.
År 525 utvecklade den skytiske munken Dionysius Exiguus i Rom systemet med att räkna år sedan Kristi födelse, som en del i hans arbete med att datumbestämma påsken. Med detta system benämns åren Anno Domini (Herrens år), förkortat AD. Nästan undantagslöst antar bibelstuderande idag att Dionysius räknade fel, när han bestämde AD-eran och att Kristi födelse i själva verket bör ha ägt rum någon gång under perioden 8-4 f.Kr. (alltså före det år som anges som kristi födelse i AD-systemet). Men Dionysius var inte den första som var förvirrad. Enligt matteusevangeliet föddes Jesus innan Herodes den Stores död, vilken ägde rum år 4 f.Kr. Enligt lukasevangeliet inträffade födelsen då Quirinius var ståthållare över Syrien (efter 6 e.Kr.).
Det kan förefalla något paradoxalt att kristna teologer i allmänhet inte finner det särskilt konfliktfyllt att förlägga Kristi födelse till ett annat år än "år 1". Det är dock intressant att notera det faktum att det första året i den kristna eran (Herrens år) både börjar och slutar med den första veckodagen (söndagen, Herrens dag). Likaså börjar och slutar år 2 på dag 2 (måndag), år 3 på dag 3 (tisdag), år 4 på dag 4 (onsdag), år 5 på dag 5 (torsdag), år 6 på dag 6 (fredag) samt år 7 på dag 7 (lördag). Av de 7 första åren av den kristna eran är alltså inte ett enda år skottår - på grund av ett påbud från kejsar Augustus om att tre skottår skulle hoppas över från och med år 8 f.Kr. (orsaken var att det under perioden 42-9 f.Kr. felaktigt var skottår vart tredje istället för vart fjärde år, något som rättades till genom Augustus beslut att låta skottåren utebli under perioden 8 f.Kr. till 7 e.Kr.). År 8 e.Kr. och vart fjärde år därefter har sedan dess varit skottår enligt den julianska kalendern ända tills den gregorianska kalendern infördes år 1582. Det är därför fullt möjligt att Dionysos medvetet valde att förlägga erans början till det första av de sju sista skottårslösa åren i den julianska kalendern eftersom han rimligen bör ha varit medveten om att han inte visste exakt vilket år Jesus föddes.
Den förste historieskrivare som använde AD som huvudsakligt dateringssystem var Victor av Tonnenna, en afrikansk historiker på 600-talet. Den anglo-saxiske munken Bede använde AD för att datera sin engelska kyrkohistoria, vilken avslutades år 731. Det är värt att notera att Bede befann sig långt utom räckhåll för det romerska riket - han och hans efterföljande hade mycket liten orsak att hålla reda på vilken romersk kejsare som regerat vilket år. Dessutom kunde han inte använda de lokala kungarnas regeringsår, eftersom hans område innefattade inte mindre än sju kungadömen. Eftersom han redan skrivit en världshistoria ända tillbaka till skapelsen, kunde han årtalen. Bede blev också den förste att använda Before Christ (BC) och fastslog att man inte skulle använda något "år 0".
Karl den Store och hans efterföljare lärde sig AD-systemet från Alcuin och blev de första som införde det på kontinenten. Från frankernas hov spredd sig bruket österut. Vissa menar att övergången till AD var avsedd att minska det sydliga inflytandet och dessutom att avdramatisera vissa apolkalyptiska strömningar.
Under denna period fanns fortfarande två betydande eror som konkurrerade med AD; dels martyrernas era, räknad från Diocletianus trontillträde (Diocletianus inledde de sista och mest omfattande utrensningarna av kristna i Rom). Detta system är fortfarande det officiella tideräkningssystemet i koptiska och etiopiska kyrkor. Det andra systemet daterades från Kristi död, vilken så tidigt som av Hippolytos och Tertullianus antogs ha inträffat under tvillingarnas konsulat (29 e.Kr.).
Internationell kalender
Den gregorianska kalendern som antogs i Europa av påven Gregorius XIII 24 februari 1582 har sedan dess blivit den kalender som används i de flesta av jordens länder. I Sverige infördes den gregorianska kalendern år 1753
Andra system
Internationella
Försök att ersätta A.D.-systemets epok har gjorts, framförallt i Frankrike under franska revolutionens standardiseringsiver. Man räknade årtalen från styrets makttillträde och skrev årtalen med romerska siffror. Vanans makt var dock svår mot alla nyinförda och krångliga system att ändra på tidsregistreringar. Inget av dem blev särskilt framgångsrikt.
Ett senare konfessionsneutralt förslag är Holocén tid, (HE), som sätter sin nollpunkt vid början för människans postglaciala historia. Man adderar helt enkelt 10 000 år till gängse västerländsk tideräkning och passar samtidigt på att följa ISO-standard för det bortglömda år noll, 0.
Nationella
På nästan alla håll i världen har man utvecklat kalendrar för att hålla reda på tidens gång.
I Italien under fascisternas styre började man räkna årtalen från makttillträdet och skrev efter franskt revolutionärt mönster årtalen med romerska siffror. Den fascistiska tiden räknades från makttillträdet 1922, så att exempelvis 1934 skrevs "år XII". Försöket blev dock inte långlivat.
Nordkorea räknar årtalen från 1911, året innan sin store ledares, Kim Il Sung, födelse. 2008 skrivs därför "Juche 97" i Nordkorea - se juche.
I Taiwan är det ofta förekommande att räkna årtal från Republiken Kinas grundande 1912, och officiell japansk tideräkning utgår från regerande kejsares tillträdesår.
Traditionell islamisk tideräkning utgående från Anno Hegiræ (AH) är fortfarande i bruk i islamiska länder. AH utgår från det år då Muhammed flydde från Mecka till Medina 622 AD. Den islamiska tideräkningen räknar inte som västvärlden med solår utan med månår, d v s 12 månvarv. Månåret är något kortare än solåret, och på ungefär 30 år har den sammanlagda förskjutningen blivit ett helt år. I vissa islamiska länder används den gregorianska kalendern parallellt med den muslimska kalendern för att få sin tideräkning i överensstämmelse med den övriga världens.
I Israel används officiellt den traditionella hebreiska tideräkningen enligt den judiska kalendern, som utgår från jordens förmenta skapelse.
I Iran räknade man tidigare på islamiskt vis med den modifikationen att det persiska nyåret, nouruz alltid inträffar vid vårdagjämningen, d v s solårräkning. På 1970-talet (AD) bestämdes att tideräkningen skulle utgå från Darius den Stores regeringstillträde år 522 fvt, och 1351 blev då plötsligt 3551. Det religiösa året räknas dock alltjämt som månår, vilket då bl a styr förläggandet av den heliga fastemånaden Ramadan, som alltså alltjämt är en i solåret rörlig tidpunkt.
I slutet av 1700-talet i revolutionens Frankrike skapades den franska revolutionskalendern där dygnet delades in i 10 timmar med 100 minuter. Denna kalender var bara i bruk i tretton år när Napoleon återinförde den gamla tideräkningen.
Noter
Referenser
- Lodén, Lars Olof; Tid, Alb. Bonniers boktryckeri, Stockholm (1968)
