Isaac Grünewald
Från Rilpedia
Isaac Grünewald, född 2 september 1889 i Stockholm, död 22 maj 1946 vid en flygolycka nära Oslo, var en svensk målare. Gift med Sigrid Hjertén 1911-1937 och Märta Grundell 1937-1946. Far till Torsten Rydberg, Iván Grünewald och Björn Grünewald. Studerade på Konstnärsförbundets skola 1905-1908 och Matisses akademi i Paris 1908-1911.
Innehåll |
Början på karriären
Grünewald intog redan från 1910 positionen som den modernistiska konströrelsens ledande företrädare i Sverige och förblev dess frontgestalt -- sin generations mest uppmärksammade och omskrivne företrädare gentemot pressen och allmänheten -- fram till sin död 1946. Han var vid sidan av måleriet en flitig skribent, föredragshållare och debattör. Några av 1910- och 20-talens stora kontroverser inom svensk konst kretsade kring Grünewald, såsom hans omdebatterade och i slutändan refuserade förslag 1913-1914 till utsmyckningen av vigselrummet i det nybyggda rådhuset i Stockholm och Expressionistutställningen på Liljevalchs konsthall 1918.
Den då 28-årige Grünewald hyrde konsthallen under en månad för en retrospektiv över sitt konstnärskap med nära 300 verk, bland annat en monumentalmålning som han föreslog skulle fylla den vägg på Nationalmuseum där Carl Larssons Midvinterblot hade suttit. Här visades också en rad kända verk som Det sjungande trädet, 1915, Sigrid med den svarta stolen, 1916, Tjurfäktningen, 1917 och Apachedansen, 1918 och presenterade sitt expressionistiska manifest "Den nya renässansen inom konsten". Han upplät samtidigt en mindre del av konsthallen till sina två närmaste kolleger, hustrun Sigrid Hjertén och Leander Engström. Utställningen sågs av konstkritikerna främst som en provokation och blev till och med skådeplats för en massmedialt uppmärksammad demonstration mot "den Grünewaldska massproduktionen" och en pressdebatt där Carl Larsson överraskande nog tog Grünewald i försvar.
I Den nya renässansen inom konsten kan man bland annat läsa följande: Vår tid, över vilken hastigheten kan sättas som motto, har medfört ett behov av koncentration och åter koncentration i all konstnärlig yttring. Det tjugonde århundradet, med expresståg, automobiler och flygmaskiner, ger människorna förut oanade möjligheter att under en kort tidsrymd samla en mångfald av olika intryck. Ett landskap sett genom ett automobilfönster, är inte längre samma landskap. Den strålande starka elektriska belysningen som avskaffat natten i storstaden, har skänkt oss förr oanade ljusfenomen. Den nervösa oro som utmärker den moderna människan har nödvändigtvis även satt sin prägel på den moderna konsten. På den gamla goda tiden hade konstnären mer tid att fördjupa sig i detaljer. Men nu, då konstnären får tusenfalt mer intryck än konstnären förr, måste även hans sätt att uttrycka sig bli ett annat.
Karriärtoppen
Grünewald blev en banbrytare inom svensk scenografi genom uppsättningen av "Simson och Delila" på Stockholms-Operan, utskälld i pressen och en publiksuccé för Operan, spelad i omgångar ända fram till 1956. Uppsättningen har bland annat blivit legendarisk för att Grünewald stämde Operan med ett krav på 75 000 kronor (motsvarande cirka 1,5 miljon) i arvode och lät de då världsledande modernisterna Matisse, Picasso, Leger och Derain granska arbetsmaterialet. Alla fyra skrev till Stockholms rådhusrätt och intygade att det konstnärliga värdet berättigade det pris Grünewald begärde. Även svenska konstnärsnamn som Carl Milles, Bruno Liljefors, Carl Eldh och Albert Engström vittnade till förmån för Grünewald i tvisten som slutade i en förlikning där Grünewald fick hälften av pengarna och två nya uppdrag. Grünewald kom sedan dess att utföra ett 30-tal scenografiska arbeten i Stockholm, Köpenhamn och Paris. Den sista blev Hilding Rosenbergs Lycksalighetens ö på Operan 1945.
Fil:1926 Isaac målar väggfält till Grünewaldsalen.jpg Hans största monumentalverk, lilla salen i Stockholms Konserthus, döptes på 1970-talet om till Grünewaldsalen. Det var också Grünewald som valde den coelinblå färgen till Konserthusets fasad, liksom han 1918 fick igenom sitt förslag om en ljust koboltblå färg till AB Stockholms Spårvägars spårvagnar.
Grünewald utförde även väggmålningar i Villa Bonnier, uppförd 1927 i Diplomatstaden, Stockholm, Tändstickspalatsets sessionssal 1928 och designade ridån till biografen Draken 1942.
Grünewald var professor på Konstakademien 1932-1942 och drev från 1941 en egen målarskola i sin gamla ateljé vid Slussen. 1937 bosatte han och Märta sig i Saltsjöbaden i det hus som i dag kallas Grünewaldvillan.
Antisemitism
Grünewald blev intimt förknippad med sin judiska bakgrund och stod som sin tids främsta måltavla för antisemitiska tongångar och karikatyrer inom den svenska pressen, särskilt under 1910- och 1920-talen (se Lars M Andersson: En jude är en jude är en jude, Nordic Press, 2000.) Nazisterna hade inte, som man kan tro, någon större del i dessa angrepp, som främst hängde samman med nationalmåleriets starka roll fram till omkring 1920 och en inom kritikerkåren utbredd fientlighet mot "främmande" influenser som ansågs hota den svenska konstens särart. Grünewald framställdes därför i tidningarna ideligen utifrån antisemitiska klichéer, som en profithungrig massproducent av Matisse-imitationer, obetydlig som konstnär men lysande som försäljare och "reklammakare", etcetera. På 1930- och 1940-talen blir den typen av framställningar reducerade till nazistpressen. I de stora dagstidningarna framstår Grünewald nu som allmänt respekterad, inte minst i kraft av sin ställning som konstprofessor. Ett eko av samtidens insinuationer kan i dag höras i konstlitteraturens populära jämförelser mellan Grünewald och första hustrun Sigrid Hjertén, som med den framgångsrike Grünewald som kontrast framställs som den "äkta" eller "mer begåvade" eller "mer originella" konstnären av de två. Resonemanget faller historiskt tillbaka på den traditionellt antisemitiska synen på judar som till sitt väsen oäkta, falska, ytliga och imiterande.
Döden
Han och hustrun sedan 1937, Märta (född Grundell, 1908), omkom i en flygolycka vid Fornebu flygplats i Oslo.
Omdöme
Ragnar Josephson, konstprofessor, museichef och sedermera ledamot i Svenska Akademien, beskrev 1951 Grünewalds betydelse med följande ord:
- "Isaac Grünewald var den markanta, ständigt synliga galjonsbilden för den nya konsten i Sverige. Han ägde inte bara färgens, utan även ordets slagkraft. Han ägde det oförfärade, stridbara lynne, som gärna gick i täten. Han ägde dessutom en utomordentlig bravur att omvända sina egna belackare. Det finns ingen svensk samtida konstnär, som den stora allmänheten retat sig på så starkt, och ingen som samma allmänhet anammat så oreserverat. Hans främsta egenskap var hans allt besegrande vitalitet. Hans konst, liksom han själv, sjöd av liv, av glädje över livets gåvor. Den ohämmade frikostighet med vilken han verkat och skapat har blivit en stor tillgång för den svenska konsten, ja mer än så, för det svenska livet överhuvudtaget. Det finns så mycket tung eftertanke och sträv blyghet, så mycket fruset och tigande och bundet i Nifelheim. Mot allt detta har hans dukar predikat lustens, glädjens, livsbejakelsens evangelium."
Se även
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Isaac Grünewald
Denna biografiska artikel behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.
