Jakob Essen Hamilton
Från Rilpedia
Jakob Essen Hamilton, född 12 september 1797 på Kronovall i Fågeltofta socken, Malmöhus län, död 3 maj 1864 i Paris, greve, politiker och överståthållare, son till ryttmästaren Axel Hamilton och Beata Elisabet von Essen af Zelle,
Student i Lund 1812 och i Uppsala 1813, ingick Hamilton 1814 den militara banan som kornett vid Livregementets husarkår, avancerade där till löjtnant 1820 och ryttmästare 1824, samt tog avsked såsom major i armén 1826. Återanställd i samma regementskår 1830 såsom major, tog han anyo avsked 1838 med överstlöjtnants rang och levde sedan såsom en ej blott för sina egendomars skötsel, utan och för sina underhavandes bästa verksam posessionat på sin egendom Lyckås i Småland (Jönköpings län).
1848 blev han utnämnd till överståthållare i Stockholm samt generalmajor. Under sin överståthållartid (1848-62) medverkade han till olika samhällsnyttiga åtgärder, bland annat till den fattigare huvudstadsbefolkningens fromma, och hans frisinnade åsikter fick honom att motsätta sig det stockholmska prästerskapets krav på en sträng tilllämpning av det så kallade konventikelplakatet.
Hamilton deltog från och med 1828 års riksdag med intresse i det politiska livet, och var en verksam medlem av den liberala riddarhusoppositionen. Han ådrog sig uppmärksamhet redan vid sin första riksdag genom dels sin motion om införandet av municipalstyrelser, varmed första uppslaget gavs till vara senare gällande kommunalförfattningar, dels sin framställning om indragning av åtskilliga överflödiga helgdagar, som gav anledning till en ganska hetsig diskussion.
Utan tvivel hade Hamilton sin hand med i den av Anckarsvärd och av Nordin ledda så kallade "koalition" från 1830-talets senare hälft, med syfte att få Karl XIV Johan att avsäga sig tronen till förmån for sin son, och då oppositionen behärskade utskottsvalen vid 1840-1841 års stormiga riksdag, insattes Hamilton som ordförande i bevillningsutskottet. Han var även ordförande i konstitutionsutskottet 1847-48 och bankoutskottet 1850-51.
Efter 1848 års marsoroligheter, då Oscar I utnämnde en liberalare ministär, kallades Hamilton till överståthållare i Stockholm, ett ämbete han hade fram till 1862. Med fasthet och humanitet lyckades han få de oroliga massorna att respektera lagens bud. På det religiösa området fanns en stor oro på grund av statskyrkans yrkande på ett strängt tillämpande av det så kallade konventikelplakatet gentemot alla andra än av statskyrkans präster ledda andaktsövningar. Den humane och frisinnade överståthållaren vägrade dock att lämna denna uppfattning sitt stöd och den allmänna opinionen ställde sig på hans sida. Till den friare åskådning, som snart gjorde sig gällande hos regeringen i fråga om tillämpning av den religiösa toleransens åsikter, anses Hamilton ha bidragit. Sitt humanitära intresse visade han genom att ta initiativet till uppförande av arbetarbostäder i huvudstaden, även som genom andra åtgärder till de fattigare klassernas bästa, liksom hans frisinnade uppfattning i allmanhet gjorde sig gällande såväl vid utfärdandet av nya som tolkningen av äldre polisförfattningar. Från hans tjänstetid daterar sig det allmänna införandet av gatubelysning på huvudstadens gator och torg. Ett tecken på den allmanna aktning och tillgivenhet, han förvärvat bland huvudstadens invånare, var hans inval i den nybildade stadsfullmäktigeinstitutionen 1863. 1848 utnämnd till generalmajor och 1858 till serafimerriddare, avled Hamilton i Paris den 3 maj 1864.
Gift första gången 1834 med friherrinnan Augusta Maria Liljencrantz och andra gången 1851 med Stephanie Fredrika Giesecke.
Källor
- Nordisk familjebok (1909), band 10, s. 1213-1214 (länk)
