Armeniska folkmordet

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Folkmordet på armenierna)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Armeniska folkmordet, även kallad Armeniska förintelsen, var ett folkmord på och svår förföljelse av den armeniska befolkningen i dåvarande Osmanska riket mellan 1915 och 1923, samtida med första världskriget. I samband med detta folkmord, utfördes även folkmord på grekerna i området och på assyrierna/syrianerna/kaldéerna. Personerna som brukar anses som huvudansvariga för folkmordet kom från den så kallade ungturkiska rörelsen.

Innehåll

Förhistoria

I det osmanska riket var muslimska turkar vid den tiden den dominerande gruppen. De judar och kristna som fanns levde segregerade från muslimerna som dhimmi och hade vissa rättigheter under förutsättning att de inte ställde några krav på jämlikhet.[1] Den armeniska minoriteten tillhörde till största delen den armeniska apostoliska kyrkan och levde i städerna i särskilda milleter där de fick en viss frihet i inre angelägenheter. Armenierna hade inget politiskt inflytande, särbehandlades juridiskt och fick betala en extra skatt som "otrogna".[1] Armenerna var framgångsrika inom ekonomin och under 1900-talets början fick de även en möjlighet att få statliga ämbeten. De var mest koncentrerade i östra Anatolien där det historiska armeniska riket funnits. I Osmanska riket fanns under 1870-talet två miljoner armenier; i Ryssland fanns tre miljoner.[1]

Upptakten till folkmordet

Under det sena artonhundratalet flödade europeiska idéer och konsumtionsvaror in i det osmanska riket. Det ledde till att de turkiska muslimska feodala härskarna och hantverkarna i riket kom i konflikt med de handels- och Europainriktade armenierna. Riket var dock beroende av investeringar vilket stärkte armeniernas ställning. En annan konflikt var den mellan stad och landsbygd. Armenierna hade tillsammans med andra kristna minoriteter en stark ställning i städerna medan turkarna och kurderna dominerade landsbygden.[1]

Armenierna började, inspirerade av nationalismen, under sent 1800-tal att ställa krav på att få samma rättigheter som muslimerna. De organiserade sig i partier och fick internationellt stöd för sina nationella strävanden. Vissa av partierna ville bryta sig ut ur det osmanska riket och bilda en armenisk stat men den stora majoriteten av armenierna uppfattades som lojala och välanpassade undersåtar.[1] I fredsfördraget i San Stefano efter rysk-turkiska kriget 1877-1878 och vid Berlinkongressen ställdes krav på viss armenisk autonomi, krav som inte skulle följas upp av de stormakter som ställt dem.[2]

Den ökade misstänksamheten mot väst kom alltmer att riktas mot armenierna. Åren 1894-1896 dödades tiotusentals armenier i en massaker som inleddes med att turkiska och kurdiska trupper anföll armeniska bönder runt staden Sassoun. År 1896 intogs den osmanska banken i Konstantinopel av radikala armenier som hotade att spränga banken om det inte blev ett stopp på pogromerna mot armenier. Resultatet blev att pogromerna blev alltmer intensiva och tusentals armenier dödades i huvudstaden. Abdülhamid II, den osmanske sultanen, lät massakerna fortsätta.[3]

Åren 1908-1909 avsattes den konservative sultanen av en grupp reforminriktade unga officerare vilket inledde den ungturkiska revolutionen. Bland ungturkarna fanns två inriktningar. En var en liberal inriktning som ville decentralisera riket, utöka minoriteternas rättigheter och i det långa loppet förvandla riket till en federation. Den andra inriktningen var nationalistisk och ville stärka centralmakten och de muslimska turkarnas dominans. Motgångarna i Balkankrigen kom dock att leda till ett allt hårdare samhällsklimat. Ungturkarna, som ursprungligen samarbetat med armenierna, blev alltmer chauvinistiska och islamistiska.[4]

Folkmordet

Fil:Геноцид армян - 1915 год.jpg
1915
Karta över områden där folkmordet inträffade.


De ungturkiska ledarna slöt ett hemlig alliansfördrag med Kejsardömet Tyskland och gick under hösten 1914 defintivt in i första världskriget där man gjorde territoriella förluster längs fronten mot Tsarryssland. År 1915 avväpnades och demobiliserades de armeniska soldaterna i den osmanska armén.[5]

Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps drygt ett hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel[6] och deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Många av dem var vänner till de ungturkiska ledarna.[7]

Det är än idag inte helt klarlagt vad som hände; ämnet är tabubelagt i Turkiet och har lett till spänningar mellan de moderna staterna. Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog.[7] År 1915 dog det största antalet men folkmordet forsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923.[7] Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000. En modern källkritisk undersökning[8] som bygger på tillgänglig befolkningsstatistik i de berörda områdena anger följande siffror: 700 000 mördade i anslutning till sina bostäder, 600 000 försvunna under deportation och 200 000 tvångsassimilerade (det vill säga tvångsomvända till islam), vilket sammanlagt ger 1,5 miljoner människor.

Efterspelet

I den armeniska kulturen är folkmordet än idag högst aktuellt. När Armenien frigjorde sig från det kollapsande Sovjetunionen 1990 skrev man i självständighetsdeklarationen att en av grundpelarna för den nya staten skall vara att arbeta för ett internationellt erkännande av folkmordet 1915. Den 24 april 2005 uppmärksammades av världens armenier som Armeniska martyrernas dag.

Den 19 januari 2007 mördades den turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink med tre skott i nacken på öppen gata i Istanbul. Dink dömdes år 2005 till 6 månader villkorligt fängelse för att ha förolämpat den turkiska nationen genom att ha skrivit om det armeniska folkmordet. Mycket talar för att mordet på honom har med hans skriverier att göra då han av turkiska ultranationalister definierats som landsförrädare.[9]

Även en liknande massaker inträffade 1955. Det så kallade Istanbulpogromen, då turkar mördade greker och armenier.

Ögonvittnen

Citat om folkmordet

  • Anckarsvärd, 6 juli 1915: “Herr Minister, Förföljelserna mot armenierna hafva antagit hårresande proportioner och allt tyder på att ungturkarne vilja begagna tillfället, då af olika skäl ingen effektiv påtryckning utifrån behöfver befaras, för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. Sättet härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande.” [10]
  • Anckarsvärd, 22 juli 1915: “Det är icke blott armenierna utan äfven Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet som f.n. äro utsatta för svåra förföljelser… Det kunde enligt hr. Tsamados [grekisk chargé d’affaires] icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i Turkiet…” [11]
  • Anckarsvärd, 2 september 1915: “De sex s.k. armeniska vilayeten lära vara totalt rensade från åtminstone armenisk-katolska armenier… Det är uppenbart att turkarna söka begagna tillfället nu under kriget för att utplåna den armeniska nationen, så att när freden kommer ingen armenisk fråga längre existerar.”[12]
  • Wirsén, 13 maj 1916: “Hälsotillståndet i Irak är förfärande. Fläcktyfusen kräfver talrika offer. Armenierförföljelserna hafva i hög grad bidragit till sjukdomens spridande, emedan de utdrifna i hundratusental dött af hunger och umbäranden längs vägarna.” [13]
  • Anckarsvärd, 5 januari 1917: “Tillståndet kunde dock varit ett helt annat, om nämligen Turkiet följt centralmakternas råd att till dem överlåta äfven den inre organisationen af provianterings- o. d. frågor… Värre än detta är emellertid utrotandet af armenierna, som kanske kunnat förhindras, om tyska rådgifvare i tid fått samma makt öfver den civila förvaltningen som de tyska officerarne faktiskt utöfva öfver här och flotta.” [14]
  • Envoyé Ahlgren, 25 augusti 1917: “Dyrtiden stegras alltjämnt… Den har flera orsaker:…och slutligen produktionens starka aftagande på grund af minskad arbetskraft, orsakad dels genom mobiliseringen dels ock genom utrotandet af den armeniska rasen”. [15]
  • Wirsén, ur “Minnen från Fred och Krig” (1942), kapitlet “Mordet på en nation”: “[deportationerna] hade officiellt till mål att flytta hela den armeniska befolkningen till steppområden i norra Mesopotamien och i Syrien, men i verkligheten avsågo de att utrota armenierna…Förintandet av den armeniska nationen i Mindre Asien måste uppröra alla mänskliga känslor. Det hör utan tvivel till de största brott som under senare århundraden begåtts. Det sätt på vilket det armeniska problemet löstes var hårresande.”
  • Hjalmar Branting, 26 mars 1917: “Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan”.
  • Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?, Adolf Hitler 1939.

Forskningen om folkmordet

Armeniska folkmordet är, efter Förintelsen, det mest studerade fallet av folkmord i modern tid.[16]. Några av de mest erkända folkmordsforksare som har forskat i frågan och erkänner massakrerna som folkmord är historikerna Yehuda Bauer, Yair Auron, Henry Huttenbach, Eric Weitz, Kurt Jonassohn, Yves Ternon, Richard Hovannisian och Ronald Suny; statsvetarna Robert Melson, Roger Smith och Colin Tatz; sociologerna Helen Fein, Vahakn N. Dadrian, Israel Charny (även psykolog) och Eric Markusen; juristerna Raphael Lemkin, William Schabas, Alfred de Zayas, Roger W. Smith och Gregory Stanton. Till dessa kan man lägga den turkiske historikern Taner Akçam och svenskarna Klas-Göran Karlsson och David Gaunt (både historiker) och Ove Bring (jurist och folkrättsexpert).

International Association of Genocide Scholars (IAGS), världens ledande auktoritet på området, har antagit flera resolutioner: 13 juni 1997, 13 juni 2005 och 5 oktober 2007. Resolutionstexten från 13 juli 2007 lyder enligt följande:

MEDAN förnekandet av folkmord anses allmänt som sista steget i ett folkmord och såtillvida skrinlägger bestraffningen av folkmordets förövare, breder der bevisligen vägen för framtida folkmord;
MEDAN det osmanska folkmordet mot minoritetsbefolkningen under och efter första världskriget anges allmänt som ett folkmord endast mot armenierna, med litet erkännande av de kvalitativt likvärdiga folkmorden mot andra kristna minoriteter i det osmanska imperiet;
LÅT DET KLARGÖRAS att det är övertygelsen hos den Internationella Föreningen för Folkmordsforskares övertygelse att den osmanska kampanjen mot kristna minoriteter i imperiet mellan 1914 och 1923 utgjorde ett folkmord mot armenier, assyrier och pontiska och anatoliska greker.
LÅT DET VIDARE KLARGÖRAS att Föreningen påkallar Turkiets regering att erkänna folkmordet mot dessa grupper, att utfärda en officiell ursäkt och åtaga snara och meningsfulla steg mot upprättelse.[17]


Internationella erkännanden

Som reaktion på den turkiska statens förnekande av folkmordet har många exilarmenska grupperingar verkat för officiellt erkännande från olika regeringar i världen. 22 nationer, samt ett antal mer eller mindre självständigt regioner såsom Wales och 40 av USA:s delstater, har formellt erkänt det armeniska folkmordet som en bona fide historisk tilldragelse.

Den mördade turkisk-armeniske skribenten Hrant Dink uttryckte ofta uppfattningen att sådana kampanjer för erkännande är till föga hjälp.[18]

I mars 2007 signerade Condoleezza Rice och Robert M. Gates ett öppet brev till kongressen, i vilket de varnade för att ett formellt erkännande från USA:s sida could harm American troops in the field (kan skada amerikanska trupper på fältet) genom att antagonisera Turkiet.[19]

Den 10 oktober 2007 antog representanthusets utrikesutskott en resolution att händelsen ska rubriceras som folkmord (åtta tidigare utrikesministrar slöt upp bakom Rice och yrkade på avslag). I Turkiet blev reaktionen på resolutionen ett kritiskt uttalande från president Abdullah Gül och antiamerikanska demonstrationer på gatorna. För att USA officiellt ska rubricera händelsen som folkmord krävs en omröstning i hela representanthuset.[20]

Följande länder har officiellt erkänt det armeniska folkmordet som sann historisk händelse:

  • 1965 Uruguay (lag 2004)
  • 1982 Cypern
  • 1985 FN, Kommissionen för ekonomiska, sociala och mänskliga rättigheter (ESCOR)
  • 1987 EU-parlamentet
  • 1995 Ryssland
  • 1996 Grekland
  • 1998 Belgien
  • 1998 Frankrike (lag 2001)
  • 2000 Italien
  • 2000 Libanon
  • 2000 Vatikanen
  • 2002 Kanada
  • 2003 Argentina (lag 2006)
  • 2003 Schweiz
  • 2004 Slovakien
  • 2004 Nederländerna
  • 2005 Tyskland
  • 2005 Litauen
  • 2005 Polen
  • 2005 Venezuela
  • 2007 Chile

Folkmordet i kulturen

Folkmordet har genom åren skildrats av flera skönlitterära författare. Franz Werfel berättar i sin roman (1935) De fyrtio dagarna på Musa Dagh en historia om ett försök till kollektivt försvar. Efter en inledande redovisning av läget sett genom en utrikes bosatt hemvändande armeniers ögon och hans spirande engagemang för och väg till insikt om vad som höll på att ske, börjar beskrivningen av själva utrensningarna. Slutligen tar denne initiativ till att 4 000 armenier gräver ned sig bland kullarna och håller ut mot överväldigande osmanska styrkor. Efter mer än 40 dagar undsattes de av en fransk flottenhet, som bland sina befäl hade en fransk sjöofficer av armenisk härkomst. Boken har filmats, dock först efter flera inställda försök som eftergift för turkiska myndigheters påtryckningar.

Det armenisk-amerikanska metal-bandet System of a Down har engagerat sig i att informera om folkmordet och varje år har de en konsert i minne av det. Deras låt P.L.U.C.K. (Politically Lying Unholy Cowardly Killers) tillägnas folkmordets offer.

Litteratur om folkmordet

Litteratur på svenska

  • Vahagn Avedian, "Armeniska folkmordet 1915: Frågor och svar" (Armeniska riksförbundet, Stockholm, 2009), ISBN 978-91-633-3721-5
  • Marika Stiernstedt: "Armeniernas fruktansvärda läge" (Libris, 1917)
  • Natanael Beskow "Ett martyrfolk i det tjugonde århundradet" (Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1921)
  • Johannes Lepsius "Ett kristet folks undergång"(Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1921)
  • Natanael Beskow "Armeniska flyktingar av idag" (Birkagårdens Förlag, Stockholm, 1936)
  • Bahdi Ecer "I fikonträdets skugga" (Uppsala Universitet, Uppsala, 1991) ISBN 91-86624-44-X
  • Karlsson, Klas-Göran, Folkmordets etiologi : armenierna i Osmanska riket 1915-1918, ingår som artikel i Stat, nation, konflikt. Höganäs 1996
  • Fr. Suleyman Hinno "Massakern på syrianerna i TurAbdin 1914-1915" (Syrianska Riksförbundet i Sverige, Örebro, 1998)
  • Fehmi BarGello "Seifo: Trakasserier och folkmord 1914 i TurAbdin" (Jönköping, 2000)
  • Jozef Nacim "Turkarnas folkmord på assyrier-kaldéer och armenier" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2003) ISBN 91-88328-43-0
  • Yonan Hermez Shahbaz "Islams vrede - En redogörelse om turkarnas massakrer på kristna i Persien 1915-18" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2003)
  • Bertil Bengtsson "Svärdets år. Om folkmordet på de kristna i Turkiet 1894-1922" (Syrianska Riksförbundet i Sverige, Södertälje 2004) ISBN 91-631-5135-9
  • Gabriele Yonan "Den glömda förintelsen av assyrierna i Turkiet" (Assyriska Riksförbundet i Sverige, Jönköping, 2004) ISBN 91-971504-0-1
  • Fr. Ishoq Bar-Armalto "De kristnas hemska katastrofer - Osmanernas och ung-turkarnas folkmord i norra Mesopotamien 1895 / 1914-1918" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2005)
  • Gerner, Kristian,Karlsson, Klas-Göran: Folkmordens historia, Bokförlaget Atlantis AB, Stockholm 2005. ISBN 91-7353-073-5. 
  • Besim Aydin "Med döden som skugga - En roman om den turkiska provinsen TurAbdin" (Arjovi Förlag, 2006) ISBN 91-631-8584-9
  • Fr. Jacques Rhétoré "Turkarnas heliga krig mot kristna i norra Mesopotamien 1915" (Nsibin Förlag, Södertälje, 2008) ISBN 9188328-49 X

Litteratur på engelska

  • Akçam, Taner, From Empire to Republic: Turkish Nationalism and the Armenian Genocide, Zed Books, 2004
  • Akçam, Taner. A Shameful Act: The Armenian Genocide and the Question of Turkish Responsibility. Metropolitan Books, 2006
  • Alvarez, Alex, Governments, Citizens, and Genocide, A Comparative and Interdisciplinary Approach, Indiana, 2001
  • Andreopoulos, George J. (red.), Genocide: Conceptual and Historical Dimensions, Philadelphia, 1994
  • Auron, Yair, The Banality of Indifference, Zionism and the Armenian Genocide, New Jersey, 2002
  • Avedian, Vahagn, The Armenian Genocide 1915: From a Neutral Small State's Perspective: Sweden, Master Thesis paper, History Department, Uppsala University, 2008
  • Balakian, Peter. The Burning Tigris: The Armenian Genocide and America's Response. New York: Perennial, 2003
  • Bartov, Omer, Mirrors of Destruction: War, Genocide and Modern Identity, Oxford Univ. Press, 2000
  • Bauer, Yehuda (red.), Rethinking the Holocaust, Virginia, 2001
  • Bevan, Robert, The Destruction of Memory: Architecture at War, London, 2006
  • Chalk, Frank and Jonassohn, Kurt, The History and Sociology of Genocide, Analyses and Case Studies, London, 1990
  • Charny, Israel W, Encyclopedia of Genocide, Vol. 1, Oxford, 2000
  • Dadrian, Vahakn, N. The History of the Armenian Genocide: Ethnic Conflict from the Balkans to Anatolia to the Caucasus Berghahn Books, 1995
  • Dadrian, Vahakn N., The Key Elements in the Turkish Denial of the Armenian Genocide: A Case Study of Distortion and Falsification, Toronto, 1999
  • Destexhe, Alain, Rwanda and Genocide in the Twentieth Century, London, 1995
  • Dündar, Fuat, Ittihat ve Terakki'nin Müslümanlari Iskan Politikasi (1913–18), Iletisim, 2001
  • Fisk, Robert, The Great War for Civilisation: The Conquest of the Middle East London: Alfred Knopf, 2005
  • Gaunt, David, Massacres, Resistance, Protectors: Muslim-Christian Relations in Eastern Anatolia During World War I Piscataway, NJ: Gorgias Press, 2006. ISBN 1-59333-301-3.
  • Graber, G. S., Caravans to Oblivion, The Armenian Genocide, 1915, New York, 1996
  • Gust, Wolfgang, Der Völkermord an den Armeniern, Zu Klampen, 2005
  • Hovannisian, Richard G. (red.), The Armenian Genocide, History, Politics, Ethics, London, 1992
  • Hovannisian, Richard G. (red.), Remembrance and Denial: The Case of the Armenian Genocid, Detroit, 1999
  • Lepsius, Johannes. Deutschland und Armenien 1914–1918, Sammlung diplomatischer Aktenstücke. Donat & Temmen Verlag, 1986
  • Jones, Adam, Genocide, A Comprehensive Introduction, New York, 2006
  • Kuper, Leo, Genocide: Its Political Use in the Twentieth Cnetury, London, 1981
  • Melson, Robert, Revolution and Genocide. On the Origins of the Armenian Genocide and the Holocaust, The University of Chicago Press, 1996
  • Power, Samantha. A Problem from Hell: America and the Age of Genocide. Harper, 2003
  • Totten, Samuel and Jacobs, Steven Leonard (red.), Pioneers of Genocide Studies, New Jersey, 2002
  • Schabas, William A., Genocide in International Law, Cambridge, 2000
  • Shaw, Martin, Global Society and International Relations, Oxford, 1994
  • Shaw, Martin, War & Genocide, Cambridge, 2003
  • Somakian, Manoug, Empires in Conflict: Armenia and the Great Powers, 1895-1920, London, 1995
  • Tatz, Colin, With Intent to Destroy, London, 2003
  • Valentino, Benjamin A., Final Solutions, Mass Killing and Genocide in the 20th Century, New York, 2004
  • Wallimann, Isidor (red.): Genocide and the Modern Age: Etiology and Case Studies of Mass Death, Syracuse Univ. Press, 2000
  • Weitz, Eric D., A Century of Genocide, Utopia of Race and Nation, Princeton, 2003

Externa länkar

Fotnoter

  1. ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Gerner & Karlsson (2005), s. 117-118
  2. ↑ Gerner & Karlsson (2005), s. 118-119
  3. ↑ Gerner & Karlsson (2005), s. 120
  4. ↑ Gerner & Karlsson (2005), s. 120-123
  5. ↑ Gerner & Karlsson (2005), s. 127
  6. ↑ 1926 blev den officiella benämningen Istanbul
  7. ↑ 7,0 7,1 7,2 Gerner & Karlsson (2005), s. 128
  8. ↑ Ternon, Y., Rapport sur le génocide des Arméniens de l'empire Otoman 1915-1916, i Le crime de silence. Le génocide des Armeniens s. 187. Paris 1984. Citerad i Karlsson (1996).
  9. ↑ BBC News:Turkish-Armenian writer shot dead
  10. ↑ Avedian, 2008, s. 39
  11. ↑ Avedian, 2008, s. 41
  12. ↑ Avedian, 2008, s. 41
  13. ↑ Avedian, 2008, s. 44
  14. ↑ Avedian, 2008, s. 46
  15. ↑ Avedian, 2008, s. 56
  16. ↑ Magnusson, Kjell, Holocaust and Genocide Studies: Survey of Previous Research, Research Agenda, The Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies, 8-54. Uppsala, 1999
  17. ↑ Resolutioner från International Association of Genocide Scholars (IAGS)
  18. ↑ The Nation: Hrant Dink (1954-2007)
  19. ↑ The New York Times: Planned House Vote on Armenian Massacre Angers Turks
  20. ↑ SVD: Turkiet rasar efter USA-beslut


v • d • r
Första världskriget
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Armeniska_folkmordet"
Personliga verktyg