Från Rilpedia

Sigrid Maria Hjertén, född 27 oktober 1885 i Sundsvall, död 24 mars 1948 i Stockholm, var en svensk konstnär.

Ursprungligen utbildade Hjertén sig till textilkonstnär. År 1910 kom hon till Paris och ägnade sig efter studier för Henri Matisse (1910-1911) helt åt måleriet. Hon målade heminteriörer, stadsbilder, stilleben och porträtt i en till en början av fauvismen influerad, lekfull och dekorativ stil, som så småningom övergick i en uttalad expressionism. Hjertén hade många utställningar på Liljevalchs. År 1918 ägde den första stora expressionistutställningen rum i Sverige. Platsen var Liljevalchs Konthall i Stockholm och Sigrid Hjertén ställde ut tillsammans med Isaac Grünewald och Leander Engström. Kritiken var skoningslös, och mest kritik fick Sigrid Hjertén. Albert Engström, då en inflytelserik konstkritiker, kallade Hjerténs konstverk för "rena idiotin", och skriver att hon "ser ut att äga en pervers längtan efter vanskapligheter".

Hjertén var en raffinerad kolorist som medvetet ställde kalla och varma färger mot varandra. Hennes sista, intensiva målningar vittnar om den sjukdom som från 1936 tvingade henne att sluta måla. Sigrid Hjertén avled i samband med lobotomi på Beckomberga sjukhus. Sigrid Hjertén är begravd på Skogsö Kyrkogård, Saltsjöbaden.

Hjertén var gift med Isaac Grünewald 1911-1937 och mor till Iván Grünewald.

I en tid då frågor om färg och form upptar flertalet konstnärers tankar, framstår Sigrid Hjerténs måleri som ytterst personligt. Hennes intresse för människan gestaltade sig ofta i dramatiska, nästan teatrala uppsättningar, förhållandet till färgen var såväl känslomässigt som teoretiskt.

Sigrid Hjertén hade studerat för Henri Matisse i Paris under 1910-talet och tagit intryck av såväl hans som Paul Cézannes förhållande till färgen. I hennes måleri finner vi det i de kontrasterande färgplanen och de förenklade linjerna. Därigenom uppnådde hon största möjliga uttrycksfullhet i kompositionerna. Hennes konstnärliga intention var ett koloristiskt skapande och i det senare måleriet från 1930-talet talade Hjertén till exempel om "kallt gult". Hennes önskan var att finna en form och en färg som tjänade hennes uttryck. På så vis är hennes konst mer besläktad med de tyska expressionisternas, som Ernst Ludwig Kirchner, än med de franska expressionisternas mer sirliga linjespel.

I Ateljéinteriör från 1916, ser vi hur radikal hon är för sin tid. Målningen förvärvades 1953 av Moderna Museet från Iván Grünewald, Sigrid Hjerténs son i äktenskapet med Isaac Grünewald. Den beskriver de roller hon spelade som konstnär, kvinna och mor - olika identiteter i olika världar. Hjertén sitter i soffan mellan Isaac Grünewald och Einar Jolin vilka samtalar över huvudet på henne. Med stora blå ögon tittar hon rakt ut i tomma intet. I förgrunden ser vi en svartklädd kvinna - ett mondänt alter ego - som lutar sig mot Nils von Dardel. Sonen Iván kryper fram ur högra hörnet. I bakgrunden ser vi Zigenarkvinna, en av Sigrid Hjerténs målningar från samma tid. Såväl Ateljéinteriör som Den röda rullgardinen är djärva målningar som på senare tid givit upphov till olika tolkningar utifrån modernare genusforskning och kunskapen om hennes liv.

Sigrid Hjertén fick i sitt konstnärskap länge kämpa mot samtidens fördomar och blev känd för den stora publiken först 1936, genom den separatutställning som visades på Konstakademin i Stockholm. Idag räknas Sigrid Hjertén som en av förgrundsgestalterna i den svenska modernismen.

• Wikimedia Commons har media som rör Sigrid Hjertén
  Bilder & media