Cygnus X-1

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Cygnus x1)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
HDE 226868
HDE 226868 (inte visad) ligger bredvid stjärnan η (under mitten) på denna karta för stjärnbilden Svanen.[1]
HDE 226868 (inte visad) ligger bredvid stjärnan η (under mitten) på denna karta för stjärnbilden Svanen.[1]
Observationsdata
Epok J2000
Stjärnbild Svanen
Rektascension 19t58m21,6756s[2]
Deklination Mall:DEC[2]
Skenbar magnitud (V) 8,95[2]
Stjärntyp
Spektralklass O9,7Iab[2]
Astrometri
Radialhastighet (Rv) −13[2] km/s
Egenrörelse (μ) RA: −3,82[2] mas/år
Dek.: −7,62[2] mas/år
Parallax (π) 0,58± 1,01 [4] mas
Avstånd cirka 6000 lå (cirka 2000 pk)
Absolut magnitud (MV) −6.5 ± 0.2[3]
Detaljer
Massa 20–40[5]. M☉
Radie 20–22[6]. R☉
Luminositet (3–4)×105[6] L☉
Temperatur 31000[7]. K
Ålder 5 miljoner[8] år
Andra beteckningar

AG (eller AGK2)+35 1910, BD+34 3815, HD (eller HDE) 226868, HIP 98298, SAO 69181, V1357 Cyg.[2]
Konceptskiss av ett binärt system med en het superjätte och ett förmodat svart hål med ackretionsskiva och bipolärt utflöde.
Denna bild i röntgen av Cygnus X-1 togs av ett ballongburet teleskop, High Energy Replicated Optics HERO-projektet. NASA-bild.

Cygnus X-1 (kortform Cyg X-1)[9] är en välkänd galaktisk röntgenbinär[10] i stjärnbilden Svanen(Cygnus).

Cygnus X-1 upptäcktes 1964 under en raketflygning och är en av de starkaste källorna för röntgenstrålning från Jorden sett, som producerar ett toppflöde om 2,3×10−23 Wm−2Hz-1.[11]. Cygnus X-1 var den första allmänt godtagna kandidaten till att vara ett så kallat svart hål och är fortfarande ett av de mest studerade astronomiska objekten i sin klass. Den uppskattas ha en massa omkring 8,7 gånger Solens[5] och har visats vara alltför kompakt för att vara något annat slag av liknande objekt förutom vad som avses med "svart hål". I så fall, är radien för dess händelsehorisont troligen omkring 26 km.[12]

Cygnus X-1 hör till ett massivt röntgenstrålande binärt system runt 6 000 ljusår från Solen, vilket även innehåller en blå variabel superjätte betecknad HDE 226868. Cyg X-1 kretsar runt den på cirka 0,2 AU avstånd och gör varvet på 5,6 dygn. En stjärnvind från jätten sörjer för material till en ackretionsskiva runt röntgenkällan.[13] Materia i skivans innerkant upphettas till miljontals grader (K) och alstrar den observerade röntgenstrålningen[14].[15] Ett bipolärt utflöde av relativistiska jetstrålar, riktade vinkelrätt från skivan, skickar iväg en del av det infallande materialet ut i interstellära rymden.[16]

Systemet kan höra till en mycket löst sammanhållen stjärnhop med namnet Cygnus OB3, vilket skulle innebära att Cygnus X-1 är omkring fem miljoner år gammal och bildades från en ursprungsstjärna på mer än 40 solmassor. Merparten av stjärnans massa har skickats iväg, troligen i form av stjärnvind. Om stjärnan sedan exploderat som en supernova, skulle det uppkomna trycket troligen ha skjutit ut resterna från systemet. Därför verkar det som stjärnan i stället direkt har kollapsat till ett kompakt objekt, ett förment "svart hål".[8]

Innehåll

Upptäckt och observation

Observation av röntgenkällor låter astronomer studera celesta fenomen med gas av temperaturer på milliontals Kelvin. Eftersom röntgenemission blockeras av Jordens atmosfär, så är det dock inte möjligt att observera celesta röntgenkällor utan att lyfta instrument till höjder där röntgen släpps igenom.[17][18]. Cygnus X-1 upptäcktes med röntgenkänsliga instrument, som lyftes upp med en sondraket avfyrad från White Sands Missile Range i New Mexico. Som del i en pågående insats för att kartlägga dessa källor, genomfördes en survey 1964 med två Aerobee suborbitala raketer. Raketerna medförde Geigerräknare för att mäta röntgenemission på våglängder mellan 1–15 Å över en 8,4° sektion av himlen. Dessa instrument svepte över skyn allt eftersom raketerna roterade, och gav en karta av tätt fördelade avsökningar.[9]

Som ett resultat av dessa kartläggningar, upptäcktes åtta nya kosmiska röntgenkällor, däribland Cyg XR-1 (senare Cyg X-1) i stjärnbilden Svanen. Dessa källors celesta koordinater beräknades till rektascension 19h53m och deklination 34,6°. Fynden kunde inte knytas till någon särskilt framträdande radio- eller optisk källa vid denna position.[9]

Då man såg ett behov av längre exponeringar, föreslog Riccardo Giacconi och Herb Gursky 1963 den första satelliten i bana för att studera röntgenkällor. NASA sköt upp sin Uhurusatellit 1970,[19] vilket ledde till upptäckten av 300 nya röntgenkällor.[20] Utsträckta Uhuru-observationer av Cygnus X-1 visade på variationer i röntgenintensiteten, som inträffar flera gånger i sekunden.[21] Dessa snabba fluktuationer innebar att energi måste alstras över ett relativt litet område om ungefär 105 km, en distans som ljus tillryggalägger på en tredjedels sekund. Ljushastigheten begränsar kommunikation mellan mer avlägsna områden. Som jämförelse är Solens diameter omkring 1,4×106 km. I april-maj 1971, upptäckte Luc Braes och George Miley från Leiden-observatoriet, och oberoende Robert M. Hjellming och Charles M. Wade vid National Radio Astronomy Observatory,[22] radioemission från Cygnus X-1 och deras känsliga radio positionerade röntgenkällan exakt till stjärnan AGK2 +35 1910 = HDE 226868.[23][24]

På himmelssfären ligger denna stjärna cirka en halv grad från stjärnan Eta Cygni av 4:e magnituden.[1] Den är en superjätte, det vill säga, som själv inte är kapabel att avge den observerade mängden röntgenstrålning. Alltså måste stjärnan ha en följeslagare med förmåga att hetta upp gas till de miljontals grader som krävs för att vara strålningskällan åt Cygnus X-1. Louise Webster och Paul Murdin vid Observatoriet i Greenwich,[25] och Charles Thomas Bolton, som arbetat oberoende vid University of Toronto's David Dunlap Observatorium,[26] tillkännagav upptäckten av en massiv gömd följeslagare till HDE 226868 år 1971. Mätningar av dopplerförskjutning i stjärnans spektrum påvisade kompanjonens närvaro och gjorde det möjligt att uppskatta dess massa ur banans parametrar.[27] Baserat på objektets höga förutsagda massa förmodade de att det skulle kunna vara ett svart hål, eftersom den största möjliga neutronstjärnarn inte kan överskrida tre gånger Solens massa.[28]

Med ytterligare observationer som stärkte evidensen, så medgav det astronomiska samfundet allmänt vid slutet av 1973 att Cygnus X-1 högst troligt var ett svart hål.[29][30] Mer precisa mätningar på Cygnus X-1 uppvisade fluktuationer ner till en enstaka millisekund. Detta intervall är konsistent med turbulens i en skiva av ansamlad materia runt ett svart hål — ackretionsskivan. Röntgenblixtar som varar ungefär en tredjedels sekund matchar den förväntade tidsramen för materia som faller in mot ett "svart hål".[31]

Nyare rön

Cygnus X-1 har sen dess studerats ingående med observationer av såväl satellitburna som markbaserade instrument.[2] Likheter i emission mellan röntgenbinärer som HDE 226868/Cygnus X-1 och aktiva galaxkärnor antyder en gemensam energialstrande mekanism, som inbegriper ett kompakt objekt, en ackretionsskiva i omlopp och tillhörande jetutflöden.[32] Av detta skäl har Cygnus X-1 identifierats höra till en klass av objekt som kallas mikrokvasarer; en analog till kvasarer, vilka nu erkänns vara avlägsna aktiva galaxkärnor. Vetenskapliga studier av binära system som HDE 226868/Cygnus X-1 kan leda till ytterligare insikter om aktiva galaxer.[33]

Även svenska forskare är starkt engagerade i studier av binärsystem med svarta hål. Gruppen för högenergiastrofysik vid Stockholms universitet har mot bakgrund av tidigare internationella kartläggningar nyligen redovisat resultat från Cygnus X-1. Man har undersökt hur röntgenstrålningen varierar med tiden, och på så sätt fått information om den del av ackretionsskivan som ligger närmast det svarta hålet. Genom att koppla karakteristiska mönster till effekter från det starka gravitationsfältet har man direkt lyckats bestämma egenskaper hos det svarta hålet, vilket är mycket svårt med andra metoder. Resultaten stämmer överens med tidigare studier, både av strålningens energifördelning och dess variabilitet. [34].

Stjärnsystemet

Vista-xmag.png Fördjupning: Röntgenbinär

Det kompakta objektet och den blåa superjätten bildar ett binärt system som kretsar runt sitt masscentrum var 5,599829 ± 0,000016 dygn[35] Från Jordens perspektiv, så går det kompakta objektet aldrig bakom det andra; med andra ord, systemet åstadkommer ingen förmörkelse. Inklinationen mot rörelsens synlinje från Jorden förblir osäker med förutsägelser i intervallet 27–65°. En studie 2007 uppskattade lutningen till 48,0 ± 6,8°, vilket skulle betyda att halva storaxeln är cirka 0,2 AU, eller 20% av avståndet mellan Jorden och Solen. Den totala banexcentriciteten tros vara endast 0,06 ± 0,01; en nästan cirkulär bana[5][36] Jordens avstånd till detta system är omkring 2 000 parsek (6 000 ljusår) uppmätt med Hipparcos-satelliten, men detta värde har en ganska hög grad av osäkerhet.[2]

HDE 226868/Cygnus X-1 systemet delar en gemensam rörelse genom rymden med en lös samling massiva stjärnor kallade Cygnus OB3, vilka är belägna ungefär på 2,000 parseks avstånd från Solen. Detta medför att HDE 226868, Cygnus X-1 och denna OB association kan ha bildats vid samma gemensamma tid och plats. I så fall, är systemets ålder omkring 5 ± 1,5 miljoner år. HDE 226868s rörelse i förhållande till Cygnus OB3 är 9 ± 3 km/s; ett typiskt värde for rörelse på måfå inom en lös stjärnhop. HDE 226868 ligger omkring 60 parsek från associationens centrum, och skulle kunna ha nått denna separation på ungefär 7 ± 2 miljoner år, vilket i runda tal överensstämmer med associationens uppskattade ålder.[8] Med en galaktisk latitud om 3 grader och galaktisk longitud 71 grader,[2] så ligger detta system inåt längs samma Orionsporre som Solen befinner sig i Vintergatan[37]. Det är i närheten av området där sporren närmar sig Sagittariusarmen. Cygnus X-1 brukar sägas tillhöra Sagittariusarmen[38], fastän Vintergatans struktur inte är så väl fastställd.

Det kompakta objektet

Det råder osäkerhet kring det kompakta objektets massa. Stellära utvecklingsmodeller föreslår en massa om 20 ± 5 solmassor,[6] medan andra tekniker ger 10 solmassor. Så kallad reflexionsavbildning är en numera beprövad metod. Mätning av periodiciteter hos röntgenemissionen nära objektet har gett ett precisare värde på 8,7 ± 0,8 solmassor. I vilket fall som helst är objektet troligen ett svart hål.[5][39] Ett svart hål är ett område i rymden med ett gravitationsfält som är starkt nog att hindra elektromagnetisk strålning att slippa ut från dess inre. Gränsytan där detta sker kallas händelsehorisonten och dess avstånd från centrum i den stillastående modellen kallas Schwarzschildradien, som för Cygnus X-1s del är 26 km.[40] Ingen materia som passerar genom denna gräns kan ta sig ut igen[41] bortsett från eventuell Hawkingstrålning.

Belägg för just en sådan händelsehorisont kan ha upptäckts 1992 vid ultraviolett (UV)-observationer med höghastighetsfotometern på Rymdteleskopet Hubble. När självlysande materieklumpar spiraliserar in i ett svart hål, kommer deras strålning att avges i pulsserier som påverkas av gravitationell rödförskjutning, då materialet nalkas horisonten. Det vill säga, strålningens våglängder kommer att gradvis öka, precis som den Allmänna relativitetsteorin förutsäger. Materia som kolliderar med ett fast, kompakt objekt skulle avge ett slutligt energiutbrott, medan material som passerar genom en händelsehorisont inte skulle det. Två sådana "döende pulståg" observerades, vilket är förenligt med förekomsten av ett svart hål.[42]

Det rymdbaserade röntgenobservatoriet Chandra användes för att mäta den spektrala signaturen för järnatomer i bana nära objektet. Ett roterande svart hål drar den närliggande rymden med sig runt och skapar en så kallad "ergossfär", vilket låter atomer cirkulera närmare händelsehorisonten. I Cygnus X-1:s fall hittades inga av atomerna i lägre bana än 160 km. Om detta objekt är ett svart hål, kan dessa data alltså tolkas som att det inte roterar i någon nämnvärd grad[43][44]

Uppkomst

Den största stjärnan i Cygnus OB3-associationen har en massa 40 gånger Solens. Eftersom massivare stjärnor utvecklas snabbare, medför det att ursprungsstjärnan för Cygnus X-1 hade mer än 40 solmassor. Givet den gällande uppskattningen av det förmenta svarta hålets massa, så måste ursprungsstjärnan ha förlorat material till över 30 solmassor. Delar av denna massa kan ha förlorats till HDE 226868 i tidigare skick, medan återstoden troligast blåste iväg som en stark stjärnvind. Anrikningen av helium i HDE 226868:s yttre atmosfär kan ge belägg för denna massöverföring.[45] Det är möjligt att företrädaren kan ha utvecklats till en Wolf-Rayet stjärna, vilken just kastar ut betydande delar av sin atmosfär med en dylik kraftig stjärnvind[8].

Om ursprungsstjärnan hade exploderat som en supernova, så visar observationer av liknande objekt att novaresten högst sannolikt skulle ha blivit utkastat ur systemet med relativt hög hastighet. Då objektet förblev i bana, pekar detta på att föregångaren kan ha kollapsat direkt till ett svart hål utan att explodera (eller på sin höjd åstadkommit endast en relativt blygsam explosion).[8]

Insamlingsskiva

Ett röntgenspektrum från Chandra av Cygnus X-1 visar en karakteristisk topp nära 6.4 keV beroende på joniserat järn i ackretionsskivan, men toppen är gravitationellt rödförskjuten, dopplerbreddad och skiftad åt lägre energier.[46]

Det kompakta objektet antas vara omkretsat av en tunn, flat skiva av hopsamlande materia känd som en ackretionsskiva. Denna skiva är intensivt upphettad av friktion mellan joniserad gas i inre banor i snabb rörelse och gas i långsammare yttre banor. Den är uppdelad i en het inre region med relativt hög jonisationsgrad—bildande ett plasma—och ett svalare, mindre joniserat yttre område som sträcker sig ut till uppskattningsvis 500 gånger Schwarzschild-radien,[15] eller omkring 15 000 km.

Fastän högst och oberäkneligt variabel, så är Cygnus X-1 typiskt den klarast lysande uthålliga källan till hård röntgen—sådan med energier från runt 30 upp till fleral hundra keV—på himlen.[18] Röntgenstrålningen produceras dels som lågenergetiska fotoner i insamlingsskivans tunna inre del, får sedan mer energi genom invers Comptonspridning mot elektroner av mycket hög temperatur i en geometriskt tjockare, men nästan transparent korona som omsluter skivan, dels genom viss ytterligare reflexion från den tunna skivans yta.[47] En alternativ möjlighet är att röntgenfotoner kan vara inverst Comptonspridda från roten på en relativistisk jet i stället för en skivkorona.[48]

Röntgenemissionen från Cygnus X-1 kan variera efter ett återupprepat mönster som har fått etiketten kvasi-periodiska oscillationer (QPO). Det kompakta objektets massa förefaller avgöra den distans vid vilken det omgivande plasmat börjar avge dessa QPOs, med en emissionsradie som minskar när massan gör det. Tekniken har utnyttjats för att beräkna Cygnus X-1:s massa. Detta erbjuder en cross-check med andra massbestämningar.[49]

Pulsationer med stabil period, liknande de som härrör från en neutronstjärnas spin, har man aldrig iakttagit från Cygnus X-1.[50][51] Pulsationerna från neutronstjärnor orsakas av neutronstjärnans magnetfält och John Wheelers "no hair"-teorem garanterar att svarta hål saknar magnetiska poler. Röntgenbinären V0332 + 53 förmodades till exempel vara ett möjligt svart hål ända tills man fann pulsationer.[52] Cygnus X-1 har heller aldrig uppvisat röntgenblixtar liknande dem som man iakttar från neutronstjärnor.[53]

Cygnus X-1 växlar oförutsägbart mellan två röntgenemissionstillstånd och röntgenstrålningen kan också variera fortlöpande mellan dessa. I det vanligaste tillståndet är strålningen "hård", vilket betyder att merparten har högre energi. I det mindre förekommande tillståndet är röntgenstrålningen "mjuk" med den mesta strålningen av lägre energi. Det mjuka tillståndet uppvisar också större variation. Hård röntgen antas uppstå i en korona som omger den inre delen av den mer opaka insamlingsskivan. Det mjuka tillståndet inträffar, när skivan närmar sig det kompakta objektet (möjligen så nära som 150 km), åtföljt av avkylning eller ejektion av koronan. När en ny korona har alstrats, återgår Cygnus X-1 till det fasta ståndet.[54] Emissionen förefaller delvis blockerad av circumstellär materia, troligen solvinden från donatorstjärnan HDE 226868. Detta yttrar sig som att röntgenflödet från Cygnus X-1 också varierar periodiskt var 5,6 :e dygn, särskilt under sådana konjunktioner, när de båda objekten ligger på synlinjen från Jorden och den kompakta källan är längst bort. Dessutom finns en 300 dygns periodicitet hos emissionen som kan härröra från ackretionsskivans precession.[55]

Jetstrålar

I takt med att ansamlad materia faller mot det kompakta objektet, förlorar det gravitationell potentiell energi. Delar av denna frigjorda energi skingras av jetstrålar av gas och partiklar, riktade vinkelrätt mot ackretionsskivan, som sprutar ut med relativistiska hastigheter. Detta bipolära utflöde, som närmar sig ljushastigheten, erbjuder ett sätt för ackretionsskivan att göra sig av med överskottsenergi och rörelsemängdsmoment. Dessa kan ha alstrats av magnetfält i gasen som omger det kompakta objektet.[56]

Jetstrålarna från Cygnus X-1 är ineffektiva strålare och avger därför bara en mindre del av sin energi i det elektromagnetiska spektrumet. Det betyder att de förefaller "mörka". Jetstrålens uppskattade vinkel mot synlinjen är 30° och de kan precessera.[54]

Den ena jetstrålen har kolliderat med en relativt tät region av det interstellära mediet (ISM) och bildat en stimulerad ring, som kan detekteras genom sin radioemission. Denna kollision förefaller ha bildat en nebulosa, som har observerats i det spektrumets optiska våglängder. För att producera en sådan nebulosa, måste jetstrålen ha en uppskattad medeleffekt om (9 ± 5)×1029 watt (eller mellan (4–14)×1036 erg/s).[57] Detta är mer än 1,000 gånger den effekt som Solen avger.[58] Det finns ingen motsvarande ring i den motstående riktningen, troligen för att jetten går mot en region av ISM med lägre densitet.[59]

År 2006 blev Cygnus X-1 den första kandidaten till förment svart hål med stellär massa, som samtidigt befunnits visa belägg på att emittera gammastrålning i det högenergetiska bandet över 100 GeV. [60]

HDE 226868

HDE 226868 är en superjättestjärna av spektralklass O9,7 Iab,[2] som ligger på gränsen mellan klass O och klass B stjärnor. Dess yttemperatur har uppskattats till 31,000 Kelvin[7] och dess massa till ungefär 20–40 gånger Solens. Baserat på stjärnutvecklingsmodeller, så borde denna stjärna på det uppskattade avståndet 2 000 parsek ha en radie omkring 20–22 gånger Solens och approximativt 300 000–400 000 gånger Solens luminositet.[6][5] I jämförelse förmodas det kompakta objektet gå i bana runt HDE 226868 på ett avstånd av ungefär 40 solradier, eller endast denna stjärnas dubbla radie.[61]

HDE 226868:s Roche-lob antas ligga nära dess yta. HDE 226868:s yta är förvriden till följd av tidvattenkrafter från den massiva följeslagarens gravitation, vilken åstadkommer en droppliknande form som blir ytterligare distorderad av rotation.

Kuriosa

Cygnus X-1 har varit föremål för en vänskaplig vetenskaplig vadslagning mellan Stephen Hawking och fyskern Kip Thorne 1974, där Professor Hawking höll på att den inte var ett svart hål. 1990 medgav dock Hawking vadet förlorat, efter det att observationsdata hade styrkt fallet med en gravitationell singularitet i systemet.[62]

Referenser

  1. ↑ 1,0 1,1 Abrams, Bernard; Stecker, Michael (1999). Structures in Space: Hidden Secrets of the Deep Sky. Springer, 91. ISBN 1852331658. "Eta Cygni ligger 25 bågminuter väst-sydväst om denna stjärna."
  2. ↑ 2,00 2,01 2,02 2,03 2,04 2,05 2,06 2,07 2,08 2,09 2,10 2,11 CDAS (March 3, 2003). ”V* V1357 Cyg -- High Mass X-ray Binary”. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?protocol=html&Ident=HDE+226868. Läst 2008-10-27. 
  3. ↑ Ninkov, Z.; Walker, G. A. H.; Yang, S. (1987). "The primary orbit and the absorption lines of HDE 226868 (Cygnus X-1)". Astrophysical Journal, Part 1 321: 425–437. DOI:10.1086/165641. Hämtat 2008-05-02. 
  4. ↑ Perryman, M.A.C. et al (1997). "The Hipparcos Catalogue". Astronomy & Astrophysics 323: L49–L52. Hämtat 2008-03-03. 
  5. ↑ 5,0 5,1 5,2 5,3 5,4 Iorio, Lorenzo (July 24, 2007). "On the orbital and physical parameters of the HDE 226868/Cygnus X-1 binary system". e-print. doi:10.1007/s10509-008-9839-y.
  6. ↑ 6,0 6,1 6,2 6,3 Ziółkowski, J. (2005). "Evolutionary constraints on the masses of the components of HDE 226868/Cyg X-1 binary system". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 358: 851–859. doi:10.1111/j.1365-2966.2005.08796.x.
  7. ↑ 7,0 7,1 ESA (June 10, 2003). "Integral's view of Cygnus X-1". ESA.
  8. ↑ 8,0 8,1 8,2 8,3 8,4 Mirabel, I. Félix; Rodrigues, Irapuan (2003). "Formation of a Black Hole in the Dark". Science 300 (5622): 1119–1120. doi:10.1126/science.1083451.
  9. ↑ 9,0 9,1 9,2 Bowyer, S.; Byram, E. T.; Chubb, T. A.; Friedman, H. (1965). "Cosmic X-ray Sources". Science 147 (3656): 394–398. doi:10.1126/science.147.3656.394.
  10. ↑ ESA (2004-11-05). ”Observations: Seeing in X-ray wavelengths”. ESA. http://www.esa.int/esaSC/SEMTA2T1VED_index_0.html. Läst 2008-10-27. 
  11. ↑ Lewin, Walter; Van Der Klis, Michiel (2006). Compact Stellar X-ray Sources. Cambridge University Press, p. 159. ISBN 0521826594. 
  12. ↑ Harko, T. (June 28, 2006). ”Black Holes”. University of Hong Kong. http://www.physics.hku.hk/~astro/harko_science.html. Läst 2008-03-28. 
  13. ↑ Gies, D. R.; Bolton, C. T. (1986). "The optical spectrum of HDE 226868 = Cygnus X-1. II — Spectrophotometry and mass estimates". The Astrophysical Journal, Part 1 304: 371–393. doi:10.1086/164171.
  14. ↑ Nayakshin, Sergei; James B. Dove (November 3, 1998). ”X-rays From Magnetic Flares In Cygnus X-1: The Role Of A Transition Layer”. Cornell University. http://adsabs.harvard.edu/abs/1998astro.ph.11059N. Läst 2008-03-29. .
  15. ↑ 15,0 15,1 Young, A. J.; Fabian, A. C.; Ross, R. R.; Tanaka, Y. (2001). "A Complete Relativistic Ionized Accretion Disc in Cygnus X-1". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 325: 1045–1052. doi: 10.1046/j.1365-8711.2001.04498.x.
  16. ↑ Gallo, Elena; Fender, Rob (2005). "Accretion modes and jet production in black hole X-ray binaries". Memorie della Società Astronomica Italiana 75: 282–290. Hämtat 2008-03-29. 
  17. ↑ Herbert, Friedman (2002). "From the ionosphere to high energy astronomy – a personal experience", The Century of Space Science. Springer. ISBN 0792371968. 
  18. ↑ 18,0 18,1 Liu, C. Z.; Li, T. P. (1999). "X-Ray Spectral Variability in Cygnus X-1". The Astrophysical Journal 611: 1084–1090. doi:10.1086/422209.
  19. ↑ NASA (June 26, 2003). ”The Uhuru Satellite”. NASA. http://heasarc.gsfc.nasa.gov/docs/uhuru/uhuru.html. Läst 2008-10-27. 
  20. ↑ Giacconi, Riccardo (December 8, 2002). ”The Dawn of X-Ray Astronomy”. The Nobel Foundation. http://nobelprize.org/nobel_prizes/physics/laureates/2002/giacconi-lecture.html. Läst 2008-03-24. 
  21. ↑ Oda, M.; Gorenstein, P.; Gursky, H.; Kellogg, E.; Schreier, E.; Tananbaum, H.; Giacconi, R. (1999). "X-Ray Pulsations from Cygnus X-1 Observed from UHURU". The Astrophysical Journal 166: L1–L7. DOI:10.1086/180726. Hämtat 2008-03-11. 
  22. ↑ Kristian, J.; Brucato, R.; Visvanathan, N.; Lanning, H.; Sandage, A. (1971). "On the Optical Identification of Cygnus X-1". The Astrophysical Journal 168: L91–L93. DOI:10.1086/180790. Hämtat 2008-03-10. 
  23. ↑ Braes, L.L.E.; Miley, G.K. (July 23,1971). "Physical Sciences: Detection of Radio Emission from Cygnus X-1". Nature 232: 246. DOI:10.1038/232246a0. 
  24. ↑ Braes, L.L.E.; Miley, G.K. (1971). "Variable Radio Emission from X-Ray Sources". Veröffentlichungen Remeis-Sternwarte Bamberg 9 (100): 173. 
  25. ↑ Webster, B. Louise; Murdin, Paul (1972). "Cygnus X-1—a Spectroscopic Binary with a Heavy Companion?". Nature 235 (2): 37–38. DOI:10.1038/235037a0. Hämtat 2008-03-10. 
  26. ↑ Bolton, C. T. (1972). "Identification of Cygnus X-1 with HDE 226868". Nature 235 (2): 271–273. DOI:10.1038/235271b0. Hämtat 2008-03-10. 
  27. ↑ Luminet, Jean-Pierre (1992). Black Holes. Cambridge University Press. ISBN 0521409063. 
  28. ↑ Bombaci, I. (1996). "The maximum mass of a neutron star". Astronomy and Astrophysics 305: 871–877. DOI:10.1088/1367-2630/7/1/199. Hämtat 2008-03-11. 
  29. ↑ Rolston, Bruce (November 10, 1997). ”The First Black Hole”. University of Toronto. http://news.utoronto.ca/bin/bulletin/nov10_97/art4.htm. Läst 2008-03-11. 
  30. ↑ Shipman, H. L. (1975). "The implausible history of triple star models for Cygnus X-1 Evidence for a black hole". Astrophysical Letters 16 (1): 9–12. Hämtat 2008-03-11. 
  31. ↑ Rothschild, R. E.; Boldt, E. A.; Holt, S. S.; Serlemitsos, P. J. (1974). "Millisecond Temporal Structure in Cygnus X-1". The Astrophysical Journal 189: 77–115. DOI:10.1086/181452. Hämtat 2008-03-11. 
  32. ↑ Koerding, Elmar; Jester, Sebastian; Fender, Rob (2006). "Accretion states and radio loudness in Active Galactic Nuclei: analogies with X-ray binaries". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 372: 1366–1378. DOI:10.1111/j.1365-2966.2006.10954.x. Hämtat 2007-03-24. 
  33. ↑ Brainerd, Jim (July 20, 2005). ”X-rays from AGNs”. The Astrophysics Spectator. http://www.astrophysicsspectator.com/topics/observation/XRayAGN.html. Läst 2008-03-24. 
  34. ↑ M. Axelsson, L. Hjalmarsdotter, L. Borgonovo, S. Larsson (7 Oct 2008); " Vanishing hardness-flux correlation in Cygnus X-1”, Hämtad 2008-10-29.
  35. ↑ Brocksopp, C.; Tarasov, A. E.; Lyuty, V. M.; Roche, P. (1999). "An Improved Orbital Ephemeris for Cygnus X-1". Astronomy & Astrophysics 343: 861–864. Hämtat 2008-03-18. 
  36. ↑ Bolton, C. T. (1975). "Optical observations and model for Cygnus X-1". The Astrophysical Journal 200: 269–277. Hämtat 2008-03-12. 
  37. ↑ Gursky, H.; Gorenstein, P.; Kerr, F. J.; Grayzeck, E. J. (1971). "The Estimated Distance to Cygnus X-1 Based on its Low-Energy X-Ray Spectrum". Astrophysical Journal 167: L15. Hämtat 2008-06-29. 
  38. ↑ Goebel, Greg. ”7.0 The Milky Way Galaxy”. In The Public Domain. http://www.vectorsite.net/tastgal_07.html. Läst 2008-06-29. 
  39. ↑ Strohmayer, Tod; Shaposhnikov, Nikolai; Schartel, Norbert (May 16, 2007). ”New technique for ‘weighing’ black holes”. ESA. http://www.esa.int/esaCP/SEMDMAV681F_index_0.html. Läst 2008-03-10. 
  40. ↑ Rössler, O. E.; Kuypers, H.; Diebner, H. H. (1998). "Almost-Black-Holes: an old—new paradigm". Chaos, Solitons & Fractals 9 (7): 1025–1034. DOI:10.1016/S0960-0779(98)80004-0. 
  41. ↑ MIT Tech Talk (January 9, 2006). ”Scientists find black hole's 'point of no return'”. Massachusetts Institute of Technology. http://web.mit.edu/newsoffice/2006/blackhole1.html. Läst 2008-10-28. 
  42. ↑ Dolan, Joseph F. (2001). "Dying Pulse Trains in Cygnus XR-1: Evidence for an Event Horizon?". The Publications of the Astronomical Society of the Pacific 113 (786): 974–982. DOI:10.1086/322917. Hämtat 2008-03-20. 
  43. ↑ Miller, J. M.; Fabian, A. C.; Nowak, M. A.; Lewin, W. H. G. (July 20–26, 2003). "Relativistic Iron Lines in Galactic Black Holes: Recent Results and Lines in the ASCA Archive". Proceedings of the 10th Annual Marcel Grossmann Meeting on General Relativity. Hämtat 2008-03-11. 
  44. ↑ Roy, Steve; Watzke, Megan (September 17, 2003). ”"Iron-Clad" Evidence For Spinning Black Hole”. Chandra press Room. http://chandra.harvard.edu/press/03_releases/press_091703.html. Läst 2008-03-11. 
  45. ↑ Podsiadlowski, Philipp; Saul, Rappaport; Han, Zhanwen (2002). "On the formation and evolution of black-hole binaries". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 341 (2): 385–404. DOI:10.1046/j.1365-8711.2003.06464.x. Hämtat 2008-03-24. 
  46. ↑ Chandra (30 augusti 2006). ”More Images of Cygnus X-1, XTE J1650-500 & GX 339-4”. Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics/Chandra X-ray Center. http://chandra.harvard.edu/photo/2003/bhspin/more.html. Läst 2008-10-30. 
  47. ↑ Ling, J. C.; Wheaton, Wm. A.; Wallyn, P.; Mahoney, W. A., et al. (1997). "Gamma-Ray Spectra and Variability of Cygnus X-1 Observed by BATSE". The Astrophysical Journal 484: 375–382. DOI:10.1086/304323. Hämtat 2008-03-04. 
  48. ↑ Kylafis, N.; Giannios, D.; Psaltis, D. (2006). "Spectra and time variability of black-hole binaries in the low/hard state". Advances in Space Research 38 (12): 2810–2812. DOI:10.1016/j.asr.2005.09.045. Hämtat 2007-02-04. 
  49. ↑ Titarchuk, Lev; Shaposhnikov, Nikolai (February 9, 2008). ”On the nature of the variability power decay towards soft spectral states in X-ray binaries. Case study in Cyg X-1”. The Astrophysical Journal. http://arxiv.org/abs/0802.1278. Läst 2008-04-02. 
  50. ↑ Fabian, A. C.; Miller, J. M. (August 9, 2002). "Black Holes Reveal Their Innermost Secrets". Science 297 (5583): 947–948. Hämtat 2008-03-29. 
  51. ↑ Wen, Han Chin (March 1998). ”Ten Microsecond Time Resolution Studies of Cygnus X-1”. Stanford University. http://adsabs.harvard.edu/abs/1997PhDT.........6W. Läst 2008-03-29. 
  52. ↑ Stella, L.; White, N. E.; Davelaar, J.; Parmar, A. N.; Blissett, R. J.; van der Klis, M. (1985). "The discovery of 4.4 second X-ray pulsations from the rapidly variable X-ray transient V0332 + 53". Astrophysical Journal, Part 2 - Letters to the Editor 288: L45–L49. Hämtat 2008-07-28. 
  53. ↑ Narayan, Ramesh (2003). "Evidence for the black hole event horizon". Astronomy & Geophysics 44 (6): 77–115. Hämtat 2008-07-28. 
  54. ↑ 54,0 54,1 Torres, Diego F.; Romero, Gustavo E.; Barcons, Xavier; Lu, Youjun (2005). "Probing the Precession of the Inner Accretion Disk in Cygnus X-1". The Astrophysics Journal 626: 1015–1019. DOI:10.1086/430125. Hämtat 2008-03-21. 
  55. ↑ Kitamoto, S.; E. Wataru, E.; Miyamoto, S.; Tsunemi, H.; Ling, J. C.; Wheaton, W. A.; Paul, B. (2000). "GINGA All-Sky Monitor Observations of Cygnus X-1". The Astrophysical Journal 531: 546–552. DOI:10.1086/308423. 
  56. ↑ Begelman, Mitchell C. (2003). "Evidence for Black Holes". Science 300 (5627): 1898–1903. DOI:10.1126/science.1085334. PMID 12817138. Hämtat 2008-04-28. 
  57. ↑ Russell, D. M.; Fender, R. P.; Gallo, E.; Kaiser, C. R. (2007). "The jet-powered optical nebula of Cygnus X-1". Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 376 (3): 1341–1349. DOI:10.1111/j.1365-2966.2007.11539.x. 
  58. ↑ Sackmann, I.-Juliana; Boothroyd, Arnold I.; Kraemer, Kathleen E. (1993). "Our Sun. III. Present and Future". The Astrophysical Journal 418: 457–468. DOI:10.1086/173407. 
  59. ↑ Gallo, E.; Fender, Rob; Kaiser, Christian; Russell, David; Morganti, Raffaella; Oosterloo, Tom; Heinz, Sebastian (2005). "A dark jet dominates the power output of the stellar black hole Cygnus X-1". Nature 436 (7052): 819–821. DOI:10.1038/nature03879. 
  60. ↑ Albert, J. et al (2007). "Very High Energy Gamma-ray Radiation from the Stellar-mass Black Hole Cygnus X-1". Astrophysical Journal Letters 665: L51–L54. DOI:10.1086/521145. 
  61. ↑ Miller, J. M.; Wojdowski, P.; Schulz, N. S.; Marshall, H. L.; Fabian, A. C.; Remillard, R. A.; Wijnands, R.; Lewin, W. H. G.; "Revealing the Focused Companion Wind in Cygnus X-1 with Chandra". The Astrophysical Journal (2005) 620: 398–404. doi:10.1086/426701.
  62. ↑ swinnews (February 27, 2004). ”Galaxy Entree or Main Course?”. Swinburne University. http://astronomy.swin.edu.au/sao/astronomynews/astronews2004s1.xml. 

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Cygnus_X-1"
Personliga verktyg