Folke Bernadotte
Från Rilpedia
Folke Bernadotte af Wisborg, född 2 januari 1895 i Stockholm (folkbokförd i Oscars församling), död 17 september 1948 i Jerusalem, var son till prins Oscar Bernadotte, greve af Wisborg och dennes hustru Ebba Munck af Fulkila och var greve af Wisborg, arméofficer, rödakorsledare och diplomat.
Innehåll |
Folke Bernadottes uppväxt och ungdom
Folke Bernadottes far, Prins Oscar Bernadotte, hade avstått rätten till Sveriges tron vid sitt giftermål med den dåvarande hovfröken Ebba Munck af Fulkila 1888. Föräldrarna lät honom gå i en vanlig skola, Nya Elementarskolan i Stockholm. Bernadotte avlade 1913 studentexamen i Stockholm, tillsammans med kamraterna Erik C:son Boheman, blivande häradshövding Herbert Beckman och Curt Björklund. Därefter följde officersutbildning vid kavalleriskola, där han 1915 tog officersexamen. 1918 blev han löjtnant vid Livregementets dragoner och 1922 regementskvartermästare. Han blev 1928 löjtnant vid Livregementet till häst och ryttmästare 1930 och övergick sedan till reserv samma år. Under beredskapsåren, blev han sedan major.
Folke Bernadottes familj
Den 1 december klockan 16.00 (lokal tid) 1928 i bykyrkan (episkopal-) St. Johns, Pleasantville, New York i USA, gifte sig Folke Bernadotte med Estelle Romanie Manville (född 26 september 1904 i New York, död 29 maj 1984 i Stockholm) från New York, som han första gången träffat på Rivieran. Brudens far var Hiram Edward Manville. På bröllopet bar bruden en svensk brudkrona i platina och bergskristaller och drottning Sophias brudslöja i genombruten spets. Prins Gustaf Adolf var "best man" och prins Sigvard marskalk. Över 1 500 gäster var inbjudna till festligheterna på Manvilles stora gård, Hi-Esmaro. Det var första gången som en medlem av en europeisk, kunglig familj gift sig på amerikansk mark. Bröllopets totala kostnader uppgick till 1,5 miljoner dollar.[1]
Barn
Greven och grevinnan Bernadotte bosatte sig i Dragongården på Djurgården, Stockholm. De fick fyra söner:
- Gustaf Edward (30 januari 1930- 2 februari 1936)
- Folke (född 8 februari 1931)
- Fredrik Oscar (10 januari 1934 - 20 augusti 1934)
- Bertil Oscar (född 6 oktober 1935).
Tillsammans med revystjärnan Lillie Christina Ericson (6 juni 1892 - 22 februari 1981) [2] fick han en dotter:
Folke Bernadottes uppdrag före andra världskriget
Folke Bernadotte fortsatte sitt värv inom hovet. 1934 utsågs han till tillfällig chef för prins Gustaf Adolfs, hertigens av Västerbotten, hovstat, där han stannade till 1940.
Det första större officiella uppdraget var som generalkommissarie i den svenska bestyrelsen vid Världsutställningen i New York 1939. I samband med utställningen, den 30 maj, blev Folke Bernadotte utsedd till juris hedersdoktor vid Upsala University i East Orange, New Jersey.[5]
Då Folke Bernadotte var en framgångsrik tävlingsryttare blev han ledamot i flera styrelser av ridsportsorganisationer. I likhet med prins Gustaf Adolf, var han djupt engagerad i scoutrörelsen, och efterträdde Ebbe Lieberath som chef för Sveriges scoutförbund i november 1937, vilket han förblev tills han övertog prins Gustaf Adolfs ordförandeklubba för Svenska Scoutrådet 1947. Han var likaså ordförande i Simfrämjandet och Stockholms stads frivilliga skarpskytteförening, och Skytteförbundens överstyrelse.
När andra världskriget bröt ut, utbildade han scouterna i försvar. 1943 blev Folke Bernadotte vice ordförande för Svenska Röda Korset. Ordföranden, prins Carl, Folke Bernadottes farbror, var då 82 år, så i praktiken fick han hela ansvaret för den svenska verksamheten.
De vita bussarna
Under andra världskriget ledde Folke Bernadotte flera räddningsaktioner för Röda Korset. Höstarna 1943 och 1944 organiserade han krigsfångeutbyte. Elvatusen krigsfångar fick så komma hem via Sverige.
Våren 1945 var han i Tyskland och träffade då Heinrich Himmler, som blivit befälhavare för hela armén efter attentatet mot Hitler året innan. Folke Bernadotte hade ursprungligen i uppdrag av regeringen att sammanföra norska och danska politiska fångar i Tyskland. Han kom tillbaka därifrån den 1 maj 1945, dagen efter att Adolf Hitler dött, och Svenska Dagbladet som intervjuade Folke Bernadotte i samband med detta, skrev att de ur tyska koncentrationsläger lyckats rädda "15 000 människor, därav ungefär 8000 danskar och norrmän samt 7000 kvinnor av de mest skiftande nationaliteter: fransyskor, polskor, holländskor, tjeckiskor, engelskor, amerikanskor, argentinskor, ja, till och med en kinesiska" (SvD 2/5-45). Aktionen tog cirka två månader. Sammanlagt räddades mer än 15 000 människor ur koncentrationsläger och gaskammare. Den svenska rödakorsstaben utsatte sig för livsfara; förutom arbetets politiska besvärlighet, var de tvungna att bege sig till områden som bombades av de allierade.
Folke Bernadotte skrev själv om aktionen med de vita bussarna i Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder, som utgavs redan samma år, 15 juni 1945. I boken återger han de diplomatiska samtal med bland andra Himmler som möjliggjorde räddningsarbetet, skildrar personer kan kom i kontakt med, och ett koncentrationsläger.
Under senare år har aktionen med de vita bussarna kritiserats av Ingrid Lomfors, svensk historiker, och redan under mitten av 1900-talet av den brittiske H R Trevor Roper. Kritiker hävdar bland annat att skandinaver fick företräde framför judiska fångar, att fångar dog i bussarna, och att Röda korsets uppdrag är att prioritera de som bäst behöver hjälp.
Medlare i Palestina
I egenskap av Rödakorsman fick Folke Bernadotte uppdraget att medla i Palestina av FN:s generalförsamling 21 maj 1948.
Efter ett första förslag, som handlade om en union, kom Bernadotte med ett förslag som istället handlade om två oberoende stater. Detta senare förslag hade som sju grundprinciper:
- Det måste åter bli fred i Palestina och varje möjligt steg måste tas för att säkerställa att fientligheter inte återupptas och att harmoniska relationer mellan araber och judar i slutändan återupprättas.
- En judisk stat kallad Israel finns i Palestina och det finns inga vettiga anledningar att antaga att så inte kommer att vara fallet även i fortsättningen.
- Denna stats gränser måste slutgiltigt avgöras antingen genom en formell överenskommelse mellan parterna ifråga eller, om en sådan överenskommelse inte kan nås, avgöras av Förenta Nationerna.
- Det måste hållas fast vid principen om geografisk homogenitet och integration, som skall vara ledande när det gäller uppdragande av gränser, och tillämpas lika för arabiska och judiska territorier, vars gränser därför utan eftergift skall kontrolleras av vad som avses i resolutionen daterad 29 november.
- Rätten för oskyldiga, som ryckts bort från sina hem av den rådande terrorn och krigets brandskattningar, att återvända till sina hem, skall erkännas och innebörden sättas i verket, med garantier för korrekt kompensation för det ägda till dem som händelsevis väljer att inte återvända.
- Staden Jerusalem skall, på grund av sin religiösa och internationella betydelse och komplikationsgraden hos inblandade intressen, behandlas för sig själv och på speciellt sätt.
- Internationellt ansvarstagande skall tillämpas, i de fall där det är önskvärt och nödvändigt, och ges i form av internationella garantier som ett medel för att undanröja existerande farhågor, framför allt rörande gränser och mänskliga rättigheter.
Detta andra förslag innefattade bland annat följande delförslag:
- Situationen skulle stadgas genom en formell fred eller åtminstone ett vapenstillestånd.
- Gränserna mellan de arabiska och judiska territorierna skulle, i frånvaro av en överenskommelse mellan araber och judar, bestämmas av Förenta Nationerna.
- Negev skulle vara arabiskt territorium.
- Gränsen skulle gå från Faluja nordnordöst om Ramleh och Lydda (som båda skulle innefattas i arabiskt territorium)
- Galilee skulle vara judiskt territorium.
- Haifa skulle vara en fri hamn, och Lydda flygplats skulle vara fri flygplats.
- Staden Jerusalem, därmed menande det område som fastslås i generalförsamlingresolutionen daterad 29 November, skall avhandlas separat och skall placerad under kontroll verkställd av Förenta Nationerna, under maximalt möjlig autonomi för dess arabiska och judiska samhällsorganisationer, med garanterat skydd av och tillträde till de heliga platserna och fri religionsutövning.
- Förenta Nationerna skall upprätta en rådskommision för Palestina.
- Rätten för de arabiska flyktingarna att återvända till sina hem i judisktkontrollerat territorium skall fastslås av Förenta Nationerna, och deras återhemvändande, återbosättning och ekonomiska och sociala rehabilitering, och erhållande av betalning som ersättning för egendom till dem som väljer att inte återvända, skall övervakas och assisteras av Förenta Nationernas upprättade rådskommistion.
Detta Bernadottes andra förslag uppgjordes under konsultation med brittiska och amerikanska sändebud. I vilken omfattning dessa sändebud påverkade förslaget är föga känt, men deras och Berndottes åsikter var till stor del överensstämmande, enligt vad de samtliga senare uttalat. Deras sammankomster hölls strängt hemliga. Förslaget offenliggjordes strax före det amerikanska presidentvalet och blev besvärande för Truman som reagerade med en starkt pro-zionistisk deklaration, vilken tillsammans med att ett framförhandlat vapenstillestånd inte höll, bidrog till att förslaget föll i FN.
Efter Bernadottes död blev hans assistent, den amerikanske medlaren Ralph Bunche, utnämnd till att ersätta honom, och lyckades så småningom förhandla fram en vapenvila, Armistice Agreements.
Mordet
Folke Bernadotte mördades 17 september 1948 av den sionistiska organisationen Lehi, mera känd som Sternligan.
Ligan ansåg att Bernadotte stod i vägen för ett omfångsrikt Israel eftersom han tänkte sig att det vid sidan om den judiska staten också skulle finnas en palestinsk stat, och att de palestinska flyktingarna skulle få återvända.
Mordet planerades av Yehoshua Zetler, Sternligans operative chef i Jerusalem, och godkändes av en styrgrupp, bestående av den framtida israeliske premiärministern Yitzhak Shamir, som under tiden för mordet var en av Sternligans högsta ledare, Nathan Yellin-Mor, Sternligans ledare i Jerusalem, och filosofen Yisrael Eldad.
Bernadottes sista timmar i livet
Den 17 september 1948 var Folke Bernadotte på besök i Jerusalem för att träffa Dov Joseph, stadens militärguvernör. Tidigare under dagen hade Bernadotte besökt staden Ramallah, och en av Bernadottes följebilar blev utsatt för beskjutning under vistelsen i staden, dock utan att någon människa skadades. Bernadotte fick under dagen besked om att mötet med Joseph blev uppskjutet från 16:30 till 18:30.
Folke Bernadotte tillbringade resten av dagen och sitt liv på Palestinamandatets gamla regeringsbyggnad, och på FN:s högkvarter, beläget i det anrika hotellet Jerusalem YMCA. På eftermiddagen besökte han Jerusalems lantbruksakademi där han mötte sin adjutant, den franske översten och tillika FN-observatören André Sérot. Efter besöket styrde följet mot YMCA för att hämta en kopia av vapenstilleståndet.
Attentatet
När Folke Bernadottes trebilskonvoj passerade gatan Palmeh Street i stadsdelen Old Katamon, blockerades följet av fyra män i israelisk arméjeep, tillhöriga Sternligan, anförda av Meshulam Markover, vilka ställde sig mitt i vägen för konvojen. Då bilföljet stannade steg en av de fyra attentatorerna fram till den andra av bilarna i fordonskolonnen och frågade efter Folke Bernadotte.
Klockan 17.30 sköts Folke Bernadotte, och hans adjutant Sérot, till döds med kpist av märket MP40 Schmeisser. Sérot, som satt i det mellersta sätet, till vänster om Bernadotte, sköts först och det med hela arton skott, medan Bernadotte fick i sig sex skott. Salvan som ändade Bernadottes och Sérots liv lär ha avlossats av Yehoshua Cohen. Förövaren betraktades sedermera som hjälte i Israel och Cohen fick hedersuppdraget som livvakt åt landets förste premiärminister.
Den amerikanske FN-observatören Frank Begley försökte hindra gärningsmännen, men slogs ned. Samma dag hade Bernadotte emottagit ett dödshot, men han avfärdade det med orden "Jag låter mig inte skrämmas". Bernadotte och Sérot transporterades till det s k gamla Hadassah-sjukhuset i stadsdelen Russian Compound, där man konstaterade att de hade dödats omedelbart vid attentatet. Dagen efter mordet flögs Bernadottes kvarlevor till Haifa, för att sedan flygas hem till Sverige.
Efterdyningar
Dagen efter mordet fördömde FN:s säkerhetsråd mordet på Folke Bernadotte som "en feg handling som ser ut att ha utförts av en terroristliga i Jerusalem då FN:s representant fullgjorde sin fredsbevarande instats i det Heliga Landet".[6]
Jordfästningen ägde rum i Gustaf Vasa kyrka i Stockholm den 26 september, på Folke Bernadottes hustrus födelsedag. Bernadottes katafalkvagn drogs av fyrtioåtta scouter. På kistan, som var täckt med den svenska flaggan, låg Folke Bernadottes scoutkäpp, hans Rödakorsetmössa och en vit nejlika.
Mordet på Bernadotte åtföljdes av en undermålig polisutredning och en lika ifrågasatt rättsprocess. Bland annat tog det mer än ett dygn innan attentatsplatsen inspekterades, och Folke Bernadottes bil hann bli reparerad innan någon undersökning av den genomfördes, något som Sveriges dåvarande riksåklagare Maths Heuman riktade stark kritik mot.
Det fanns aldrig något tvivel om att Sternligan låg bakom dådet. Yellin-Mor och en annan Sternmedlem, Matiyahu Schmuelevich, liksom många andra Sternmedlemmar, åtalades och fälldes i rätten för medlemskap i terrororganistaion i samband med att Sternligan avväpnades av de israeliska myndigheterna. Dock blev aldrig någon dömd eller anklagad för mordet på Folke Bernadotte. Scmuelevich och Yellin-Mor blev benådade av premiärminister David Ben Gurion så fort de blev förklarade skyldiga, och samtidigt blev Yellin-Mor invald i Knesset. Ytterligare 266 Sternligister lär ha gripits i samband med mordet för att sedan frisläppas utan åtal. Ledare för Sternligan var Yitzhak Yzernitsky, som senare ledde säkerhetstjänsten Mossad och under 1970-talet blev utrikesminister och så småningom premiärminister under namnet Yitzhak Shamir.
Några år efter attentatet avslöjades Yehoshua Cohens roll i det hela av Ben Gurions levnadstecknare Michael Bar Zohar i samband med att Cohen arbetade hos Ben Gurion som säkerhetsvakt. Det var först 1977 som allmänheten fick tillträde till Sternligans inblandning i mordet (Yediot Aharonot, Feb 28). Våren 1949 protesterade Sverige med röstnedläggning, när Israels medlemskap i FN avhandlades.
En skog uppkallades till minne av Folke Bernadotte i Israel, genom organisationen Keren Kajemet.
Fredsansträngningar
En rapport som beskrev följande av Folke Bernadottes fredsförslag publicerades tre dagar efter hans död;
- Omvandling av det första stridsuppehållet till en permanent fred, alt. vapenvila, och ett slutgiltigt bestämmande av gränserna mellan de judiska och arabiska staterna i Palestina.
- Negevöknen ska tillhöra den arabiska staten och Galiléen ska tillhöra den judiska staten.
- Permanent FN-mandat över Jerusalem.
- Arabstaterna, det vill säga Transjordanien övertar kontrollen över Palestinas arabiska delar.
- Försäkran att både Palestinas arabiska och judiska stat, och även övriga grannländer, har tillång till Haifas hamn och Lyddas flygplats.
- Arabiska flyktingars rätt att återvända till sina hem.
- Upprättande av en försoningskommission som ett första steg mot upprättandet av en hållbar fred i regionen.
Israels regering avvisade samtliga förslag. Efter Bernadottes bortgång övertogs hans uppgifter av amerikanen Ralph Bunche, som förhandlade fram ett avtal om vapenvila mellan Israel och arabländerna, vilket skrevs under av konfliktens parter på den grekiska ön Rhodos 1949. Bunche mottog Nobels fredspris för sina fredsinsatser.
Anfäder
Noter
- ↑ Gustaf V och hans tid 1928-1938, Erik Lindorm 1979 ISBN 91-46-13379-8 s.51
- ↑ CD-skivan Sveriges dödbok 4
- ↑ ”Folke Bernadotte hade okänd dotter”. Svenska Dagbladet. 12 september 2008. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1714995.svd. Läst 12 september 2008.
- ↑ CD-skivan Sveriges dödbok 4
- ↑ Gustaf V och hans tid 1938-1947, Erik Lindorm 1947 s.69
- ↑ Security Council 57 (1948) Resolution från 18 september 1948.
Källor
- Bernadotte, Folke, Slutet. Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och deras politiska följder (Sthlm 1945)
- Bohman, Nils, artikel i Svenska Män och Kvinnor (Sthlm 1942)
- Dahlby, Frithiof, Folke Bernadotte - Ett minnesalbum (Sthlm 1948)
- Lagerstedt, Lars, 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984 (Sthlm 1984)
- Lomfors, Ingrid, Mörka fläckar på de vita bussarna, DN Kultur 26 januari 2005
- Rosvall, Ted, Bernadotte-ättlingar (Falköping 1992)
- Jerusalem Post International Edition A bullet for the count 10 oktober 1998.
- Kumm, Björn, Sverige var inte tyst efter mordet, SvD Kulturdebatt 15 maj 2008
Litteratur
- Hadenius, Stig, Mordet på medlaren - Folke Bernadotte (2008) Populär historia. (nr. 9).sid. 46-49.
Se även
Källor
Externa länkar
(engelska)
- Biografi på webbplatsen för Folke Bernadotte Academy
- Biografi på webbplatsen vitabussar.se
- Om mordet på vitabussar.se
Wikiquote har citat av eller om Folke Bernadotte
