Från Rilpedia

Elektronisk musik är musik som framhäver användandet av elektroniska musikinstrument eller elektronisk musikteknologi som en central aspekt av musiken.^[1] Historiskt sett har elektronisk musik varit musik skapad med hjälp av elektroniska musikinstrument eller elektronisk bearbetning, med under moderna tider har den uppdelningen förlorat sin betydelse, eftersom nästan all musik som spelas in idag och de flesta livespelningarna är beroende av omfattande användning av elektronik.^[2] Idag används termen elektronisk musik för att skilja på musik som använder elektroniken som fokus eller har det som inspirationskälla, från musik som använder elektronik för att skapa en produktion som kan ha elektroniska inslag i musiken, men inte fokuserar på den elektroniska delen.^[3]

Nutida elektronisk musik uttrycker både konstmusikformer, såsom elektroakustisk musik, experimentell musik, konkret musik och annat; och populärmusikformer inklusive många sorters dansmusik, såsom techno, house, trance, electro, breakbeat, drum and bass, synthpop och så vidare.

En skillnad kan göras mellan instrument som som skapar sitt ljud genom elektromekaniska medel och instrument som skapar ljud genom användning av elektriska komponenter.^[4]

Exempel på elektromekaniska instrument är teleharmonium, Hammond B3 och elgitarr, medan exempel på elektroniska instrument är Theremin, synthesizer och dator.^[5]

Innehåll 1 Historia 1.1 Sena 1800-talet till tidiga 1900-talet 1.2 Efterkrigstiden: 1940-talet till 1950-talet 1.3 1960-talet till sena 1970-talet 1.4 Sent 1970-tal till sent 1980-tal 1.5 Utveckling från 1980-talet till början av 2000-talet 1.6 Circuit bending 2 Översikt 2.1 Genrer 2.2 Noterbara skivbolag 3 Källor 3.1 Noter 3.2 Referenser

Historia

Sena 1800-talet till tidiga 1900-talet

Innan den elektroniska musiken fanns det en vilja hos kompositörerna att använda den nyuppkomna teknologin för musikaliska ändamål. Flera instrument som använde elektromekanisk design skapades och de beredde vägen för senare uppkomna musikaliska instrument. Ett elektromekaniskt instrument kallades Teleharmonium (eller Telharmonium), och det skapades av Thaddeus Cahill under åren 1898-1912. Dock kunde Teleharmoniumen inte användas praktiskt, då dess otroliga storlek hindrade detta. Det första elektroniska instrumentet anses ofta vara thereminen, uppfunnen av Léon Theremin mellan åren 1919 och 1920.^[6] Ett annat tidigt elektroniskt instrument var Ondes Martenot, som bland annat är känt för sin användning i Turangalîlasymfonin av Olivier Messiaen, och andra verk av honom. Den användes också av andra kompositörer, främst franska, och däribland bland annat André Jolivet.^[7]

Efterkrigstiden: 1940-talet till 1950-talet

Bandspelaren hade utvecklats i Tyskland under 1930-talet. En teknik kallad Wire recording hade dock använts sen 1898. Den första praktiska bandspelaren kallades Magnetophon, och presenterades 1935 av AEG i Tyskland. (Angus 1984) Det var inte längesen kompositörer använde bandspelare för att experimentera fram ny musik, så kallad Musique concrète. Den tekniken gick ut på att redigera ihop inspelade fragment med naturliga och industriella ljud.^[8] De första styckena med konkret musik skrevs av Pierre Schaeffer, som senare arbetade tillsammans med Pierre Henry. Karlheinz Stockhausen arbetade kort i Schaeffers studio 1952, och efter det många år på Westdeutscher Rundfunk Kölns studio för elektronisk musik,^[9] under två tillfällen kombinerade han elektroniskt framställd musik med ganska sedvanliga orkestrar—i Mixtur (1964) och Hymnen, dritte Region mit Orchester (1967).^[10] Stockhausen förklarade att lyssnarna hade berättat för honom att hans elektroniska musik gav dem en känsla av "yttre rymden", känslan av att flyga, eller att vara i en fantastisk drömvärld.^[11] Mer nyligen började Stockhausen producera sin musik i sin studio i Kürten, hans sista verk i genren var Cosmic Pulses (2007). Den första elektroniska musiken som producerades på magnetband i Amerika skapades av Louis och Bebe Barron under 1950-talet.^{[källa behövs]}

Två nya elektroniska musikinstrument debuterade år 1957. Till skillnad från de tidigare instrumenten Theremin och Ondes Martenot, var dessa instrument svåranvända och krävde omfattande programmering, och inget av dem kunde spelas under realtid. Det första av dessa elektroniska instrument var datorn när Max Mathews använde att program kallat Music 1, senare personer som använde programmet var bland annat Edgard Varèse och Iannis Xenakis. Det andra elektroniska instrumentet som kom till det året var den första elektroniska synthesizern. Den kallades RCA Mark II Sound synthesizer och använde elektronrörsoscillatorer och byggde in den första elektroniska sequencern. Den designades av RCA och installerades på Columbia-Priceton Electronic Music Center, där den är kvar än idag.

Two new electronic instruments made their debut in 1957. Unlike the earlier Theremin and Ondes Martenot, these instruments were hard to use, required extensive programming, and neither could be played in real time. The first of these electronic instruments was the computer when Max Mathews used a program called Music 1, later users were Edgard Varèse, and Iannis Xenakis. The other electronic instrument that appeared that year was the first electronic synthesizer. Called the RCA Mark II Sound Synthesizer, it used vacuum tube oscillators and incorporated the first electronic music sequencer. It was designed by RCA and installed at the Columbia-Princeton Electronic Music Center where it remains to this day.^{[källa behövs]}

Columbia-Princeton Electronic Music Center, numera känd som Computer Music Center är det äldsta centret för elektronisk och datorbaserad musikforskning i USA. Det startades 1958 av Vladimir Ussatjevskij och Otto Luening som hade arbetat med det magnetbands-hantering sedan början av 1950-talet. En studio byggdes där med hjälp av ingenjören Peter Mauzey (Luening 1968, 48) och det blev till medelpunkten för amerikanska elektroniska musikproducenter tills 1980. Robert Moog utvecklade spänningskontrollerade oscillatorer och ADSR medan han var där, och dessa användes senare som grund till Moog synthesizer.^{[källa behövs]}

1960-talet till sena 1970-talet

På grund av svårigheten att komponera med en synthesizer eller dator, använde många kompositörer musique concrète för att skapa elektronisk musik en bit in på 1960-talet. Men musique concrète var ett klumpigt sätt att göra musik på, så ett par kompositörer sökte bättre teknologi för att skapa elektronisk musik. Sökandet ledde till tre från varandra fristående parter som utvecklade världens första spelbara elektroniska synthesizers.^{[källa behövs]}

Den första av dessa synthesizers som kom fram var Buchla. Den framträdde första gången 1963, och var en produkt av kompositörern Morton Subotnicks ansträngningar i spetsen på musique concrète-utvecklingen. År 1962 hyrde Subotnik och hans partner Ramon Sender en elektrisk ingenjör, Don Buchla, för att bygga en "svart låda" som skulle användas till komposition. Subotnick beskriver deras idé på följande sätt:

Our idea was to build the black box that would be a palette for composers in their homes. It would be their studio. The idea was to design it so that it was like an analog computer. It was not a musical instrument but it was modular... It was a collection of modules of voltage-controlled envelope generators and it had sequencers in it right off the bat... It was a collection of modules that you would put together. There were no two systems the same until CBS bought it... Our goal was that it should be under $400 for the entire instrument and we came very close. That's why the original instrument I fundraised for was under $500.^{[källa behövs]}

En annan spelbar synthesizer, den första som använde piano-liknande tangenter, var Robert Moogs idé. År 1964 bjöd han in kompositören Herb Deutsch att besöka honom i hans studio i Trumansburg. Moog hade träffat Deutsch året innan, hört hans musik, och bestämt sig för att följa kompositörens förslag att bygga elektroniska musikmoduler. När Deutsch anlände till besöket, hade Moog skapat prototyper av två Voltage-controlled oscillators (VCO). Deutsch spelade på apparaten ett par dagar; Moog tyckte att Deutschs experiment var så musikaliskt intressanta att han senare byggde ett Voltage-controlled filter (VCF). Senare bjöds Moog in till Audio Engineering Society-konferensen i New York, där han presenterade ett uppsats kallad "Electronic Music Modules" och sålde hans första synthesizermoduler till koreografen Alwin Nikolais. Vid slutet av konferensen hade Moog kommit in i syntesizer-marknaden.^{[källa behövs]}

Även Paul Ketoff, en ljudtekniker för RCA Italiana i Rom närmade sig William O. Smith, som var chef för den elektroniska musikstudion vid stadens American Academy, med ett förslag att bygga en liten spelbar synthesizer för akademins studio år 1964. Smith rådfrågade Otto Luening, John Eaton och andra kompositörer som var vid akademin då. Smith accepterade Ketoffs förslag, och Ketoff levererade sin Synket (förkortning av Synthesizer Ketoff) tidigt 1965.

Även om elektronisk musik började i den klassiska musiken, hade den inom ett par år adopterats in i populärmusiken med varierande entusiasm. En av de första elektroniska signaturmelodierna för TV var titelmelodin för Doctor Who 1963. Den skapades vid BBC Radiophonic Workshop av Ron Grainer och Delia Derbyshire.^{[källa behövs]}

Under sena 1960-talet populariserade Wendy Carlos tidig synth-musik med två anmärkningsvärda album, Switched-On Bach och The Well-Tempered Synthesizer, som tog bitar av europeisk barockmusik och spelade in dem på nytt på Robert Moogs synthesizer. Moog-synthen skapade bara en ton åt gången, så att skapa ett musikstycke med flera noter samtidigt tog många timmars studiotid.^{[källa behövs]} De tidiga maskinerna var notoriskt instabila, och kom lätt ur samklang.^{[källa behövs]} Dock lyckades ett par musiker, bland annat Keith Emerson ta dem tillbaka på vägen.^{[källa behövs]} Thereminen, ett ytterst svårt instrument att spela, användes till och med i viss populärmusik. Där fanns också Mellotronen som hördes i bland annat Beatles "Strawberry Fields Forever", och volymton-pedalen användes unikt som bakgrundsinstrument i "Yes It Is".^{[källa behövs]} Fifty Foot Hose använde en specialbyggd Guitar synthesizer, och motsatta ljud för trummor, cymbaler och elektrisk bas, tillsammans med magnetbandsomvandling på deras album Cauldron från 1967.^{[källa behövs]}

När teknologin utvecklades och synten blev billigare, mer robust och bärbar, började de användas av många rockband. Ett par exempel på relativt tidiga artister som gjorde det var The United States of America, Silver Apples, Fifty Foot Hose, Pink Floyd och Genesis, och även om all deras musik inte var elektronisk (Silver Apples är undantag) så var ljudet ofta beroende av synthesizern även om den ofta bara fanns istället för en orgel.^{[källa behövs]} Under 1970-talet revolutionerades den elektroniska musiken av Düsseldorfbandet Kraftwerk, som använde elektronik och robotik för att symbolisera det moderna samhället, och ibland användes den för att hylla överlåtelsen till det moderna teknologiska samhället. Fortfarande idag är deras musik obevekligt elektronisk.^{[källa behövs]} I Tyskland införlivades den elektroniska musiken i populärmusiken genom band som Neu!, Tangerine Dream, Can, Popol Vuh, Deutsch-Amerikanische Freundschaft och andra.^{[källa behövs]}

Några av de ledande jazzpianisterna, i synnerhet Herbie Hancock, Chick Corea, Joe Zawinul (som alla spelade med Miles Davis i olika perioder) och Jan Hammer började använda synthesizer på deras fusioninspelningar, mellan åren 1969 och 1974.^{[källa behövs]} Den första fusioninspelningen med synthesizer spelades in 1972. Dessa inspelningar I Sing the Body Electric av Weather Report och Crossings av Herbie Hancock använde synthesizern för specialeffekter snarare än som ersättning för piano (och varken Hancock eller Zawinul spelade synten själva på deras inspelningar).^{[källa behövs]} Men 1973 var synthesizern - nu använd som soloinstrument - redan en del av jazz fusion-ljudet som hördes i Weather Reports Sweetnighter-album och Hancocks kända Head Hunters.^{[källa behövs]} Corea och Hammer fortsatte, och båda utvecklade unika sätt att spela på synthesizern - genom att använda "slide", vibrato, ringmodulator, distortion och wah-wah. Senare släppte Hancock det kända albumet Future Shock, ett samarbete med producenten Bill Laswell, som ledde till pophiten Rockit från 1983.^{[källa behövs]}

Musiker som Kraftwerk, Cluster, Tangerine Dream, Klaus Schulze, Brian Eno, Suicide, Vangelis, Mike Oldfield, Jean Michel Jarre, Giorgio Moroder, Ray Buttigieg, liksom de japanska kompositörerna Isao Tomita och Kitaro, populariserade också den elektroniska musikens användning.^{[källa behövs]} Filmindustrin började också använda elektronisk musik i filmers soundtrack. Ett exempel är Wendy Carlos film A Clockwork Orange.^{[källa behövs]}

Musiken till filmen Förbjuden värld av Louis och Bebe Barron,^[12] var enbart komponerad med hjälp av specialgjorda elektroniska kretsar 1956. På albumet från filmen förklarar Louis och Bebe:

We design and construct electronic circuits which function electronically in a manner remarkably similar to the way that lower life-forms function psychologically. [. . .]. In scoring Forbidden Planet – as in all of our work – we created individual cybernetics circuits for particular themes and leit motifs, rather than using standard sound generators. Actually, each circuit has a characteristic activity pattern as well as a "voice". [. . .]. We were delighted to hear people tell us that the tonalities in Forbidden Planet remind them of what their dreams sound like.

Så fort elektroniska ljud blivit vanligt i populära inspelningar, började andra science fictionfilmer såsom Blade Runner och Alien-serien lita på stämningen och miljön som kom ur den elektroniska musiken och från de elektroniska effekterna. Elektroniska grupper hyrdes för att producera hela soundtracks, precis som hos populärmusiken.^{[källa behövs]}

Sent 1970-tal till sent 1980-tal

Under sena 1970-talet och tidiga 1980-talet fanns det en stor förnyelse runt utvecklingen av elektroniska musikinstrument. Analoga synthesizers beredde väg till digitala synthesizers och samplers. Tidiga samplers, som tidiga synthesizers, var stora och dyra saker. Företag såsom Fairlight och New England Digital sålde instrument som kostade uppemot $100 000. I mitten av 1980-talet började emellertid billiga digitala samplers komma, vilket ledde till att tillgängligheten blev större hos musikerna.^{[källa behövs]}

Från det sena 1970-talet och framåt utvecklades mycket populärmusik med dessa digitala maskiner. Grupper och artister som David Bowie, Ultravox, Gary Numan, The Human League, Landscape, Visage, Daniel Miller, Pete Shelley, Heaven 17, Eurythmics, Severed Heads, John Foxx, Thomas Dolby, Orchestral Manoeuvres in the Dark, Norman Iceberg, Yazoo, Erasure, Alphaville, Art of Noise, Yello, Depeche Mode och New Order utvecklade nya sätt att göra populärmusik av elektroniska medel.^{[källa behövs]}

Enligt en biografi av folkrockbandet Crosby, Stills & Nash spelades ett antal tidiga experimentiella elektroniska musikarbeten in i början av 1970-talet genom ett samarbete mellan David Crosby, Grateful Dead-medlemmarna Jerry Garcia, Phil Lesh och Mickey Hart, och kompositören Ned Lagin. Dessa inkluderade Lagins album Seastones, som först släpptes 1975.^[13] År 1980 hjälpte den brittiska artisten Gary Numan till att få den elektroniska musiken till en vidare del av popmusiken med sin låt Cars från albumet The Pleasure Principle.

Denna nya sorts elektroniskt noise som syntharna kunde frambringa bidrog till att skapandet av genren industrial, ledd av grupper som Throbbing Gristle 1975, Wavestar och Cabaret Voltaire. Artister som Nine Inch Nails 1989, KMFDM och Severed Heads tog förnyelsen i 'musique concrète och tillämpade den på dans och rockmusik. Andra, som till exempel Test Department, Einstürzende Neubauten, tog deras nya ljud och skapade oljudliknande elektroniska kompositioner. Andra grupper som Robert Rich, Zoviet France, och Rapoon skapade "soundscapes" med syntheserat oväsen. Ännu andra (Front 242, Skinny Puppy) kombinerade den här hårdheten med pop och dans, och skapade electronic body music.^{[källa behövs]}

Under den här tiden integrerade dub musikerna, som till exempel industrial-funk bandet Tackhead, sångaren Mark Stewart och andra på Adrian Sherwoods On-U Sound skivbolag, estetiken i industrial och noise med kasettbandsproduktion. Detta banade väg för mycket av de intressen som fanns i 1990-talets dub, först genom band som Meat Beat Manifesto och senare downtempo och trip-hop producenter som Kruder & Dorfmeister. Forfarande byggde andra, som Big Noise, Bruce Haack, Robert Lowe, Glenn Davis och Sprites, några eller alla de instrument som de använde.^{[källa behövs]}

Utveckling från 1980-talet till början av 2000-talet

Utvecklingen av techno i Detroit, Michigan och house music i Chicago, Illinois under 1980-talet och senare acid houserörelsen i Storbritannien gav extra bränsle till utvecklningen och godtagandet av elektronisk musik in i mainstream och introducerade elektronisk dansmusik till nattklubbar. Elektronisk komposition kan skap snabbare och mer precisa rytmer än vad som är möjligt när man använder traditionella slagverk, som det används i trance. Ljudet av elektronisk dansmusik kännetecknar ofta elektroniska förändringar (samples) av traditionella instrument och sångröster.^{[källa behövs]}

Under det tidiga 2000-talet började indiepop-världens artister intressera sig för vad som kan beskrivas som elektronisk musik. Inkluderade bland dessa artister är Four Tet, The Postal Service, Caribou och Psapp. Dessa artister använder olika sorters redskap för att skapa musik, ofta trummaskiner och laptops. En speciell rörelse inom indieelektroniska musikscenen är folktronicarörelsen, som kombinerar olika sorters folkmusik med elektronisk musik. Av dessa grupper har The Postal Service blivit den mest kända, vars album Give Up nådde #114 på den amerikanska Billboard 200 listan. Även om Postal Services berömmelse har sina rötter i Ben Gibbard från Death Cab for Cuties berömmelse, har gruppens framgång visat att det finns en möjlighet för framtida popularitet för elektronisk musik inom mainstream-genren.

Circuit bending

Huvudartikel: Circuit bending

Circuit bending är den kreativa kortslutning med låg elektrisk spänning, batteridrivna elektroniska ljudmanicken som till exempel gitarrers effektpedaler, barns leksaker och små synthesizers för att skapa nya musikaliska instrument och ljudgeneratorer. Man understryker spontanitet och slumpmässighet, circuit bending-tekniken har vanligtvis associerats med noise, även om många mer sedvanliga samtida musiker och musikgrupper som experimenterat med "circuit bent" instrument har känts till.

Översikt

Genrer

Fil:House Music Demo.ogg Elektronisk musik, speciellt från slutet av 1990-talet bröt emot många genrer, stilar och understilar, för många för att lista alla här. Även om det inte finns några strikta gränser, kan vi generellt sett identifiera experimentiella och klassiska stilar: elektroakustisk musik och konkret musik från runt 1945 till nutid; den industriella musiken och synthpopstilarna från 1980-talet; stilar som främst är till för dans såsom italodisco, eurodisco, eurodance, techno, house, trance, electro, breakbeat, drum'n'bass (också kallad jungle), Gabber och stilar som är menade mer som experimentiella stilar eller för lyssnande hemma som electronica, glitch, breakcore och trip-hop. Spridningen av persondatorer och MIDI-gränssnittet som började på 1980-talet skapade en ny genre av elektronisk musik, ibland kallad chipmusik eller bitpop. Dessa stilar producerades till en början med hjälp av specialgjorda ljudchip i persondatorer som till exempel Commodore 64, Commodore Amiga och Atari ST bland andra, växte kraftigt utanför demoscenen.

Noterbara skivbolag

Till och med 1978 och skapandet av Mute Records fanns det praktiskt taget inga skivbolag som enbart hade hand om elektronisk musik. På grund av denna brist på skivbolag, skapade många tidiga technomusiker deras egna. Till exempel, Juan Atkins startade Metroplex Records, ett skivbolag från Detroit, och Richie Hawtin och John Acquaviva startade deras inflytelserika Plus 8. I Storbritannien uppstod Warp Records på 1990-talet som en av deras framstående källor för lyssnande hemma och experimentiell musik. Senare ankomster är Astralwerks, Ninja Tune, Tiëstos Black Hole Recordings, Oakenfolds Perfecto skivbolag och John Digweed's Bedrock Records.^{[källa behövs]}

Källor

Versionen från den 17 mars 2008 kl. 21.52 var helt eller delvis en översättning från engelska wikipedia med de källor som då angavs här:

Noter

1. ↑ "The novelty of making music with electronic instruments has long worn off. The use of electronics to compose, organize, record, mix, color, stretch, randomize, project, perform, and distribute music is now intimately woven into the fabric of modern experience" (Holmes 2002, 1).
2. ↑ "Electronically produced music is part of the mainstream of popular culture. Musical concepts that were once considered radical—the use of environmental sounds, ambient music, turntable music, digital sampling, computer music, the electronic modification of acoustic sounds, and music made from fragments of speech-have now been subsumed by many kinds of popular music. Record store genres including new age, rap, hip-hop, electronica, techno, jazz, and popular song all rely heavily on production values and techniques that originated with classic electronic music" (Holmes 2002, 1). "By the 1990s, electronic music had penetrated every corner of musical life. It extended from ethereal sound-waves played by esoteric experimenters to the thumping syncopation that accompanies every pop record" (Lebrecht 1996, 106).
3. ↑ "Purely electronic music is created through the generation of sound waves by electrical means. This is done without the use of traditional musical instruments or of sounds found in nature, and is the domain of computers, synthesizers and other technologies" (Holmes 2002, 6).
4. ↑ "The stuff of electronic music is electrically produced or modified sounds. ... two basic definitions will help put some of the historical discussion in its place: purely electronic music versus electroacoustic music" (Holmes 2002, 6).
5. ↑ "Electroacoustic music uses electronics to modify sounds from the natural world. The entire spectrum of worldly sounds provides the source material for this music. This is the domain of microphones, tape recorders and digital samplers... can be associated with live or recorded music. During live performances, natural sounds are modified in real time using electronics. The source of the sound can be anything from ambient noise to live musicians playing conventional instruments" (Holmes 2002, 8).
6. ↑ Sohlmans 1975
7. ↑ Thomas Bloch. ”Thomas Bloch” (på Engelska). http://www.chez.com/thomasbloch/engONDES.htm. Läst 16 augusti 2008. 
8. ↑ "Musique Concrete was created in Paris in 1948 from edited collages of everyday noise" (Lebrecht 1996, 107).
9. ↑ "The Rhineside cathedral city was the first to build an electronic music studio in 1953. With Stockhausen and Kagel in residence, it became a year-round hive of charismatic avante-gardism [sic]" (Lebrecht 1996, 75). "... at Northwest German Radio in Cologne (1953), where the term 'electronic music' was coined to distinguish their pure experiments from musique concrete..." (Lebrecht 1996, 107).
10. ↑ Stockhausen 1978, 73–76, 78–79.
11. ↑ "In 1967, just following the world premiere of Hymnen, Stockhausen said this about the electronic music experience: '... Many listeners have projected that strange new music which they experienced—especially in the realm of electronic music—into extraterrestrial space. Even though they are not familiar with it through human experience, they identify it with the fantastic dream world. Several have commented that my electronic music sounds "like on a different star," or "like in outer space." Many have said that when hearing this music, they have sensations as if flying at an infinitely high speed, and then again, as if immobile in an immense space. Thus, extreme words are employed to describe such experience, which are not "objectively" communicable in the sense of an object description, but rather which exist in the subjective fantasy and which are projected into the extraterrestrial space'" (Holmes 2002, 145).
12. ↑ "From at least Louis and Bebbe Barron's soundtrack for 'The Forbidden Planet" onwards, electronic music - in particular synthetic timbre - has impersonated alien worlds in film" (Norman 2004, 32).
13. ↑ Zimmer 2000, 179.

Referenser

• Angus, Robert. 1984. "History of Magnetic Recording, Part One". Audio Magazine (August): 27–33.
• Bogdanov, Vladimir, Chris Woodstra, Stephen Thomas Erlewine, and John Bush (editors). 2001. The All Music Guide to Electronica: The Definitive Guide to Electronic Music. AMG All Music Guide Series. San Francisco: Backbeat Books. ISBN 0-87930-628-9
• Gann, Kyle. 2000a. "It's Sound, It's Art, and Some Call It Music". New York Times (January 9).
• Gann, Kyle. 2000b. "MUSIC; Electronic Music, Always Current". New York Times (July 9).
• Holmes, Thomas B. 2002. Electronic and Experimental Music: Pioneers in Technology and Composition. Second edition. London: Routledge Music/Songbooks. ISBN 0415936438 (cloth) ISBN 0415936446 (pbk)
• Kettlewell, Ben. 2001. Electronic Music Pioneers. [N.p.]: Course Technology, Inc. ISBN 1-931140-17-0
• Lebrecht, Norman. 1996. The Companion to 20th-Century Music. Da Capo Press. ISBN 0306807343 (pbk)
• Luening, Otto. 1968. "An Unfinished History of Electronic Music". Music Educators Journal 55, no. 3 (November): 42–49, 135–42, 145.
• Norman, Katharine. 2004. Sounding Art: Eight Literary Excursions through Electronic Music. Aldershot: Ashgate Publishing, Ltd. ISBN 0754604268
• Prendergast, Mark. 2001. The Ambient Century: From Mahler to Trance: The Evolution of Sound in the Electronic Age. Forward [sic] by Brian Eno. New York: Bloomsbury. ISBN 0-7475-4213-9, ISBN 1-58234-134-6 (hardcover eds.) ISBN 1-58234-323-3 (paper)
• Reynolds, Simon. 1998. Energy Flash: A Journey Through Rave Music and Dance Culture. London: Pan Macmillan. ISBN 0-330-35056-0 (US title, Generation Ecstasy: Into the World of Techno and Rave Culture. Boston: Little, Brown, 1998 ISBN 0316741116; New York: Routledge, 1999 ISBN 0-415-92373-5)
• Schaefer, John. 1987. New Sounds: A Listener's Guide to New Music. New York: Harper Collins. ISBN 0-06-097081-2
• Shapiro, Peter (editor). 2000. Modulations: a History of Electronic Music: Throbbing Words on Sound. New York: Caipirinha Productions ISBN 1-891024-06-X
• Sicko, Dan. 1999. Techno Rebels: The Renegades of Electronic Funk. New York: Billboard Books. ISBN 0-8230-8428-0
• Stockhausen, Karlheinz. 1978. Texte zur Musik 4. Cologne: DuMont Buchverlag. ISBN 3-7701-1078-1
• United Kingdom. Parliament. Criminal Justice and Public Order Act 1994, c. 33
• Zimmer, Dave. 2000. Crosby, Stills, and Nash: The Authorized Biography. Photography by Henry Diltz. New York: Da Capo Press. ISBN 0-306-80974-5
• Sohlmans: Sohlmans musiklexikon, Sohlmans Förlag AB, [1975]. ISBN 91 7198 020 2.  (Uppslagsord Theremin, Leon. Här anges bl.a. att han konstruerade instrumentet 1920.)