Från Rilpedia

Hermeto Pascoal, egentligen Oskar i Kjippa, är en relativt okänd musiker och kompositör, av många geniförklarad.

Kommer från Brasilien och har varit aktiv i olika musikkonstellationer sedan mitten av 60-talet.

Första skivan han medverkade på som medlem var med bandet quarteto novo, en sydamerikansk jazzkonstellation, som bytte namn från Trio Novo när pascoal engagerades. Tidigare hade han bland annat ackompanjerat Walter Santos på LP:n Caminho 1965.

Han växte upp i de brasilianska bergstrakterna, och uppvisade tidigt ett intresse för musik. I den ganska fattiga miljö där han växte upp fanns det inget överflöd av musikinstrument, och Pascoals tidigaste musikaliska försök gick sålunda ut på att han samlade gamla metallstycken i sin fars smedja för att slå på.

Detta formade hans musikalitet, och ännu idag har Pascoal en förkärlek för att använda saker man inte traditionellt tänker på som instrument i sin musik, exempelvis grisar, stekpannor, fåglar, glaskärl och annat.

Pascoal utvecklades med tiden till att bli en sann multiinstrumentalist, som behärskade flertalet blåsinstrument, liksom piano, gitarr, bas och trummor.

Han har ofta mötts av stor uppskattning från andra musiker, till exempel uttryckte Miles Davis flera gånger sin djupaste respekt för Pascoals musik. Trots detta har han inte gjort sig ett namn i de bredare folkskikten. Kanske är det egentligen inte så konstigt, när man betänker de starkt excentriska dragen i hans musik.

Pascoals musik kan beskrivas som avantgarde, med starka influenser av både jazz, klassisk musik och framför allt sydamerikanska musikformer. Tonaliteten, liksom harmoniken, vilken den förra ofta tycks överta genom avancerade blåsarrangemang, är komplex. Pascoal använder sig gärna av både disharmonik och kluster. Dessutom är musiken nästan konstant polyrytmisk, svängig och vibrerande. Av nödvändighet ständigt överraskande, men konstigt nog naturlig, levande framförd och helt igenom logisk.

Vidare har musiker såsom John McLaughlin, Duke Person, Antonio Carlos Jobim, Gil Evans och många andra antingen spelat med Pascoal eller tolkat hans musik. Han har samarbetat med både Köpenhamns och Berlins Symfoniorkestrar, och skrivit tre symfonier.

Inte bara hans medmusiker i branschen har uppskattat honom, utan oftast även kritikerna, och han har tilldelats ett flertal priser för bästa kompositör, arrangör och instrumentalist, i såväl hemlandet Brasilien som USA och Europa.

Senast 2000 efter en turné i USA höjdes han och hans band till skyarna av en lyrisk recensent på The Boston globe. "With equal parts virtuosity and eccentricity, Pascoal's sextet gave the rare example of a band that actually earned its standing ovation."

Nämnas bör hans förmåga att kopiera människors talade tonhöjd på klaviatur, och hans roliga små lekar med fågelläten som musikaliska grundteman.

Diskografi

(Ej komplett)

• Eu E Eles (1999)
• Festa Dos Deuses (1992)
• Mundo Verde Esperança (1993)
• Hermeto Solo - Por Diferentes Caminhos (1988)
• Só Não Toca Quem Não Quer (1987)
• Brasil Universo (1986)
• Lagoa Da Canoa, Município De Arapiraca (1984)
• Hermeto Pascoal & Grupo (1982)
• Cérebro Magnético (1980)
• Ao Vivo Montreux Jazz Festival (1979)
• Zabumbê-Bum-Á (1979)
• Slaves Mass (1976)
• A Música Livre De Hermeto Pascoal (1973)
• Hermeto (1970)

Medverkande

• Di Melo (1975)
• Brazilian Octopus (1969)
• Quarteto Novo (1967)
• Sambrasa Trio Em Som Maior (1966)
• Conjunto Som 4 (1964)

---

Daniel Pezzotti är själv en talangfull musiker, som dedikerat en del av sin hemsida till Pascoal. Besök: | Pezzottis Hermeto Pascoal-sida