Från Rilpedia

Johan Gunnar Andersson, född 3 juli 1874 i Knista, Närke, död 29 oktober 1960, var en svensk arkeolog, paleontolog och geolog, internationellt känd främst för sina banbrytande upptäckter i Kina.

Innehåll 1 Utbildning och karriär 2 Forskargärning 3 Grundandet av Östasiatiska museet 4 Referens 5 Noter

Utbildning och karriär

Han var son till lantbrukarna Johan Andersson och Hedvig Lekberg. Redan som 25-åring var han 1898 med i Nathorsts vetenskapliga expedition till Spetsbergen där de utforskade Kong Karls land och Vitön. Med fartyget Antarctic genomförde de den första kringseglingen av Svalbard på svensk köl. Andersson genomförde i sammanhanget också 1899 en egen expedition till Björnön, som han sedan baserade sin doktorsavhandling på. 1901 blev han docent i geologi vid Uppsala universitet.

Andersson reste med Otto Nordenskjöld på den Första svenska Antarktisexpeditionen (1901 - 1903) på "Antarctic" som andreman. På nedresan anlöpte de Sydgeorgien, och det berättas att det var Andersson som kom på namnet Grytviken, då där låg en massa gamla grytor för trankok och skräpade. I sin egen bok "Antarctic" är Andersson mera oprecis och antyder att namngivningen var kollektiv: "Vi gåvo åt denna lilla idealiskt trygga hamn namnet Grytviken"^[1].Antarctic lämnade expeditionen på Antarktiska halvön över sommaren, men förliste i skruvisen på återvägen, så expeditionen blev tvungen att övervintra i Antarktis. Dessutom hade Andersson med en grupp på tre forskare hamnat på en annan ö, där de nödgades bygga en liten stenhydda och leva på pingviner tills räddningsexpeditionen kom fram följande år. År 1906 blev han med professors namn tillförordnad chef för Sveriges geologiska undersökning. Han blev ledamot av Lantbruksakademien 1908 och Vetenskapsakademien 1911.

1914 anställdes han av den kinesiska regeringen för en malmgeologisk undersökning, som ledde honom in på även etnologiska och arkeologiska forskningar rörande Kinas dittills okända förhistoria vilka gjorde honom internationellt och nationellt berömd. År 1925 blev han professor i geologi vid Stockholms högskola. 1926 fick han en personlig professur i östasiatisk arkeologi och blev samtidigt utnämnd till föreståndare för det nyinrättade museet Statens östasiatiska samlingar, sedan dess internationellt berömt som "Museum of Far Eastern Antiquities". Dessa utgör nu Östasiatiska museet.

Forskargärning

Andersson var en nyckelfigur i arkeologins begynnelse i Kina på 1920-talet. I Sverige var han berömd som Kina-Gunnar. (Hans kinesiska namn var An Desheng, 安德生). Efter studier vid Uppsala Universitet och forskning i polarregionerna, hade Andersson blivit chef för Sveriges geologiska undersökning. 1914 inbjöds han att bli rådgivare för den kinesiska regeringen och knöts till den nyinrättade kinesiska National Geological Survey (Dizhi kaochasuo) som byggts upp av och leddes av Ding Wenjiang (V.K. Ting), som också blev Anderssons chef och nära vän. Under denna tid hjälpte Andersson till att utbilda Kinas första generation geologer, och upptäckte dessutom järnmalmsfyndigheter och andra resurser som blev till nytta för den unga kinesiska industrin. Han gjorde samtidigt en hel del geologiska och paleontologiska upptäckter. Sedan upptäckte han, tillsammans med kinesiska kollegor, bland andra Yuan Fuli, dittills helt okända förhistoriska (neolitiska) kulturlager i Henanprovinsen i centrala Kina, längs med Gula floden. Lämningarna kallades Yangshao-kultur efter den by där de först grävdes fram, år 1921.

Detta blev världssensation, eftersom inga sådana upptäckter av en kinesisk förhistoria gjorts tidigare trots att detta var mitt i Kinas historiska centrum. Från och med denna tid kom Anderssons karriär att fokuseras på arkeologi. De följande åren, 1923-24, genomförde Andersson som pionjär arkeologiska utgrävningar i provinserna Gansu och Qinghai, ånyo tillsammans med kinesiska kollegor. Han publicerade en rad böcker och vetenskapliga rapporter om kinesisk arkeologi, de senare oftast i Östasiatiska museets årsskrift, som han grundade 1929 (Bulletin of the Museum of Far Eastern Antiquities). Anderssons mest kända populära bok om hans tid i Kina är Den gula jordens barn, 1932, som är översatt till flera språk, bland annat japanska, koreanska och engelska (Children of the Yellow Earth, 1934, omtryckt 1973).

Andersson är dessutom berömd för sin roll i ytterligare en upptäckt, av de långt mycket äldre lämningarna av paleolitiska människor, "Pekingmannen", vid Zhoukoudian (Choukoutian) utanför Beijing, en fyndplats som först identifierades av Andersson år 1921 men grävdes ut av andra forskare, bl.a. Otto Zdansky.

Grundandet av Östasiatiska museet

Andersson grundade år 1926 Östasiatiska museet i Stockholm, efter ett riksdagsbeslut om att inrätta detta som ett nationellt museum för den svenska delen av de samlingar som Andersson tagit till Sverige från de första vetenskapliga arkeologiska utgrävningarna någonsin i Kina. Andersson var chef för museet fram till 1938 och efterträddes sedan av sinologen Bernhard Karlgren. Den kinesiska delen av samlingarna skulle enligt ett svenskt-kinesiskt avtal återföras till Kinas regering av Andersson, vilket skedde 1927-1936 i sju sändningar. En kinesisk utställning med dem sattes omedelbart upp i den nya byggnaden för den kinesiska National Geological Survey i dåvarande huvudstaden Nanjing, där Andersson såg dem 1937, den sista gången de setts av någon. Många av dessa föremål, som inkluderar hundratals förhistoriska målade keramiska kärl (sådana som också visas i Stockholm) kan eventuellt ha gått förlorade i kriget som pågick (se: Nanjingmassakern).

Referens

• Fiskesjö, Magnus and Chen Xingcan. China before China: Johan Gunnar Andersson, Ding Wenjiang, and the Discovery of China's Prehistory. Stockholm: Östasiatiska museet, 2004. ISBN 91-970616-3-8.

Noter

1. ↑ J.G.Andersson: Antarctic, Stockholm 1946, sid 192