Från Rilpedia

För andra betydelser, se Ingemar Johansson (olika betydelser).

Ingemar Johansson
Ingemar Johansson
Född	22 september 1932 Göteborg, Sverige
Död	30 januari 2009 (76 år) Onsala, Sverige
Yrke/uppdrag	Boxare
Maka	Birgit Lundgren Edna Alsterlund
Barn	5 st
Föräldrar	Jens och Ebba Johansson

Ingemar Johansson
Boxning Nation: Sverige
Olympiska medaljer
Silver	1952	Helsingfors
SM-medaljer
Guld	1952
Guld	1951
Guld	1950
Junior-SM
Guld	1949

Jens Ingemar "Ingo" Johansson, född 22 september 1932 i Göteborg, död 30 januari 2009 i Onsala, var en svensk amatör- och professionell boxare som var världsmästare i professionell tungvikt 1959-1960. När 1900-talets främste svenske idrottsman skulle utses av Svenska Idrottsakademin kom "Ingo" trea efter Björn Borg och Ingemar Stenmark.^[1] Hans storebror Rolf Johansson spelade tre matcher för GAIS i allsvenskan säsongen 1957-1958.^[2]

Innehåll 1 Åren som amatör 1.1 OS-skandalen i Helsingfors 1952 2 Proffskarriären 2.1 Europamästare 2.2 Världsmästare 2.3 Proffsmatcher[11] 3 Efter karriären 4 De sista åren 5 Johansson som artist 6 Bibliografi 7 Referenser 7.1 Noter 7.2 Tryckta källor 8 Externa länkar

Åren som amatör

Ingemar Johansson växte upp i stadsdelen Johanneberg i Göteborg med sin pappa Jens och mamma Ebba och flera syskon. Fadern arbetade som murare och sonen kom att jobba som stenläggare innan han kunde livnära sig som professionell boxare^[3].

Johansson gick med i Redbergslids Boxningsklubb som 13-åring. Det blev också hans enda svenska klubb. Han debuterade vid klubbmästerskapet för juniorer 1947. Det var en uppvisningsmatch utan domslut mot Carl Eric Lövgren. Den riktiga debuten i en tävlingsmatch kom vid Göteborgs juniormästerskap i februari 1948, mot en så kallad defenceboxare vid namn Uno Jacobsson som var sju år äldre. Johansson var en boxare som hade bra fotarbete, utmärkt jabb och ett fruktat knockoutslag redan som femtonåring.^[4] Ingemar gick direkt fram och klippte till och så var den första segern vunnen. Hans första match inför en större publik kom den 24 september 1948, då han inför 5 000 åskådare på Svenska Mässan i Göteborg knockade tvåan i svenska juniormästerskapets tungviktsklass samma år, Stig Johansson i den första ronden. År 1949 följde flera segrar och året avslutades med svenska juniormästerskapet efter två knockoutsegrar. På våren 1950 erövrade Johansson sitt första av tre raka svenska mästerskapet i tungvikt, då han i finalen besegrade Bengt Modigh, Djurgårdens IF. På hösten samma år vann Ingemar Johansson tre meriterande landskampssegrar mot Aldo Pellegrini, Italien, Bjarne Olsen, Norge och Herluf Hansen, Danmark .^[5]

OS-skandalen i Helsingfors 1952

Johansson deltog som amatör i OS i Helsingfors 1952 och tog sig fram till final där han mötte den store amerikanen Ed Sanders. Han blev diskvalificerad för passiv boxning vilket ansågs vara en stor skandal 1952 av IOK, det Amerikanska boxingsförbundet samt den svenska pressen .^[1] Johansson tvingades lämna arenan under publikens busvisslingar med ett enormt polisbeskydd. Den svenska landslagstränaren Sven Thoren blev så arg att han förbjöd Ingemar att lämna Helsingfors, sade att han inget hade att göra på avslutningsceremonin och att han aldrig någonsin skulle få vara med i den svenska OS-truppen igen. Både i Finland och Sverige började han kallas för "Springemark" och han blev anklagad för att vara en fegis och landsförrädare,^{[källa behövs]} det skulle dröja hela 30 år innan han fick sin silvermedalj när det upptäcktes att IOK inte hade rätt att frånta en idrottare sin medalj.^[6] Även den traditionella flaggningen förbjöds av IOK för osportsligt uppförande i ringen, något som uppskattades av den svenska pressen.^[7]

Proffskarriären

Efter OS blev Johansson professionell och debuterade 5 september 1952 som professionell i en uppvisningsmatch mot Olle Tandberg, den riktiga debuten skedde 5 december 1952 i hemstaden Göteborg. Han vann på knockout i fjärde ronden mot fransmannen Robert Masson. Han hade fått den i svenska boxningskretsar legendariske Edwin Ahlqvist som manager och tränaren hette Nils Blomberg. Samarbetet mellan denna trio skulle vara hela karriären.

Europamästare

Johansson radade upp segrar och 1956 erövrade han EM-titeln via en knockoutseger i trettonde ronden över italienaren Franco Cavicchi. Ingemar försvarade EM-titeln under hela 1957 och hösten 1958 fick han en chans att möta amerikanen Eddie Machen. Matchen gällde kvalificering för att få möta världsmästaren Floyd Patterson. Matchen gick 14 september på Nya Ullevi inför 53 614 åskådare (rekord för svensk arenaidrott).^[4] Ingemar vann över den obesegrade amerikanen via knockoutseger i första ronden. Matchen startade klockan 19.14 och 2 minuter och 16 sekunder senare var den över.

Världsmästare

Johansson mötte den 26 juni 1959 Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och besegrade honom på knockout efter två minuter och tre sekunder av den tredje ronden. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungviktsboxning. Över tre miljoner svenskar lyssnade på matchen direkt i radio via Radio Luxemburg, eftersom Sveriges Radio av moraliska skäl inte ville sända en professionell boxningsmatch.^[8] Uppståndelsen i Sverige var enorm. När han kom hem till Göteborg efter matchen möttes han av 25 000 åskådare på Ullevi som bara kom för att få se den nye världsmästaren. Han fick aldrig Bragdguldet. Det borde han självklart fått 1959, och jurysammanträdet borde ha varit över på rekordtid. Istället gick det till fotbollspelaren Agne Simonsson efter två mål i landskampen mot England som gav en historisk 3-2 vinst på Wembley. Johansson blev Sportsman of the Year 1959 i Sports Illustrated och Nyhetsbyrån AP korade honom till årets störste idrottsman i hela världen 1959. Han blev Stor grabb och hedersledamot av RBK 1959. Kvisttofta bryggeri i Vallåkra döpte en läsk efter honnom; Ingo-drickan, den bytte senere namn till Zingo.^{[källa behövs][Ifrågasatt uppgift]}

Patterson fick emellertid revansch ett år senare på Polo Grounds i New York. Inför en publik på 31 000 åskådare sänkte Patterson Johansson med en otäck knockout. Ingo låg utslagen på golvet med ryckande vänsterben och det tog 10 minuter innan han kunde lämna ringen. En tredje match mellan de båda gick i mars 1961 i Miami, Florida. Där lyckades Johansson slå ner Patterson två gånger i första ronden, men den regerande mästaren kom tillbaka och vann på knockout i sjätte ronden.^[9]

Johansson fortsatte karriären med sikte på att återta EM-titeln och så småningom få en ny chans att återta VM-titeln. Han återtog EM-titeln när engelsmannen Dick Richardson besegrades på knockout, 2 minuter och 13 sekunder in i åttonde ronden den 17 juni 1962. Den 21 april 1963 mötte han engelsmannen Brian London i Stockholm och vann på poäng efter 12 ronder. Men detta var en moralisk förlust för Johansson eftersom han blev nerslagen i sista ronden och räddades av gong-gongen. Dagen efter var rubriken på DN:s löpsedel: "Vakna Ingo. Du vann!".^[10] Ingo boxades aldrig mer efter det.

Proffsmatcher^[11]

Datum	Motståndare	Plats	Resultat
5 september 1952	Olle Tandberg	Bergsjö	Uppvisningsmatch[1]
5 december 1952	Robert Masson	Göteborg	Seger på KO i 4:e ronden
7 februar 1953	Emile Bentz	Göteborg	Seger på KO i 2:a ronden
6 mars 1953	Lloyd Barnett	Göteborg	Seger på poäng efter 8 ronder
12 mars 1953	Erik Jensen	Köpenhamn	Seger på poäng efter 6 ronder (NM-match)
8 december 1953	Raymond Degl'Innocenti	Stockholm	Seger på KO i 2:a ronden
5 november 1954	Werner Wiegand	Göteborg	Seger på teknisk KO i 5:e ronden
5 januari 1955	Ansel Adams	Göteborg	Seger på poäng efter 8 ronder
13 febrari 1955	Kurt Schiegel	Stockholm	Seger på teknisk KO i 5:e ronden
5 mars 1955	Aldo Pellegrini	Göteborg	Seger efter diskvalifikation i 5:e ronden
3 april 1955	Uber Bacilieri	Stockholm	Seger på poäng efter 8 ronder
12 juni 1955	Gunter Nurnberg	Dortmund	Seger på teknisk KO i 7:e ronden
28 augusti 1955	Hein Ten Hoff	Stockholm	Seger på KO i 1:a ronden
24 februari 1956	Joe Bygraves	Göteborg	Seger på poäng efter 10 ronder
15 april 1956	Hans Friedrich	Stockholm	Seger på poäng efter 10 ronder
30 september 1956	Franco Cavicchi	Bologna	Seger på KO i 13:e ronden (EM-match)
28 december 1956	Peter Bates	Göteborg	Seger på KO i 2:a ronden
19 maj 1957	Henry Cooper	Stockholm	Seger på KO i 5:e ronden (EM-match)
13 december 1957	Archie McBride	Göteborg	Seger på poäng efter 10 ronder
21 februari 1958	Joe Erskine	Göteborg	Seger på teknisk KO i 13:e ronden (EM-match)
13 juli 1958	Heinz Neuhaus	Göteborg	Seger på teknisk KO i 4:e ronden
14 september 1958	Eddie Machen	Göteborg	Seger på KO i 1:a ronden
? maj 1959	Rolf Johansson	Oslo	Uppvisningsmatch
? juni 1959	Neville Rowe	Stockholm	Uppvisningsmatch
26 juni 1959	Floyd Patterson	Bronx, New York	Seger på teknisk KO i 3:e ronden (VM-match)
20 juni 1960	Floyd Patterson	New York, New York	Förlust på KO i 5:e ronden (VM-match)
6 februari 1961	Cassius Clay	Miami Beach, Florida	Uppvisningsmatch, 2 ronder
13 mars 1961	Floyd Patterson	Miami Beach, Florida	Förlust på KO i 6:e ronden (VM-match)
? 1961	Dave Rent		Uppvisningsmatch
9 februari 1962	Joe Bygraves	Göteborg	Seger på teknisk KO i 7:e ronden
15 april 1962	Wim Snoek	Stockholm	Seger på KO i 5:e ronden
17 juni 1962	Dick Richardson	Göteborg	Seger på KO i 8:e ronden (EM-match)
21 april 1963	Brian London	Stockholm	Seger på poäng efter 12 ronder

Efter karriären

Efter karriären blev Johansson mycket god vän med sin gamle rival Floyd Patterson. Det skulle dröja ända fram till 2004 innan någon av boxningens stora organisationer World Boxing Association (WBA) och World Boxing Council, (WBC) fick sin nästa vita tungviktsvärldsmästare, då ukrainaren Vitali Klitsjko erövrade den vakanta WBC-titeln efter Lennox Lewis.

Ingemar Johansson genomförde flera maratonlopp under 1980-talet som fick stort massmediautrymme. År 1981 sprang han Stockholm Marathon för första gången, 112 kg tung, på tiden 4 timmar, 40 minuter och 12 sekunder.^[12] Året därpå utmanade han sin rival Floyd Patterson att ställa upp. Patterson vann den tävlingen med en tid på 4 timmar, 22 minuter och 53 sekunder mot Ingemars 4 timmar, 55 minuter och 19 sekunder i 31 graders rekordvärme.^[13][14] År 1983 var det dags för ett sista revanschmöte mellan de två på maratonslingan, som även detta vanns av Floyd.^[15] Ingo har även genomfört New York Marathon, där han gick i mål på tiden 4 timmar och 21 minuter.

De sista åren

Johansson hade efter VM-segern 1959 bosatt sig i Schweiz av skattetekniska skäl. 1979 flyttade Johansson till Miami, där han hade köpt ett motell. Det var här han träffade sin tredje fru, Edna Alsterlund, som var reporter. De gifte sig 1996, men skildes 2003 i en process där några av Johanssons barn var inblandade. Edna hade ansökt om att bli god man för Ingemar, vilket några av hans barn motsatte sig.^[16] Johansson hade i april 1999 flyttat hem från Florida och bosatt sig på Dalarö ^[17].

I januari 2003 flyttade Johansson till ett gruppboende i Saltsjöbaden^[18] där han vårdades för den blandning av alzheimer och frontallobsdemens som drabbat honom^[19], en sjukdom som kan ha varit orsakad av Johanssons boxningsbakgrund^[20]. Efter skilsmässan senare samma år flyttade Johansson till västkusten och bodde de fem sista åren av sitt liv på äldreboendet Bedagården i Onsala i Kungsbacka kommun.

När Floyd Patterson gick bort den 11 maj 2006 kommenterade Ingo detta med orden "Det var tråkigt att höra". Hans syster berättade att Ingo var mycket trött men absolut förstod innerbörden av beskedet.^[21] Ingemar avled i sin bostad fredagen den 30 januari 2009, med sonen Thomas i sin närhet. Ingo blev 76 år gammal. Begravningshögtiden skedde i Vasakyrkan, Göteborg 13 februari 2009 och han begravades på Västra begravningsplatsen, där Johansson vilar bredvid sina föräldrar.^[22]

Johansson som artist

Ingemar Johanssons popularitet efter EM-segern 1956 ledde bland annat till att han samma år lanserades som grammofonsångare. Ackompanjerad av göteborgsorkestern Sven Tjuslings trio sjöng han följande titlar: Klart till drabbning, Västkustens vals, Sju blomster och Över ängarna.

VM-segern 1959 ledde till att Johansson fick chansen att delta i Hollywoodfilmen; All the Young Men, där han hade en mindre roll.

Bibliografi

• Sekonderna lämnar ringen, Ingemar Johansson, 1959

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1} ”Ingemar Johansson”. sr.se. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/Mall/amnessida.asp?programID=1602&grupp=4348. Läst 22 oktober 2008. 
2. ↑ gais.se
3. ↑ http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9906/23/ingo.html
4. ↑ ^{4,0 4,1} Gert Malmberg (31 januari 2009). ”"Han orsakade boxningsfeber"”. gp.se. Göteborgs-Posten. http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=128&a=473633. Läst 2 februari 2009. 
5. ↑ Jerneryd, Roland: Göteborgs idrottshistoria 1800-1950, Göteborgs Hembygdsförbund, 1981, sid. 236-237. 
6. ↑ Håkan Malmström (23 augusti 2008). ”Sydsvenskan om boxningen i OS 1952”. sydsvenskan.se. Sydsvenskan. http://sydsvenskan.se/sport/osminnen/article358890/Hyland-skamdes-som-svensk.html. Läst 22 oktober 2008. 
7. ↑ ”Helsinki 1952 Facts”. sok.se. Sveriges Olympiska Kommitté. http://www.sok.se/inenglish/helsinki1952.4.18ea16851076df63622800011131.html. Läst 2 februari 2009. 
8. ↑ Ulf Nilsson (1 februari 2009). ”Ulf Nilson: Det var natten när Ingemar fick ett fattigt Sverige att explodera av lycka”. Expressen. http://www.expressen.se/sport/ingemarjohansson/1.1451492/ulf-nilson-det-var-natten-nar-ingemar-fick-ett-fattigt-sverige-att-explodera-av-lycka. Läst 18 februari 2009. 
9. ↑ ”World heavyweight champion Ingemar Johansson was a Swede whose defeat of Floyd Patterson led to a classic boxing comeback”. telegraph.co.uk. The Daily Telegraph. 1 februari 2009. http://www.telegraph.co.uk/news/obituaries/4424863/Ingemar-Johansson.html. Läst 3 februari 2009. 
10. ↑ Bengt Hansell (31 januari). ””Ingo” Johansson är död”. sr.se. Sveriges Radio. http://www.sr.se/cgi-bin/radiosporten/nyheter/artikel.asp?artikel=2604016. Läst 3 februari 2009. 
11. ↑ http://www.cyberboxingzone.com/boxing/ingorec.htm
12. ↑ ”Ingos debut och Rodgers sköna seger”. stockholmmarathon.se. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=35&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
13. ↑ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4300512.ab
14. ↑ ”Kjell-Erik Ståhl klarade hettan bäst”. stockholmmarathon.se. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=36&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
15. ↑ ”Klassiskt lopp med Floyd, Ingo och Hugh Jones”. stockholmmarathon.se. Stockholm Marathon. http://www.stockholmmarathon.se/start/content.cfm?Dep_ID=5&Sec_ID=37&Rac_ID=64&Lan_ID=1. Läst 2 februari 2009. 
16. ↑ http://www.gt.se/sport/ingemarjohansson/1.1451055/braket-om-ingo
17. ↑ http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9906/23/ingo.html
18. ↑ http://www.kvp.se/1.74033
19. ↑ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article149285.ab
20. ↑ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article149280.ab
21. ↑ Per Bjurman & Kerstin Danielsson (12 maj 2006). ”Ingos farväl till vännen”. expressen.se. Expressen. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/boxning/article377187.ab. Läst 2 februari 2009. 
22. ↑ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4369542.ab

Tryckta källor

• Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970

Externa länkar

• Ingemar Johansson på Internet Movie Database
• SVT-dokumentaren ”Det finns bara en Ingemar Johansson” av Tom Alandh
• Fight record
• Lyssna till Ingo-Floyd, Yankee Stadium, New York 1959 (www.samlaren.org)
• Intervju med Ingemar Johansson och Floyd Patterson 1990