Kinas kommunistiska partis historia

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Kinas kommunistiska partis emblem utgörs av en hammare, symboliserande arbetarklassen, och en skära, symboliserande bönderna. Emblemet är en modifiering av Sovjetunionens kommunistiska partis emblem.
Lokalen på Xingye Lu 76 i Shanghai där Kinas kommunistiska parti grundades år 1921. Huset genomgick en omfattande restaurering i början av 2000-talet och utgör idag del i den fashionabla shoppinggallerian Xintiandi.
Den långa marschen började i Jiangxi i centrala östra Kina, fortsatte medsols genom södra Kina, genom gränstrakterna mot Tibet i östra Sichuan, för att sluta i Yan'an, norr om staden Xi'an i norra Kina, där en ny kommunistisk gerillabas upprättades. Marschen var en enorm förflyttning av hela kommunistpartiets organisation, undan den kinesiska nationalistregeringens och den japanska ockupationsmaktens ständiga angrepp. Genom Den långa marschen lyckades Mao Zedong grundlägga sin ställning som Kinas kommunistiska partis oomtvistlige ledare. Även andra deltagare från Den långa marschen har fått höga politiska positioner; bland annat Deng Xiaoping
Fil:Communists enter Beijing (1949).jpg
Från sin skyddade bas i Yan'an kunde den kommunistiska gerillagruppen effektivt attackera den nationalistiska Kuomintangregeringens trupper. 1949 marscherade kommunistpartiets trupper in i Peking; den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong grundandet av Folkrepubliken Kina. Bilden visar kommunistiska gerillasoldater som går in i Peking; notera bilden på Mao med texten "Politiska avdelningens propagandatrupp".

Kinas kommunistiska partis historia började under Republiken Kina (1912–1949), och var en avgörande faktor i Kinesiska inbördeskriget och en integrerad del av Folkrepubliken Kinas historia.

Bakgrund och partiets bildande

Efter den republikanska kinesiska revolutionen år 1911, då den gamla manchuiska Qingdynastin kastats över ända och det kinesiska dynastiska kejsardömet avskaffats till förmån för Republiken Kina, uppstod ett antal kommunistiska grupperingar i Kina. Dessa samlades i juli 1921 för att bilda ett gemensamt Parti. Den första kongressen bestod av blott 13 personer, bland andra Mao Zedong, som tillsammans grundade Kinas kommunistiska parti och drog upp dess stadgar.

Vid detta möte var även en representant för Komintern (den Kommunistiska internationalen) närvarande. Komintern var en organisation grundad av den nya kommunistiska regeringen under ledning av Vladimir Lenin i Sovjetunionen. Lenin hade 1917 lett en framgångsrik revolution mot tsaren i det Ryska imperiet, störtat denne och grundat världens dittills enda socialistiska stat. Kominterns uppgift var att sprida den proletära revolutionen vidare till andra länder, i enlighet med instruktioner från det starkt centraliserade och strikt hierarkiska sovjetiska kommunistpartiet.

En av anledningarna till att man startade ett nytt Parti var det utbredda missnöjet med det styrande nationalistiska Guomindangpartiet (KMT); vars administration hade stora ekonomiska problem och plågades av omfattande korruption. Även fredsfördraget efter Första världskriget, det så kallade Versaillesfördraget från år 1919, vilket gynnade JapanKinas bekostnad och de därpå följande studentoroligheterna i Fjärde maj-rörelsen, hade väckt ett intresse för ett nytt styrelseskick.

På kongressen bestämde man sig för att Partiet skulle vara en hemlig, starkt centraliserad bolsjevikisk (leninistisk) organisation med målet att överta makten i Republiken Kina och införa ett klasslöst samhälle. Partiets mycket starkt centraliserade organisationsform gillades dock inte av alla och ett år senare hade hälften av de ursprungliga medlemmarna lämnat Partiet.

Partiets första tid och starten av den långa marchen

Efter att KMT:s förste ledare och Xinhairevolutionens inspiratör doktor Sun Yat-sen dött år 1925, gick KKP-medlemmarna med i KMT. Ledare för detta parti kom att bli den före detta arméläraren Chiang Kai-shek. Men samarbetet blev mindre lyckat, och motsättningarna kulminerade i att Chiang Kai-shek år 1927 lät avrätta flera kommunister i KKP:s basområde i Shanghai. Detta upprepades även i andra större städer.

KKP:s medlemmar (då 60 000 personer) och dess sympatisörer tvingades ut på landsbygden i den fattiga provinsen Jiangxi, belägen väster om staden Shanghai, där de började sätta upp små sovjeter, en form av arbetare-, bonde- och soldatråd. Dessa sovjeter, samlade under namnet den Kinesiska sovjetrepubliken, kom till slut att uppfattas som ett hot mot Chiang Kai-shek och hans nationalistiska regim med huvudstad i Nanjing. Han påbörjade därför återigen aggressiva kampanjer och förföljelser mot kommunisterna, vilket gjorde att Partiets medlemmar (cirka 100 000 personer) år 1934 tvingades ut på den så kallade "Den långa marschen", en gigantisk förflyttning av hela partiorganisationen genom hela Kina. Denna slutade inte förrän de kommunistiska gerillasoldaterna kommit fram till Yan'an, en landsortsstad i provinsen Shaanxi i centrala norra Kina i, 1 200 mil bort.

Målet med Den långa marschen var att hitta ett område som inte kunde nås av den kinesiska regeringens trupper och att där upprätta en ny kommunistisk gerillabas. Yan'an valdes tack vare dess närhet till det sovjetkontrollerade Mongoliet, samt dess strategiska läge vid Gula floden. Läget vid floden innebar att militära förstärkningar från det kommunistiska Sovjet lätt kunde transporteras med den Transsibiriska järnvägen och vidare genom Mongoliet till den kinesiska gränsen, därefter skeppades materielet med båt nedströms längs Gula floden till kommunisternas basläger i Yan'an. Gula floden kunde också användas för vidare transporter av trupper nedströms från Yan'an mot mer centrala och befolkade delar av landet: staden Xi'an, de viktiga och folkrika provinserna Henan, Hebei och Shandong, samt den viktiga staden Beiping (Pekings namn under perioden 1928–1949, då Nanjing var Kinas huvudstad).

Den långa marschen bidrog till många förändringar inom partiet. Mao Zedong hade under perioden i Jiangxi-sovjeten inte haft en odelat stark ställning i partiets ledning. Han var dock oöverträffad som militär taktiker och lyckades tack vare sina militära framgångar under Den långa marschen etablera sig som Partiets oomtvistade ledare.

Under Den långa marschen utvecklade och förfinade han sina teorier kring gerillakrigföring, vilket han själv valde att kalla för "Det utdragna folkkriget" och som bestod av tre faser:

  • Den första fasen bestod i att gerillasoldater gick in i ett lokalt samhälle, exempelvis en liten bergsby. Soldaterna talade med byns invånare, övertygade dem om nödvändigheten att bekämpa centralmakten (den nationalistiska Guomindang-regeringen). Lokalbefolkning hade svårt att stå emot de beväpnade gerillakämparna och övertygades ideologiskt. Lokalbefolkningen gav gerillakämparna mat och husrum. Gerillakämparna utbildade lokalbefolkningen i att sabotera centralregeringens militära installationer och infrastruktur viktig för centralmakten. Gemensamt började man utföra attacker mot centralmakten i begränsad skala.
  • Den andra fasen innebar en ökning i attackernas storlek och antal. Gerillasoldaterna och bybefolkningen började även gemensamt att infiltrera omkringliggande byar. Ett nätverk av gerillakontrollerade byar byggdes upp, ofta utan centralmaktens vetskap.
  • Då de gerillakontrollerade byarna blivit tillräckligt många och starka, inleddes gerillakrigets tredje fas. Gerillarörelsen var nu tillräcklig stark för att kunna attackera större städer. Dessa omringades av grupper av gerillakämpar och beväpnade bybor, belägrades, försvagades och slutligen attackerades.

Fördelen med denna typ av gerillakrigföring, var att mycket stora landområden bakom de officiella och kända stridslinjerna kunde kontrolleras av gerillan. Gerillakämpar kunde också mycket lätt klä sig som bybefolkningen, och blev på så vis omöjlig att särskilja och identifiera för regeringens trupper. Trots att gerillagrupperna saknade de ekonomiska och militära resurser som den nationalistiska Guomindang-regeringens trupper hade tillgång till, hade de funnit ett sätt att besegra dessa.

Mao Zedong anses idag som den moderna gerillakrigsföringens skapare. Hans teorier om "det långvariga folkkriget" utgör en mycket viktig del av maoismen och är inskrivna i det kinesiska kommunistpartiets stadgar och i Folkrepubliken Kinas konstitution. Hans modell för gerillakrigföring har fått många efterföljare över hela världen under 1900-talets senare hälft, men ingenstans lyckades gerillakrigsföringen uppnå en sådan skala och storlek som under det Kinesiska inbördeskriget.

Övriga teoretiska komponenter av Mao Zedong-tänkande innebär ett större fokus på bönderna, istället för på storstädernas arbetarklass som i Sovjetunionen).

Zhu De blev militärstrateg för den växande Röda armén. När den långa marschen tog slut 1935 hade de nått ända till Shaanxi-provinsen, och av de som lämnat Jiangxi fanns endast ett par tusen kvar.

Dock hade flera (mer eller mindre ideologiska) kommunister anslutit sig. Det faktum att Chiang Kai-shek koncentrerade sig på inbördeskrig med kommunisterna istället för att gå med enad front i kriget mellan Japan och Kina tycktes uppröra befolkningen. Därför blev det relativt lätt att rekrytera anhängare genom att man aktivt propagerade för ett storskaligt försvarskrig mot Japan. Trots detta var läget svårt efter den långa marschens slut. Partiets matförråd hade blivit allt mindre och Röda armén hade lidit svåra förluster i ständiga strider med KMT. Räddningen kan ha varit det krig som Japan (Nanjing-massakern) drev mot Kina. Detta krig gjorde att KMT till slut fick ändra inriktning. Då hade i och för sig förhandlingar redan pågått i ett år med hjälp av bland annat Mao Zedongs "vänstra hand"[källa behövs] Zhou Enlai och 1937 slogs återigen KKP samman med KMT i en enad front mot Japan.

Partiet efter Andra världskriget

Förhandlingar mellan KKP och KMT inleddes efter att Japan kapitulerade för USA 1945 men dessa blev fruktlösa och inbördeskriget var återigen ett faktum. KMT besegrades och Chiang Kai-shek tvingades fly till Taiwan (där han till sin död arbetade för att återförena Kina under KMT:s styre). Den 1 oktober 1949 lät Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina inför en folkmassa på Himmelska fridens torg. Dagen är idag landets nationaldag.

Mao Zedong avled år 1976 och Deng Xiaoping blev Folkrepubliken Kinas nya ledare. Deng Xiaoping hade en radikal agenda: att införa kapitalistisk marknadsekonomi i det kommunistiska Kina. Detta hade vid denna tidpunkt aldrig skett i någon annan socialistisk stat. Hans ställning var därför till en början relativt svag i Partiet och Kinas kommunistparti gick igenom en period av svåra inre stridigheter under perioden 1976-1978. För att stärka sin ställning, planerade Deng Xiaoping att genomföra ett kort och framgångsrikt krig mot Vietnam. Den kinesiska minoriteten Hoa i Vietnam hade behandlats dåligt av landets majoritetsbefolkning och flydde i stora mängder som båtflyktingar till bl a Hong Kong, Vietnam reste dessutom territoriella anspråk på Spratlyöarna, en ögrupp i det Sydkinesiska havet, vilken även Kina reste anspråk på. Deng gav därför order om en kinesiska invasion av norra Vietnam, med dessa två faktorer som ursäkt. Det Kinesisk-vietnamesiska kriget åren 19781979 ledde dock inte till de snabba framgångar den kinesiska sidan förväntat sig. Den kinesiska militära doktrinen utgjordes fortfarande huvudsakligen av Maos "Det långvariga folkkriget", samtidigt som den vietnamesiska sidan utvecklat och förfinat denna metodik och till yttermera visso var mycket krigsvan efter det framgångsrika kriget mot USA. De kinesiska trupperna hade bristande kunskap om den lokala terrängen i norra Vietnam, led massiva förluster och tvingades till omgående reträtt. Den vietnamesiska sidan hade därigenom paradoxalt nog lyckats besegra kineserna genom att använda Mao Zedongs egen gerillakrigföring.

Personliga verktyg
På andra språk