Miles Davis
Från Rilpedia
| Miles Davis | ||
|---|---|---|
 Miles Davis 1955
|
||
| Information | ||
| Födelsenamn | Miles Dewey Davis III | |
| Född | 26 maj 1926 | |
| Död | 28 september 1991 (65 år) | |
| Bakgrund | Mall:Landsdata USA Alton, Illinois, USA | |
| Dödsplats | Santa Monica, Kalifornien, USA | |
| Genre(r) | Bebop, cool jazz, modal jazz, hard bop, jazz fusion, acid jazz | |
| Roll | Orkesterledare, kompositör, musiker | |
| Instrument | Trumpet, flygelhorn, keyboard | |
| Aktiva år | 1944–1991 | |
| Webbplats | milesdavis.com | |
Miles Davis, Miles Dewey Davis III, född 26 maj 1926 i Alton, Illinois, död 28 september 1991 i Santa Monica, Los Angeles, Kalifornien, var en amerikansk jazzmusiker, kompositör och orkesterledare.
Innehåll |
Biografi
Davis var son till tandläkaren Miles Dewey Davis Jr och musikläraren Cleota Mae och växte upp i St. Louis, Missouri. Modern ville att den unge Miles skulle börja spela fiol, men fadern gav honom en trumpet när han var i tolv-trettonårsåldern. När han var sexton började han få sporadiska spelningar även utanför St. Louis, och vid arton års ålder fick han tillfälle att spela med några av bebop-genrens förgrundsfigurer som Dizzy Gillespie och Charlie Parker, vilket ledde till att han flyttade till New York. Där studerade han vid Juilliard School, samtidigt som han försökte etablera sig på jazzklubbarna och fick åter kontakt med Parker, varefter alla planer på vidare akademisk utbildning lades på hyllan.
Miles Davis var en av 1900-talets allra största musiker och stilbildare. Han började sin bana hos Charlie Parker under bebopens storhetstid och spelade sen en avgörande roll både för utvecklingen av 50-talets kammarmusikaliska jazz, modal jazz (till exempel albumet Kind of Blue 1959) och för jazzrocken och fusionvågen under det tidiga 70-talet. Han hade även ett mycket uppmärksammat samarbete med storbandsledaren Gil Evans i slutet av femtiotalet. Ytterst få jazzmusiker har väckt så mycket respekt och intresse utanför jazzen som han.
Miles Davis invaldes i Rock and Roll Hall of Fame år 2006.[1]
Grupper
Miles Davis ledde från 1949 och framåt en imponerande mängd grupper med olika konstellationer och medlemmar och kan sägas ha upptäckt många betydelsefulla musiker och stilbildare. Två av hans grupper står ut som klara milstolpar i jazzhistorien, de så kallade "superkvintetterna".
Den första med:
- John Coltrane - Tenorsax
- Paul Chambers - Bas
- Red Garland - Piano
- Philly Joe Jones - Trummor
Den andra med:
- Wayne Shorter - Tenorsax
- Herbie Hancock - Piano
- Ron Carter - Bas
- Tony Williams - Trummor
Övriga musiker ( i urval )
- Cannonball Adderley – Altsax
- Victor Feldman – Piano
- Sam Rivers – Sax
- Buster Williams – Bas
- George Benson – Gitarr
- Chick Corea – Piano/Elpiano
- Dave Holland – Bas
- Jack DeJohnette – Trummor
- Joe Zawinul – Piano/Orgel
- Bennie Maupin – Träblås
- Airto Moreira – Percussion
- Keith Jarrett – Piano/Elpiano/Orgel
- Michael Henderson – Elbas
- James "Mtume" Foreman – Percussion
- Hermeto Pascoal – sång
- Al Foster – Trummor
- John MacLaughlin – Gitarr
- Gary Bartz – Sax
- Carlos Garnett – Sax
- Sonny Fortune – Sax
- Steve Grossman – Sax
- Marcus Miller – Bas/Träblås/Synthesizer
- Mike Stern – Gitarr
- Kenny Garrett – Sax
- Darryl Jones – Bas
- Ricky Wellman – Trummor
- Branford Marsalis – Sax
- Sting – Sång
Diskografi (i urval)
- 2003 – Live at the Fillmore East (inspelad live i New York i mars 1970)
Citat
Vid en mottagning i Vita Huset 1987 till Ray Charles ära frågade Davis bordsgranne, en societetsdam från Washington DC vad han hade åstadkommit för att bli inbjuden. "Well," svarade Davis, "I've changed music four or five times. What have you done of any importance other than be white?"
I en tv-intervju på äldre dagar kommenterade Davis sina första år i New York då han snabbt blev uppmärksammad och hyllad av kritiker men inte fick särskilt många speltillfällen med de bistra orden "You can't eat a Winner's plaque".
Referenser
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Miles Davis
- Officiell webbplats
