Jonas Alströmer
Från Rilpedia
- Alströmer leder hit. Fler personer med det namnet, se Alströmer (olika betydelser)
Jonas Alströmer, född 7 januari 1685 i Alingsås, död 2 juni 1761, var en av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige. Han importerade såväl maskiner som kunnande från utlandet och grundade flera företag, bland annat Alingsås manufakturverk. Jonas Alströmer var 1739 en av de sex grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien vid dess instiftelse.
Mest känd är mångsysslaren Alströmer för sitt stora intresse för jordbruk: populariserade odlandet av potatis som livsmedel och tog även fram nya metoder för potatisodling.
Han är också känd som de svenska slöjdernas fader.
Innehåll |
Biografi
Alströmers föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö, renskrivare och i Ryssvågen. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en affär. 1710 övertog han affären och skötte den framgångsrikt.
1709 blev han borgare i London och naturaliserad engelsman. Han lade märke till den stora skillnaden mellan Englands och Sveriges industriella utveckling. Då tänkte han att man i Sverige borde införa eller återupprätta de näringar som var viktigast för rikets välstånd.
När Karl XII återkommit från Turkiet begav sig Alströmer (1715) till Göteborg och erbjöd sig att arbeta för kungen. Här stannade han i två år och använde tiden till att, genom resor i bergslagerna och till de främsta städerna, lära känna landets förhållanden och produkter. Därefter reste han genom norra Tyskland till Nederländerna och bodde två år i Amsterdam för att lära känna detta lands handel och industriella arrangemang. År 1719 återvände han till England och reste till norra Englands viktigaste industristäder. Han fick också i uppdrag att inkassera de pengar som Storbritannien i det nyligen uppgjorda fredsfördraget hade förbundit sig att betala till Sverige.
Sedan Sverige efter Karl XII:s död slutit fred med sina många fiender, ljusnade utsikterna för genomförande av Alströmers planer. 1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Nederländerna. Fastän utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet, lyckades han i Nederländerna lasta ett fartyg med sådana varor. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England.
Alströmers stora planer var nära att stranda på grund av penningbrist, men med finansiering huvudsakligen från värmländska bruksägare, lyckades han 1725 bilda ett bolag. Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka. Konung Fredrik gick själv in som delägare i företaget. Vid ett besök i Alingsås, när verksamheten kommit igång, lät han hela sin betjäning klä upp sig med de nya alstren från Alströmers företag.
Detta blev grundvalen för den svenska industrin. I Alingsås, vars folkmängd inom kort växte från 300 till 1 800 invånare, upprättades tid efter annan klädes-, fris- och yllevävstolar, bomullsväveri, vaddmakeri, spinnerier för ull, kamelhår, silke, lin och bomull, stora ylle- och silkesfärgerier, kattuns-tryckerier med flera verk. De utländska mästare som Alströmer hade fört med sig undervisade efter hand ett stort antal svenska lärlingar. Genom dessa spreds yrkesfärdigheten också till andra städer.
Det var inte bara i England och Nederländerna som Alströmer hade problem för sina textila ambitioner. Göteborgs köpmän befarade att de skulle drabbas av minskad lönsamhet, om Sverige kunde tillverka mångt och mycket inom sina egna gränser och därmed minskade importen. Köpmännen i Göteborg gjorde vad de kunde för att motarbeta Alströmer.
Tillväxten av industrin var mycket god och 1754 var redan 14 000 och sju år senare 18 000 personer var sysselsatta vid väverierna. Värdet av de exporterade slöjdvarorna uppgick till 50 tunnor guld, varav två tredjedelar blev inkomst till staten. En viktig orsak till framgången var att Alströmer så långt möjligt använde sig av inhemska råvaror. För detta ändamål ägnade han särskild uppmärksamhet åt fåraveln och importerade avelsfår från England och Spanien. På kungsgården Höjentorp inrättades ett stamschäferi. För bomullstygs- och klädesfabrikationen infördes från Nederländerna många olika färgväxter, som Alströmer lät utplantera på sina gårdar.
För att värna om den gryende industrin tog Alströmer efter det engelska mönstret och fick igenom ett omfattande skyddsnät, som bl a lade hög tull på, eller helt förbjöd import av vissa konkurrerande varor. Han inrättade en särskild manufakturfond, där fabrikanterna kunde få räntefria lån. Ibland kunde uppmuntringsgratifikationer delas ut för att främja export.
I syfte att sätta fart på affärerna bildade Alströmer flera handelskompanier, och han genomdrev viktiga handelsfördrag mellan Sverige och en del andra länder.
Han såg också till att ett sockerraffineringsverk anlades i Göteborg och på Kungsholmen i Stockholm anlades det första engelska garveriet i Sverige. Han ägnade sig också åt järnförädling och populariserade odlingen av potatis och tobak i Sverige. Det är dock en myt att det var Alströmer som införde potatisen då det redan innan Alströmers födelse växte potatis i Uppsala botaniska trädgård.
Genom den av Alströmer upplivade industrin bringades Sveriges handelsbalans från ett betydande underskott till ett överskott av fyra miljoner daler silvermynt. Redan på hans egen tid riktades klander mot honom för att hans anläggningar var alltför mångskiftande, och att en del av dem endast genom konstlade medel kunde hållas i gång. Men i sin helhet hade ändå Alströmers verksamhet stor positiv betydelse för den svenska industrins grundande och tidiga utveckling.
Bibliografi
- Den svenska vårdande fåraherdens trogne vägvisare (1727)
- Fåraherdens hemliga konster (1733)
- Beskrifning på de brabantska mält- och torkhusen (1741)
- Försök till boskapsafvelns förbättring genom goda hannars införskaffande från utrikes orter (1743)
- Om Sveriges välstånd, om det vill (1745)
- Om schäferiernas nytta (1759)
Övrigt
Alströmer bidrog till stiftandet av Vetenskapsakademin år 1739 och anlade i Alingsås ett bibliotek, ett naturhistoriskt museum och en modellkammare. År 1736 föddes sonen Clas Alströmer. År 1738 blev han överuppsyningsman över schäferistaten, 1739 kommerseråd, men fick den därmed förenade lönen först 1747. 1748 Riddare av Nordstjärneorden. Adlades 1751. Det var då han antog namnet Alströmer från att tidigare ha kallat sig Alström. Alströmer dog 2 juni 1761 på grund av slaganfall. Gymnasieskolan i Alingsås (Alströmergymnasiet) är uppkallad efter honom.
Hedersbetygelser
Till Alströmers ära utgavs vid flera tillfällen minnesmynt. 1756 beslöt ständerna att en byst av honom skulle ställas upp på Stockholms börs. Det blev verkställt 1790.
Externa länkar
Källor
- Uppfinningarnas Bok , band 6, 1875 års utgåva.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
