Fredrik II av Preussen
Från Rilpedia
Fredrik II (tyska: Friedrich II.; kallad "Fredrik den store", tyska: Friedrich der Große), född 24 januari 1712 i Berlin, död 17 augusti 1786 i Potsdam, var kung av Preussen från 1740. Han var son till Fredrik Vilhelm I och Sophie Dorothea av Hannover, bror till Lovisa Ulrika. Gift 1733 med Elisabet Kristina av Braunschweig-Bevern; äktenskapet blev dock barnlöst, vilket kan ha samband med att Fredrik var tämligen ointresserad av kvinnor.
Under polska tronföljdskriget (1733-1735) deltog några preussiska trupper i kejsarens strid mot fransmännen. Men då kejsaren inte ville tillfredsställa Preussens anspråk på arvsrätten till hertigdömena Jülich och Berg, uppstod vid Berlinhovet ett missnöje mot habsburgarna, som snart fick viktiga följder. När den tyske kejsaren Karl VI dog vägrade nämligen Fredrik II att erkänna den så kallade pragmatiska sanktionen (enligt vilken Maria Theresia skulle efterträda sin far Karl VI). Villkoren, under vilka denna sanktion 1728 erkänts av Preussen, hade nämligen inte uppfyllts. Fredrik framställde tvärtom egna anspråk på Schlesien och inryckte snart i landet, samtidigt som andra fiender angrep Maria Theresia från andra håll (österrikiska tronföljdskriget).
Preussen lyckades inta nästan hela Schlesien, vars befolkning till stor del var protestantisk, utan motstånd. Efter Fredriks segrar vid Mollwitz (10 april 1741) och Chotusitz (17 maj 1742) erbjöd Maria Theresia fred. Fredriks deltagande i österrikiska tronföljdskriget, som vanligen kallas det första schlesiska kriget, avslutades genom freden i Breslau (12 juni 1742; bekräftad i Berlin 28 juli samma år). Preussen vann då Schlesien utom Teschen, Troppau och Jägerndorf samt dessutom grevskapet Glatz (sammanlagt 38 500 km² och 1,2 miljoner invånare).
Under de följande åren hade Österrike sådana framgångar mot sina övriga fiender, att de började tänka på att återta Schlesien. Fredrik beslöt då att förekomma anfallet och började det så kallade andra schlesiska kriget (1744-1745). Efter sina segrar över österrikare och sachsare vid Hohenfriedberg (4 juni 1745) och Soor (30 september samma år) samt Leopolds av Dessau seger över österrikarna vid Kesselsdorf (15 december samma år) avslöt han fred i Dresden (25 december samma år). Breslaufreden bekräftades, och Maria Theresias gemål, Frans Stefan, erkändes som kejsare, men Fredrik ålade Sachsen att betala 1 miljon thaler i krigskontribution. Ostfriesland tillföll vid det där regerande furstehuset Cirksenas utslocknande 1744 Preussen, som 1694 av kejsaren förvärvat rätt till detta rikslän vid inträffande ledighet. Österrikes längtan att återvinna Schlesien gav Fredrik orsak att med Maria Theresia börja ett nytt krig, det så kallade sjuåriga kriget (1756-1763), i vilket även Ryssland, Frankrike, Sachsen och Sverige uppträdde som hans fiender. Fredrik, som understöddes endast av Storbritannien och några små tyska stater, lyckades dock i freden i Hubertsburg (15 februari 1763) behålla sitt land oförminskat, om det än blev svårt utmattat.
Fredrik började nu med stor iver arbeta för landets upphjälpande. Förlusten av människor sökte han ersätta genom att uppmuntra invandringen; genom stora byggnadsföretag gav han arbetsförtjänst. Han stiftade en bank i Berlin och förbättrade postväsendet. Sedermera vidtog han flera finansiella åtgärder, såsom upprättande av flera monopol samt höjande av avgifterna på tobak, vin och kaffe, vilket framkallade missnöje. Hären omdanades. Efter sjuåriga kriget närmade han sig Ryssland för att sålunda trygga sig mot Österrike. Därigenom blev han även invecklad i Polens angelägenheter och framställde 1769 den första planen att dela Polen. Denna blev dock inte verkställd förrän längre fram under det rysk-turkiska kriget, då Ryssland mot en del av Polen avstod från Osmanska rikets styckning. Vid Polens första delning (1772) fick Preussen det polska Westpreussen (utom Danzig och Thorn) samt det så kallade Netzedistriktet söder om dessa (sammanlagt 35 500 km² med 900 000 invånare).
Med Österrike kom Fredrik åter på fientlig fot, när det 1777 sökte tillbyta sig Bayern mot Belgien. Han drog 1778 i fält (det så kallade bayerska tronföljdskriget), men Österrike gav i sista stunden efter, och fred slöts i Teschen 13 maj 1779, då det nöjde sig med en del av Bayern (Innviertel). När Josef II än en gång återkom till de bayerska planerna, bildade Fredrik emot honom Tyska fursteförbundet 1785, vilket har betraktats som inledningen till Tyska rikets upplösning. Därigenom kom en stor del av de tyska staterna för första gången under Preussens ledning. När Fredrik snart därefter dog, 17 augusti 1786, innebar Preussen inte längre samma fara för Österrike, eftersom hans efterträdare inte upprätthöll den ställning, som Preussen fått under Fredrik.
Av Fredriks storartade arbete för Preussens inre förkovran kan nämnas hans omsorg för handeln, näringarna och förvaltningen. Nya vägar och kanaler anlades; bondeståndets ställning förbättrades, och genom utdikningar vanns nya fält för jordbruket. Fabriksindustrin befordrades genom anläggning av porslins- och sidenfabriker med mera. Rättskipningen låg Fredrik mycket om hjärtat, och en ny lagbok började utarbetas av justitieministrarna Cocceji och Carmer. För konst och vetenskap började i Preussen med Fredrik en ny tid. Han uppskattade dock inte riktigt den tyska litteratur som då blomstrade upp. Hans armé, som slutligen steg till nära 200 000 man, var den bäst övade och utrustade i Europa.
Se även
| Företrädare: Fredrik Vilhelm I av Preussen |
Preussens regent 1740-1786 |
Efterträdare: Fredrik Vilhelm II av Preussen |
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
