Falklandsöarna
Från Rilpedia
|
|||||
| Motto: Desire the right | |||||
 |
|||||
| Officiellt språk | engelska | ||||
| Huvudstad | Stanley | ||||
| Guvernör | Alan Huckle | ||||
| Area - Totalt - % vatten |
inte rankat 12 173 km² - |
||||
| Folkmängd - Totalt (2005) - Befolknings- täthet |
inte rankat 3060 0,24/km² |
||||
| Valuta | Falklandspund och GBP | ||||
| Tidszon | UTC -4 | ||||
| Nationalsång | God Save the Queen | ||||
| Landskod | fk | ||||
| Landsnummer | +500 | ||||
Falklandsöarna (engelska Falkland Islands, spanska Islas Malvinas) är en brittisk ögrupp i sydvästra Atlanten. Huvudstad är Stanley.
Innehåll |
Geografi
Falklandsöarna ligger 483 kilometer från det sydamerikanska fastlandet. De består av två huvudöar Östra Falkland och Västra Falkland, och ungefär 700 små öar. Totalt är landarealen 12 173 km², något större än landskapet Uppland i Sverige. Den totala kustlinjen är på 1288 kilometer.
Största delen av landarealen ligger på de två huvudöarna som separeras av Falklandssundet. På Östra Falkland ligger huvudstaden Stanley med majoriteten av befolkningen. Båda öarna har bergskedjor, den högsta toppen är Mount Usborne på Östra Falkland som når 705 meter över havet. Det finns också träskmarker, främst i Lafonia, den södra delen av Östra Falkland. I princip all landareal på båda öarna används som betesmarker för får.
Öarna gör anspråk på ett territoriellt vatten på 12 sjömil (22 kilometer) och en exklusiv fiskezon på 200 sjömil (370 kilometer), vilket har varit upphov till konflikter med Argentina.
Klimat
Ögruppen ligger på en sydlig bredd som närmast motsvarar södra Englands läge nordlig bredd. Klimatet är dock mer likt Färöarnas, som ligger betydligt längre norrut. Vintertemperaturen ligger normalt mellan -1 och +5 (lägsta uppmätta temperatur i huvudstaden Stanley är -11°) och sommartemperaturen mellan +6 och +13° (högsta uppmätta temperatur i Stanley är +24°). Det rör sig om ett svalt maritimt klimat med starka västliga vindar.
Natur
På grund av det kalla klimatet finns det inga naturliga bestånd av träd på öarna. Bara gräs och mindre buskar växer där. Det enda kända landdäggdjur som fanns på öarna före människans ankomst, falklandsräven (Dusicyon australis), blev under 1800-talet utrotat. De som bosatte sig i området tog med sig får, kaniner och katter. Dessutom finns idag både möss och råttor på öarna. När det gäller havsdäggdjur lever där sjölejon och sjöelefanter. Falklandsöarnas fågelvärld omfattar 63 arter. Typiska är de stora grupperna av pingviner på ett antal runt några tusen individer.
Historia
Vid européernas ankomst hade öarna ingen bofast befolkning. Vissa arkeologiska fynd, som pilspetsar och rester av träkanoter, tyder dock på att de tidigare kan ha besökts av människor. Det kan då möjligen ha rört som om medlemmar av yaghanfolket från Eldslandet. Enligt vissa teorier fördes den numera utdöda falklandsräven (Dusicyon australis) dit av människor, då dessa djur med största sannolikhet inte kunnat simma till öarna i det kalla vattnet ända från Sydamerikas fastland.
Den första kända landstigningen av européer på öarna, som redan tidigare hade siktats av Ferdinand Magellan och Amerigo Vespucci, gjordes i augusti 1592 av den engelske upptäcktsresanden John Davis (1543-1605). Han hade med sitt fartyg Desire rundat Kap Horn och i dåligt väder sökt nödhamn på öarna. Efter honom kallades ögruppen under en tid "Davis Land".
1594 besöktes ögruppen av Richard Hawkins (1562-1622) och kallades därefter "Hawkins Maidenland".
Holländaren Seebald de Wert gjorde ett besök år 1600, och namnet Seebaldöarna användes länge på holländka kartor.
John Strong, en brittisk sjökapten, landsteg på öarna år 1690. Han namngav sundet mellan öarna efter Viscount Falkland, amiralitetets skattmästare. Sundets namn kom senare att användas om de två huvudöarna West Falkland och East Falkland.
Trots det var det fransmännen som först koloniserade öarna på. De gav öarna nanet Îles Malouines efter Saint-Malo, en viktig hamn i Frankrike på den tiden (därav det spanska namnet Islas Malvinas) och upprätttade en koloni 1764. Året efter upprättade britterna ävenledes en liten koloni. Fransmän och britter var ovetande om varandras närvaro på ögruppen. Då den spanske kungen fick höra om fransmännens ockupation arbetade han för att avlägsna fransmännen från närheten till det oskyddade Patagonien. Eftersom länderna var allierade kom de snabbt överens, och fransmännen lämnade öarna 1766. Engelsmännen blev kvar till 1774. När de for lämnade de en platta som hävdade deras rätt till territoriet. 1811 blev öarna åter obebodda då även spanjorerna for i väg. De lämnade också en platta som hävdade deras rätt till territoriet.
Då Argentina blev självständigt hävdade man i Buenos Aires att ögruppen var deras och skickade dit en expedition år 1820. Engelsmännen kom emellertid tillbaka år 1833 och drev ut de få argentinarna med stöd av USA.
Argentina gör ännu efter 175 år anspråk på arkipelagen, och använder det ovannämnda spanska namnet Islas Malvinas. Argentina hävdar s k uti possidetis d v s att landet har övertagit området från sitt tidigare moderland Spanien. Britternas främsta argument i konflikten är self determination, alltså att den nuvarande befolkningen, som till stor del levt där i sex eller fler generationer, är de som har rätt att avgöra frågan.
Detta ledde till en väpnad konflikt, Falklandskriget, som pågick under 1982. Trots att förlusten i kriget ledde till att den dåvarande militärjuntan under ledning av Leopoldo Galtieri tvingades avgå, och att ett demokratiskt styrelseskick infördes i Argentina gör landet fortfarande anspråk på ögruppen.
Suveränitetskonflikten
Trots ögruppens relativa obetydlighet och avlägsna läge har den sedan århundraden varit föremål för en bitter territoriell konflikt. Uppgifter om vem som först siktade öarna, den vem som först landsteg, hissade sin flagga, ianspråktog territoriet, koloniserade det och mycket annat har av de båda sidorna använts för att hävda deras respektive rätt till dessa öar. Så sent som på 1980-talet ledde detta till ett fullskaligt krig mellan två högt utvecklade industrinationer, Argentina och Storbritannien.
Ännu idag, drygt 25 år efter detta krig, fortgår konflikten. Numera utkämpas den oftast dock med verbala medel.
I Argentina är frågan fortfarande "het" och många presidenter har i sina valkampanjer gett öarnas "återtagande" högsta prioritet. Propagandan tar sig ibland egenartade och smått absurda former. Det finns hundratals inrättningar i landet, skolor och sjukhus, stadionanläggningar och flygplatser, gator och torg och t o m kommuner med namn som Malvinas Argentinas. Vid varje gränsövergång och utmed landsvägarna finns skyltar med samma budskap. I all officiell statistik och på de flesta kartor anges Islas Malvinas som en del av Argentinas territorium. I landets konstitution omtalas de som en "oskiljaktlig del av fosterlandet". Befolkningen skall ständigt påminnas om den skymf nationens heder utsattes för år 1833. Med denna massiva indoktrinering är det kanske inte så märkligt att den impopulära militärjunta, som ledde Argentina år 1982, i ett slag kunde vinna folkets stöd genom att besätta öarna. Efter förlusten däremot tvingades generalerna snabbt bort ur regeringen.
Den brittiska inställningen är betydligt mera sval. Landet har egentligen inget egenintresse av att besitta ögruppen. Det har ofta kostat mer än det smakar, och ibland beskrivs konflikten som "a tempest in a teapot" (motsvarande vårt "storm i ett vattenglas"). Men när man stod inför fullbordat faktum 1982, bestämde man sig för att slå tillbaka. Även här kan inrikespolitiska överväganden ha spelat en viss roll. Den så kallade "Falkland factor" bidrog till Margaret Thatchers valseger 1983. Några gånger före 1982 har suveräniteten över ögruppen dock varit förhandlingsbar. Även frågan om självständighet har utretts. Man har dock ansett att de ringa folkmängden och det utsatta läget skulle göra självständighet i det närmaste omöjlig. Folkets självbestämmanderätt har istället varit vägledande för den brittiska politiken. Befolkningen är i allt väsentligt av brittiskt ursprung och till nära 100% emot argentinsk överhöghet. Den nuvarande inställningen är att inga omfattande förändringar i ögruppens status eller dess förhållande till Storbritannien eller andra stater kan göras utan öbornas medgivande.
När det gäller befolkningens självbestämmanderätt anser Argentina däremot att eftersom ögruppen "har varit, är och förblir argentinsk" så är den infödda befolkningen också argentinsk enligt principen ius soli. Den utgör därmed en försumbar bråkdel av Argentinas totala befolkning och kan inte anses utgöra ett eget folk med egen självbestämmanderätt.
Administration
Ögruppen, tidigare en brittisk kronkoloni, är numera ett av Storbritanniens översjöiska territorier "british overseas territory" med omfattande självstyre. Statsöverhuvud är den brittiska monarken, representerad av en guvernör. Självstyrelsen omfattar alla samhällsområden utom utrikespolitik och försvar, som förblir den brittiska regeringens ansvar. Invånarna har dock inte rösträtt till det brittiska parlamentet i London. Detta till skillnad från förhållandena i franska transoceana departement, som är mer direkt en del av moderlandet och representerade i det franska parlamentet.
Enligt 1985 års författning [1] finns ett lagstiftande råd, Legislative Council bestående av åtta valda ledamöter (fyraårig valperiod) samt två självskriva (ex officio) medlemmar, nämligen guvernören och chief executive. Valet sker mellan oberoende kandidater, då inga politiska partier finns. Senaste valet skedde den 17 november 2005. Regeringen utgörs av det verkställande rådet, Executive Council, som leds av guvernören. På grund av den ringa folkmängden finns ingen indelning i kommuner. Det faktum att Argentina räknar ögruppen som en del av sitt territorium gör, i kombination med den ringa folkmängden, att förutsättningarna för total självständighet är små. Ingen opinion finns heller för en förändring av det nuvarande förhållandet till Storbritannien. En utveckling av den interna självstyrelsen har pågått under en längre tid. Arbete pågår för närvarande med att utarbeta en ny författning, [2], vilken kommer att träda i kraft den 1 januari 2009. [3]
Enligt officiell argentinsk uppfattning utgör Falklandsöarna (tillsammans med Sydgeorgien och Sydshetlandsöarna) ett departement inom Provincia de Tierra del Fuego, Antártida e Islas del Atlántico Sur och medräknas i provinsens yta i offentlig statistik.
Befolkning
Den bofasta befolkningen om cirka 3 000 personer är huvudsakligen av brittisk härkomst. Viss inflyttning har skett från Sankta Helena och Chile.
Befolkningstalet har varit relativt stabilt. Siffran 2000 nåddes 1901 och 2400 i mitten av 1930-talet. En bottennotering på omkring 1800 uppmättes i början av 1980-talet. Efter kriget har en diversifiering av näringslivet bidragit till en ökad befolkning och år 2005 passerade invånarantalet 3000 personer. I dessa siffror inräknas inte på öarna stationerad militär personal och anhöriga, vilka beräknas uppgå till 1000-2000 personer, huvudsakligen baserade i Mount Pleasant.
Medborgarskap
Sedan 1983 är falkländarna fullvärdiga brittiska medborgare. Sedan 1997 finns enligt konstitutionen också en särskild hemortsrätt, kallad Falkland Island status [4]
Utbildning
Skolutbildning är fri och obligatorisk för alla mellan 5 och 16 år. Alla skolor är offentliga. Lärarna är utbildade i Storbritannien, Australien eller Nya Zeeland. I Stanley finns två större skolor. Även på militärbasen i Mount Pleasant finns skolor för den där stationerade personalens barn. På landsbygden finns mindre skolor som besöks av s. k. "travelling teachers" och mellan lärarbesöken sker undervisning via radio. Äldre elever från landsbygden går i internatskola i Stanley. Högre utbildning sker i Storbritannien.
Massmedier
Press
Det låga befolkningstalet ger inte underlag för dagstidningar. Veckotidningen Penguin News startades 1979 (då som månadstidning) på privat initiativ. Under ockupationen 1982 var utgivningen inställd och återupptogs med en "Victory Issuse" den 30 juni detta år.
Religion
Det största kristna samfundet är den anglikanska kyrkan, där Falklandsöarna utgör en församling direkt underställd ärekebiskopen av Canterbury ("extra-provincial"). Cirka 10% av befolkningen tillhör den katolska kyrkan, inom vilken ögruppen utgör en apostolisk prefektur. Även andra kristna samfund samt Bahai finns representerade.
Rättsväsende
Polis
Polismyndigheten på ögruppen är Royal Falkland Islands Police. Dess historia går tillbaka till 1846, men den fick prefixet Royal ("kunglig") först 1992. Det finns endast en polisstation, inrymd i en av huvudstaden Stanleys äldsta byggnader, uppförd 1873. Byggnaden inrymmer också öarnas enda fängelse.[5] Hela styrkan besår av 18 polismän, som förfogar över fem polisfordon.
Försvar
Erfarenheterna från Falklandskriget 1982 och framför allt det faktum att Argentina ännu inte givit upp sina anspråk på ögruppen gör att försvaret har en stor betydelse för Falklandsöarna. I förhållande till folkmängden torde ögruppen ha det starkaste försvaret i världen. Antalet brittiska soldater har understundom överstigit det civila invånarantalet.
British Forces South Atlantic Islands
Huvudansvaret för öarnas försvar bärs av Storbritannien. Detta sker genom British Forces South Atlantic Islands, som är benämningen på de enheter ur den brittiska armén, marinen och flygvapnet som är förlagda till Falklandsöarna. Styrkan uppgår för närvarande till mellan 1500 och 2000 man. Huvudförläggning är flygbasen Mount Pleasant, cirka 50 km sydväst om huvudstaden Stanley.
Falkland Islands Defence Force
Falkland Islands Defence Force (FIDF) är en lokal styrka av hemvärnskaraktär. Redan under Krimkriget rekryterades en frivillgstyrka kallad Stanley Volunteers. Den nuvarande styrkan räknar sin historia bakåt till 1892, då Falkland Islands Volunteers sattes upp. Den fick sitt nuvarande namn år 1919.
Den 1 april 1982 mobiliserades FIDF inför det argentinska anfallet. Den då svaga brittiska militära närvaron på öarna gjorde den invaderande styrkans övermakt överväldigande stor, och guvernören tvingades beordra kapitulation redan dagen efter. Medlemmarna hölls fångna under hela kriget och FIDF upplöstes och olagligförklarades av argentinarna.
1983 kunde FIDF återupprättas och är i dag helt lokalt finansierad och rekryterad. [6]
Kommunikationer
Järnvägar
Järnvägar för allmän trafik finns inte och har inte heller funnits. Den s k Camber Railway var en industribana med spårvidden 610 mm som byggdes år 1916. Under första världskriget uppfördes en stor radiostation för att förmedla trådlös telegrafi mellan den brittiska flottans enheter i södra Atlanten och Europa. En sådan anläggning krävde, med tidens teknik, stor tillgång på elektrisk kraft. Stationen var belägen på en höjd, som därav fick namnet Wireless Ridge (känd från ett av de avgörande slagen under kriget 1982) och i anslutning till denna anlades ett ångkraftverk. Järnvägen till hamnen i Stanley var ungefär 7 km lång och byggdes för transport av kol till kraftverket, men även persontransporter förekom. Senare moderniserades radiostationen och åtgången på bränsle minskades. Järnvägen behövdes då inte längre, men kom delvis att ligga kvar. De två loken hittades på 1980-talet i dåligt skick. Ett projekt att rusta upp dem för museiändamål har inte genomförts. En del av rälsen användes av argentinska trupper i samband med byggandet av bunkrar år 1982.
Vägnät
Vägnätet är litet och centrerat kring huvudstaden Stanley och flygbasen Mount Pleasant. Cirka 80 km är permanentbelagda vägar och 350 km grusväg. Större delen är utbyggt efter kriget på 1980-talet. Ingen reguljär linjebunden busstrafik förekommer. Biltätheten är hög. Antalet fyrhjulsdrivna fordon per capita anses vara högst i världen. Vänstertrafik tillämpas. Under ockupationen 1982 införde de argentinska myndigheterna högertrafik, vilken dock efter kriget omedelbart avskaffades.
Flygtrafik
Det finns två flygplatser med asfaltbanor, Port Stanley Airport och Mount Pleasant. Därutöver finns mindre landningsplatser på ögruppen. Det lokala flygföretaget är det statliga Falkland Islands Government Air Service (FIGAS), etablerat år 1948.
Telekommunikation
Den första lokala telefonlinjen upprättades 1880. I början av 1900-talet byggdes telefonlinjer till ensligt belägna bosättningar. 1911 togs en trådlös telegrafförbindelse med Uruguay i bruk. Från 1950-talet användes radiotelefoni för de långväga förbindelser på den glest befolkade landsbygden. Sedan 1989 ansvarar företaget Cable & Wireless för såväl interna som externa telefonitjänster. Hushållstäckningen är i princip 100%. Mobiltelefoni (GSM 900) inrättades i december 2005. Täckningsområdet är f n huvudstaden Stanley, flygplatsen Mount Pleasant samt mellanliggande vägsträcka.
Internet
Falklandsöarna nåddes av Internet år 1997, då också toppdomänen .fk inrättades.
Referenser
- ↑ http://www.worldstatesmen.org/Falkland_order1985.pdf
- ↑ http://www.falklands.gov.fk/draft-constitution-may-2008.pdf
- ↑ http://www.sartma.com/art_6021.html
- ↑ http://www.opsi.gov.uk/si/si1997/19970864.htm
- ↑ http://www.falklands.gov.fk/police.php
- ↑ http://www.falklandia.com/April%201st%202007/April%201st%20New/FIDFA%20set.htm
Litteratur
- L.L. Ivanov et al, The Future of the Falkland Islands and Its People, Double T Publishers, Sofia, 2003, 96 pp. (Complete text) ISBN 954-91503-1-3
Externa länkar
- Falkland Islands Government Regeringsinformation
- Falkland Islands Tourism Turistinformation
- Falkland Islands Development Corporation Utvecklingsbolag
- Falkland Islands News Network
- Frimärken med järnvägsmotiv från Falklandsöarna
- Penguin News
- SARTMA, Nyheter från avlägsna territorier i Sydatlanten
- Wikimedia Commons har media som rör Falklandsöarna
|
|||||||
