Fjäll

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Fjällbjörkskog)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
För den zoologiska betydelsen, se fjäll (zoologi).
Fjällandskap i norra Uralbergen.
Auyuittuq nationalpark i nordöstra Kanada. De kanadensiska fjällen är mycket lika de skandinaviska men är delvis fortfarande täckta av inlandsis.
Hurrungane i Norge. De norska fjällen har i regel skarpare former än de svenska.
Alkavagge i Sareks nationalpark. Alla större dalgångar i högfjällsområden är U-dalar.

Ett fjäll kan definieras som ett berg eller ett mer flackt landskap, vars högsta punkt når över skogsgränsen.[1] Sammanhängande skog förekommer alltså inte, och träd saknas helt i högfjällsområden.

Fjäll är en term som mer eller mindre uteslutande används om berg i de nordiska länderna, men används även allmänt för berg som bär karakteristiska särdrag som är typiska för berg som formats av stora ismassor, det vill säga att de bland annat har relativt flacka sluttningar och runda former. Dialektalt och i norskan och isländskan kan fjäll (fjell respektive fjall) syfta på alla typer av berg oavsett geografiskt läge, höjd och utseende.[2]

Innehåll

Geografi och geologi

Allmänt

Fjäll finns huvudsakligen i de områden där inlandsis dragit fram, det vill säga i Skandinavien (se Skanderna), på Svalbard, Island och Grönland samt i norra Kanada, Ryssland, Finland och Storbritannien. Främst på Grönland, men även i vissa delar längs nordkusterna i Kanada, ligger fortfarande inlandsisen kvar. Inlandsisen på Grönland smälter dock i en allt snabbare takt.[3]

Fjäll kännetecknas främst av toppar utan trädvegetation, rundade former, flacka sluttningar och jämförelsevis låga relativa höjdskillnader. Beroende på hur berggrundsplattorna, de så kallade skollorna, hamnade vid fjällkedjans bildande, har olika fjäll eroderats mer än andra. Därför är till exempel de norska fjällen, vars skollor nästan står vertikalt, högre och spetsigare än de svenska, vars skollor ligger mer horisontellt. Vissa bergarter är dessutom mer lättvittrade än andra; till exempel är kalksten mer lättvittrat än exempelvis amfibolit. De högsta fjälltopparna består nästan alltid av svårvittrade bergarter.[4]

Landskapsformer

Fjällen är mycket gamla berg som under miljontals år har nötts ned. Fjällkedjorna har varit flera kilometer högre än vad de är idag, men erosionen har minskat höjden, medan den tektoniska landhöjning som skapade fjällen har upphört. Någon gång i framtiden kommer endast flacka slätter att återstå av dagens fjäll.

De viktigaste landskapsformande processerna i fjällen är vittring och erosion.

Vittring kallas processen då en bergart bryts ned till sedimentära partiklar. Man kan skilja på två olika typer av vittringsprocesser: kemisk vittring, som bryter ned bergarter med hjälp av kemiska reaktioner, och mekanisk vittring, som sker på mekanisk väg. Den kemiska vittringen påverkar främst kalkrika bergarter som långsamt bryts ned av till exempel kolsyran i regnvattnet eller andra kemiska ämnen. Mekanisk vittring är kraftigare än den kemiska och sker främst genom så kallad frostsprängning. Frostsprängning innebär att vatten, som trängt in i små sprickor i berget, fryser och utvidgas då temperaturen sjunker. Kraften hos den plötsligt utvidgade isen är så stor att enorma stenblock kan sprängas loss ur berggrunden. I högfjällen, där frostsprängning är vanligt, finns ofta stora områden med stenblock som brutits loss från bergväggarna på marken.

Erosion kallas den process då en bergart slits ned och med tiden utjämnas. Det finns många typer av erosion, men i fjällkedjorna är glacialerosion den klart största faktorn. Inlandsisen spelar den största rollen. Fjällkedjorna har begravts av många olika inlandsisar under årmiljonerna, där både isen och dess smältvatten har format om de ursprungliga landformerna. Typiskt för bergsområden som täckts av inlandsis eller större glaciärer är de så kallade U-dalarna, vilka i fjällområden är tydligast i högfjällen. Den karakteristiska mjuka U-formen beror på att berget slipats och nötts av en enorm ismassa som rört sig fram över landskapet och malt ned berget under sig. Till följd av detta består jordarterna i och nedanför fjällkedjor ofta av osorterade partiklar av mycket varierande storlek, så kallad morän. I fjällkedjor är alla stora dalar U-dalar medan de mindre ibland kan vara formade av rinnande vatten som grävt sig ned genom berget. Dessa så kallade V-dalar är mycket yngre än de ibland uråldriga U-dalarna, som ofta anläggs redan under fjällkedjors skapande. Alla de sätt som vatten kan nöta på och föra med sig partiklar av underlaget kallas med ett gemensamt namn för floderosion. Vinderosion är en annan typ av erosion där vinden nöter på berget.

Olika typer av fjäll

Kebnekaiseområdet är det näst största högfjällsområdet i Sverige.

Ju högre upp på ett fjäll, desto mer förändras terrängen jämfört med vid skogsgränsen. Ett fjäll ser inte likadant ut vid foten som vid toppen, utan skiljer sig ganska tydligt i fråga om karaktär. Fjäll kan därför med fördel delas in i två grupper: högfjäll och lågfjäll. Därutöver tillkommer även en tredje indelning, förfjäll, men de områden som hör hit kan egentligen inte räknas som fjäll på grund av att de ligger under skogsgränsen. Denna grupp finns främst eftersom förfjällen terrängmässigt hör samman med fjällkedjan.[5]

Högfjäll

Till högfjällen räknas de relativt kala bergsområden som i den skandinaviska fjällkedjan ligger över 1 200 meter över havet.[5] De största, högsta och mest framträdande högfjällsområdena i Sverige är Sarek och Kebnekaise. Karaktäristiskt för högfjäll är vassa toppar, blockhav av frostsprängt berg, stora relativa höjdskillnader, kalt berg samt snö och glaciärer. Djupa u-dalar korsar normalt högfjällsområden i stora nätverk.

Högfjällen är täckta av snö en stor del av året och även under sommaren kan snöfall förekomma. Samlas det tillräckligt mycket snö på en plats, hinner den inte smälta bort under sommaren och en snölega bildas. Det kommer att samlas mer och mer snö på platsen varje vinter. Med tiden når snölegan en tyngd som gör att snön sammanpressas till is. När snölegan blivit omkring 30 meter tjock blir isen plastisk och börjar röra på sig; en glaciär har bildats.

Förekomsten av glaciärer är typisk för högfjällsområdena. Även om de saknas på vissa platser idag, har glaciärerna spelat en viktig roll i utformningen av alla högfjäll efter inlandsisens bortgång. I Sarek finns nära hundra glaciärer och i Kebnekaise- och Abiskofjällen totalt ett drygt sjuttiotal.[6]

Lågfjäll

Fjäll definieras som lågfjäll om de har en höjd som överstiger skogsgränsen, men, i den skandinaviska fjällkedjan, inte är högre än 1200 meter.[5] Lågfjällen är till ytan den mest dominerande terrängformen i fjällkedjan. I Sverige finns det särskilt stora arealer av lågfjällsområden i nordligaste Lappland, öster om Kebnekaise, väster och öster om Sarek, i Padjelanta och i mellersta Västerbotten.

Lågfjällslandskapet består av rundade fjäll med böljande fjällslätter och utsikten är ofta väldigt vidstäckt. Endast enstaka glaciärnischer kan förekomma inom lågfjällsområdet, men bara under speciella förutsättningar. Till exempel finns det glaciärer öster om Torneträsk i Vadvetjåkka nationalpark på grund av de stora nederbördsmängder närheten till Atlanten ger. Även bland lågfjällen i Stora Sjöfallets nationalpark och i södra Västerbotten finns enstaka glaciärer. I den östra delen av den skandinaviska fjällkedjan dominerar lågfjäll med flacka platåer och krön. I västra fjällkedjan har inlandsisen inte avlagrat moränmaterial utan endast forslat bort de vittringsprodukter som tidigare funnits på markytan. Därför är lågfjällen där kala och saknar både vegetation och, inom vissa områden, även ett löst jordartstäcke.

Förfjäll

Förfjällen är egentligen inte riktiga fjäll eftersom deras högsta punkter ligger under skogsgränsen. Orsaken till att de ändå kan räknas till fjällen är att de terrängmässigt har karaktärsmässiga likheter med fjäll. Förfjällen har tidigare varit kala, men i takt med att skogsgränsen höjts, har kalfjället vuxit igen.

Förfjällsområden präglas av stora flacka ytor och många och stora myrmarker. De flacka berggrundsytor, som ofta dominerar dessa områden, hindrar snabb vattenavrinning och ger förutsättningar för en hög grundvattennivå och omfattande myrmarksbildning.

Fjällens vegetation

FjällsippaSvalbard. Fjällsippan är vanlig i högfjällsområden.

Fjäll har en mycket krävande miljö för all växtlighet, men detta beror främst på det geografiska läget. Fjäll på sydligare breddgrader har betydligt mildare klimat än de längre norrut, men den viktigaste faktorn är topografin, det vill säga hur högt upp området ligger. Kombinationen av höjd och latitud avgör livsvillkoren i fjällen; en kombination som saknas i sydligt belägna bergskedjor.[7] Närheten till hav, och även andra stora vattenmassor, har, precis som på andra platser, också en stor betydelse för klimatet i fjällen.

Fjällmiljöns klimat är trots sin stränga karaktär samtidigt ett mycket stabilt klimat. Det förekommer inga större plötsliga förändringar och tack vare det har växtarterna kunnat utveckla en rad olika anpassningar. De flesta kärlväxter är mångåriga perenner och har ofta välutvecklade underjordiska övervintringsorgan. Ettåriga växter är få till antalet.[8] De flesta växter är kompakta och kortvuxna, några rent av liggande med ett krypande eller kuddlikt växtsätt. Det finns stora lokala variationer i vegetationen, vilka beror på breddgraden, höjden över havet samt näringshalten och vattentillgången i området. Områden med kalkrik berggrund gynnar växtligheten och artrikedomen särskilt mycket.

Skogsgränsen är den skarpaste av alla naturliga vegetationsgränser i fjällkedjor. Ovanför den breder kalfjället ut sig och nedanför växer fjällskogarna. Skogsgränsens utbredning styrs till största del av trädgränsen. Trädgränsen är inte en statisk gräns utan beror på många faktorer, lokalt bland annat på breddgrad, sluttningarnas läge och hur vindexponerat området är, men även på antalet djur som betar av marken och eventuella stenras. Alla faktorer är dock ännu inte kända. Den viktigaste ändringen i träd- och skogsgränsens läge sker om klimatet förändras. Blir klimatet varmare, höjs gränsen medan den sänks om klimatet blir kallare. Detta styr kalfjällets utbredning. Av okänd anledning ligger skogsgränsen naturligt högre inne i de skandinaviska högfjällsområdena än bland de närliggande lågfjällen.[9]

Fjällvegetationen kan delas in i tre bälten som avlöser varandra i höjdled: fjällbarrskog, fjällbjörkskog och kalfjäll, vilka motsvarar vegetationszonerna prealpin, subalpin och alpin region.

Fjällbarrskog

I den prealpina regionen växer fjällbarrskogen, även kallad för fjällnära barrskog. Fjällbarrskogen skiljer sig från vanlig barrskog genom vegetationens anpassningar till det fjällnära läget. I den skandinaviska fjällkedjan dominerar tallen över granen. Fjälltallen har normalt ett smalare grenverk än tallarna i låglandet och växer långsammare, men kan i gengäld bli mycket äldre; en ålder kring 800 år är inte ovanligt, jämfört med den vanliga tallens 550 år. Gamla fjälltallar har dessutom ofta mycket grövre stam till följd av den långsamma tillväxten. Fjällgranarna är taniga med korta spretiga grenar och snabbt avsmalnande stam. Deras utseende är antagligen en anpassning till stora snömängder som lätt skulle knäcka längre och fylligare grenar.

Vid lägre höjder och sydligare breddgrader övergår fjällbarrskogen i en mera typisk barrskog.

Fjällbjörkskog

Den subalpina regionen, ligger, som namnet antyder, precis under den alpina regionen. Regionen är huvudsakligen bevuxen av fjällbjörk. Den subalpina regionen och fjällbjörksskogen sträcker sig från gränsen mot fjällbarrskogen och upp till och med skogsgränsen, där den plötsligt upphör. Fjällbjörkskog är som skogstyp unik på många sätt. Den är beroende av närhet till havet och nästan begränsad till den skandinaviska fjällkedjan. I bergskedjor med mer kontinentalt klimat än Skanderna utgör normalt barrskog den subalpina regionen. Det är faktiskt bara på Island, Skottland och Kamtjatka-halvön i nordöstra Ryssland som det finns liknande fjällnära björkskog.[10]

Fjällbjörkskogen är troligen Skandinaviens äldsta skog och den började invandra redan vid mildare perioder under den senaste istiden. De äldsta fjällbjörkarna på fjällen idag har uppskattats till att vara omkring 100 år gamla.[10] Vid högre ålder drabbas de lätt av röta och blåser omkull.

Björkskogens utseende och sammansättning varierar från område till område. I flack terräng och vid torra och magra markförhållanden växer så kallad hedbjörkskog. I undervegetationen dominerar mossor, risbuskar, gräs och örter. Täta busksnår av exempelvis dvärgbjörk, en och vide, är vanliga mellan träden och gör ofta terrängen svårframkomlig. Ängsbjörkskog växer på sluttningar och på platser där marken är näringsrik och fuktig samt där värmeinstrålningen är god. Ängsbjörkskogen är den frodigaste skogstypen i fjällen. Undervegetationen består främst av täta och högvuxna örter. Ängsbjörkskogen är vanligast i högfjällens dalgångar och i områden med riklig nederbörd.

Ladtjovagge nära Kebnekaise. Typiskt lågalpint landskap just ovanför skogsgränsen.

Kalfjäll

Kalfjället, eller den alpina regionen, är den egentliga fjällvegetationszonen och börjar där skogsgränsen går, alltså där fjällbarrskogen eller fjällbjörkskogen slutar. Skog saknas därför men enstaka lågvuxna träd kan förekomma en bit in på kalfjället. Ovanför trädgränsen saknas dock all typ av trädvegetation. Här dominerar kortvuxna växter som är anpassade till kalfjällets kärva klimat.

Snöförhållandena på kalfjället är annorlunda jämfört med i fjällskogarna. Eftersom kalfjället saknar ett skyddande skikt av trädkronor, fördelas snötäcket mycket ojämnt i terrängen av vindarna genom så kallad snödrivning. Fördelningen blir på grund av terrängen ungefär likadan från år till år och växtlivet har anpassat sig till detta mönster. Beroende på snödjupet kan man urskilja vindblottor, som är snöfria eller endast har ett tunt täcke av snö, skyddssidor med ett pålitligt snötäcke samt snölegor, där snön ligger kvar långt in på sommaren. Under snölegorna, som exempelvis hittas i sänkor, är vegetationsperioden kort. På grund av detta, konkurrerar växtarter som klarar mycket kortare tillväxttid än andra, ut de mer krävande arterna. På till exempel bergryggar och åsar, där vinden blåser bort i stort sett all snö och marken blottläggs, hittar man vindblottorna. Endast de allra härdigaste växterna klarar av att leva under de extrema förhållandena då växterna inte skyddas mot mycket låga temperaturer under vintern och då frosttorka drabbar dem på våren. De mest gynnsamma förhållandena hittas i skyddssidorna där snön under vintern alltid har ett lagom stort djup som smälter bort under våren.

Kalfjället kan delas in i tre bälten efter vilken typ av vegetation som dominerar. Vid skogsgränsen börjar den lågalpina regionen som högre upp övergår i den mellanalpina regionen, vilken i sin tur övergår i den högalpina regionen vid ännu högre höjd.

Den lågalpina regionen

I den lågalpina regionen dominerar, i de flesta av de nordiska fjällområdena, olika typer av fjällhed. Växter med förvedad stam och smalbladiga gräsartade växter är vanliga. Huvudsakligen i den lågalpina regionens nedre delar förekommer frodiga fjällängar med örter och gräs samt ibland olika videarter. Detta område är beroende av ett gott snötäcke på vintern och syrerikt, rörligt markvatten under sommaren, vilket motverkar torv- och myrbildning. Enstaka fjällmyrar finns det dock. Den kalkpåverkade lågörtsängen hör till fjällens artrikaste vegetationstyper. Den lågalpina regionens övre gräns brukar sättas där risbuskarna, särskilt blåbärsriset, slutar växa.[11]

De mellan- och högalpina regionerna

Den mellanalpina regionen kännetecknas mest av gräshedar av olika karaktär med någorlunda sluten men ändå gles vegetation. Är klimatet fuktigt, har gräshedarna ängskaraktär. De vedstammade växterna i den lågalpina regionen kräver en vegetationsperiod av tillräcklig längd för att klara uppbyggnaden av nya vedceller. I den mellanalpina regionen är perioden för kort och vedstammade växter saknas därför med vissa undantag.

På de högsta höjderna ligger den högalpina regionen. Marken är naken och jord och lösa stenblock ligger öppet. Endast några enstaka växter klarar av det kärva klimatet, främst lavar och mossor. I de nedre delarna växer fläckar av blomväxtvegetation, men ju högre upp man kommer, desto glesare blir det mellan växterna. Vid tillräckligt hög höjd saknas all typ av blommande vegetation och endast lavar växer på de kala stenarna. Isranunkeln är en växt som klarar sig särskilt bra och kan växa på mycket höga höjder.

Djurliv

FjällrävSvalbard. Fjällräven kan klara extremt låga temperaurer.

Djur har tack vare sin rörlighet lättare att anpassa sig till kärva klimat och årstidsväxlingar än vad växter har. Flyttfåglarna, som flyger söderut under vintrarna, är ett bra exempel. Eftersom att en stor kropp har en liten yta i förhållande till volymen, är de flesta djur som lever i ett kallt klimat i regel större än sina artfränder i varmare trakter helt enkelt för att värmeförlusterna blir mindre. Utstående kroppsdelar som öron och ben är av samma skäl mindre och rundare hos de nordliga djuren, allt för att minska kroppsytan så mycket som möjligt. Dessutom har många djur i fjällområden en välisolerande päls eller fjäderdräkt. För att undvika upptäckt byter många av de övervintrande djuren till en vit vinterpäls eller vinterdräkt under vintern. Vid stark kyla kan de även bädda ned sig i snön då snötäcket isolerar bra och temperaturerna där sällan sjunker särskilt långt under nollstrecket. De minsta djuren tillbringar i stort sett hela vintern under snön.

En av fjällets karaktärsarter, fjällpiparen.

Under våren, sommaren och hösten finns det gott om växter för de växtätande djuren att äta av. Vintertid har de dock svårare att klara sig eftersom födan oftast ligger under tjocka snötäcken. Vindblottornas barmark är de platser där växtligheten kommer fram. Rovdjursfrekvensen spelar också in i växtätarnas överlevnadsmöjligheter. Under vintern dör i regel många av de större rovdjurens yngre individer till följd av födobrist och utmattning. Snödjupet och snötypen är mycket viktiga faktorer för deras jaktresultat. En halvmeters snödjup i kombination med bristande skare ökar de mindre och lättare rovdjurens chanser att fälla till exempel en ren. Förekomsten av rivna djur och djur som dött av naturliga orsaker är dock en mycket viktig födokälla under vinterhalvåret för många av de mindre rovdjuren.[12]

Smågnagarna spelar en viktig roll i fjällens ekosystem, då många rovdjur och rovfåglars fortplanting beror på deras antal. Finns det få smågnagare drar rovdjuren ner på sin reproduktion eftersom det helt enkelt finns för lite föda. Mängden gnagare styrs bland annat av snötäckets tjocklek och hårdhet, eftersom det påverkar luftrummet under snön närmast marken där smågnagarna lever under vintern. Renen är ofta det talrikaste stora däggdjuret i olika fjällkedjor. Förutom längs den skandinaviska fjällkedjan finns renar också i fjällkedjorna i norra Eurasien och Kanada samt på Svalbard och Grönland. På sommaren betar renen huvudsakligen gräs, örter och träd. Vintertid vandrar den ned till skogsgränsen eller ända ned i skogsområdena, och äter där främst av olika lavar som växer där vinden blåst undan snön.

Miljöförändringar

Suorvasjaure i Stora Sjöfallets nationalpark. Vädret i de skandinaviska fjällen svänger mycket kraftigt men är trots det ett stabilt klimat.

Fjällens motståndskraft

I fjällområdena är klimatförändringar mer framträdande än i andra ekosystem och märks därför både tydligare och tidigare. På grund av detta har fjällen diskuterats särskilt mycket i samband med klimatförändringar och klimatforskning bedrivs bland annat sedan länge i Sverige på Abisko naturvetenskapliga station.

Fjällens ekosystem är mycket känsligt för förändringar. Många unika arter kan komma att dö ut om förändringarna blir för kraftiga. För fjällens vegetation är snöförhållanden, vårtemperaturer och topografi de viktigaste faktorerna. Förändras någon av dessa rubbas balansen, vilket i slutledan kan leda till att arter försvinner från fjällkedjorna.

Klimatförändringar

Den globala uppvärmningen har uppmärksammats, särskilt i de skandinaviska fjällen under det senaste seklet. Vad en ökning av medeltemperaturen skulle innebära för ekosystemet i fjällkedjor är svårt att avgöra eftersom så många olika faktorer spelar in.

Beroende på det geografiska läget, har trädgränsen i den skandinaviska fjällkedjan höjts med i genomsnitt 100-150 meter under de senaste hundra åren,[13] vilket gjort att även skogsgränsen har höjts som följd. Som exempel finns det inte längre kvar några fjäll i Sälen,[14] där tall börjat växa på de tidigare kala topparna, vilka per definition inte längre kan klassas som fjäll. Inom en viss framtid, kommer trädgränsen att fortsätta att höjas med mellan 233 och 667 meter beroende på breddgrad och vilket klimatscenario som används.[15] Trädgränsens utbredande kan dock inte endast beräknas ur ett klimatologiskt perspektiv, utan även lokal påverkan måste tas med i beräkningarna. Bland annat har det, enligt en svensk studie, bevisats att det växer färre träd där det finns många betande renar.[15]

Ett minskat snötäcke till följd av ett mildare klimat skulle kunna leda till att fjällvegetationen blir mer utsatt för låga temperaturer vintertid. Vindblottorna skulle breda ut sig och öka i antal och ge fjällen ett mer utpräglat kalfjällslandskap. Samtidigt skulle ett mildare klimat kunna minska vinterperioden och skynda på tillväxten under våren och sommaren så att buskar och ris breder ut sig istället. Snötäcket är dessutom mycket viktigt för permafrosten. Förändringar i nederbördsmängden under vinterhalvåret kan vara katastrofalt. Normalt finns ett tunt snötäcke som gör att vinterkylan kan tränga ned i markerna, vilka inte hinner tina under sommaren. En ökad nederbördsmängd ger ett tjockare snötäcke, vilket isolerar och gör att marken skyddas mot de mycket låga temperaturerna. Följden blir att marken inte blir lika nedfrusen och under sommaren släpper permafrosten. Markerna blir blötare och vegetationens sammansätting förändras. I Sverige har exempelvis palsmyrarna i Abiskoområdet börjat tina.[16]

Vid ett varmare klimat kommer många arter att kunna leva längre norrut och högre upp än vad de kan idag. Konkurrenskraftiga arter riskerar att konkurrera ut fjällens inhemska arter som klarar sig sämre i det nya klimatet. Detta hotar den biologiska mångfalden och antalet arter kommer att bli färre. Detta gäller förstås inte bara i fjällområdena utan även globalt. Ett kallare klimat skulle däremot föra med sig att kalfjället skulle breda ut sig. Kortare somrar och strängare vintrar skulle göra att djur- och växtlivet skulle dra sig tillbaka och fjällen skulle få en kargare karaktär än vad de har idag.

Se även

Referenser

Noter

  1. Nationalencyklopedin
  2. Se exempelvis motsvarande artikel på bokmål, nynorska och isländska
  3. Sandström, Malin (2006-08-10). ”Grönlands isar smälter” (på sv). Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=597&a=564267&previousRenderType=1. Läst 2008-05-12. 
  4. Melander, Olle (1984) s. 20
  5. 5,0 5,1 5,2 Melander, Olle (1984) s. 21
  6. Grundsten, Claes; Palmgren, Göran (1993) s. 57
  7. Grundsten, Claes; Palmgren, Göran (1993) s. 78
  8. Grundsten, Claes; Palmgren, Göran (1993) s. 84
  9. Grundsten, Claes; Palmgren, Göran (1993) s. 81
  10. 10,0 10,1 Grundsten, Claes; Palmgren, Göran (1993) s. 80
  11. Grundsten, Claes; Palmgren, Göran (1993) s. 83
  12. Grundsten, Claes; Palmgren, Göran (1993) s. 94
  13. Lennartsson, Tommy; Simonsson, Louise (2007) s. 34
  14. Inga "riktiga" fjäll kvar i Sälen” (på sv). Aftonbladet. 2007-08-27. http://wwwc.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,70316630_852__,00.html. Läst 2008-05-10. 
  15. 15,0 15,1 Lennartsson, Tommy; Simonsson, Louise (2007) s. 36
  16. Isaksson, Anna (2007-02-07). ”Palsmyrar i Abisko tinar” (på sv). Norrbottens-Kuriren. http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?articleid=3165321. Läst 2008-05-10. 

Webbkällor

Tryckta källor

Personliga verktyg