Från Rilpedia

Den här artikeln handlar om det optiska begreppet parallax. Se också Parallax (olika betydelser).

---

Parallax (av grekiska parallaxis, ombyte, förflyttning).

• Inom astronomi avses med parallax vinkeln mellan en himlakropps iakttagna läge vid en observationspunkt i förhållande till himlakroppens iakttagna läge vid en annan observationspunkt. Denna vinkel blir alltid mindre, ju mera avlägsen den iakttagna himlakroppen är. Således är parallaxen större, ju mindre avståndet är.
  Detta fenomen används vid bestämmandet av den nu längsta använda längdenheten parsec (parallaxsekund) vilken är längden på de liklånga sidorna i en likbent triangel med basen = 1 AU (Astronomisk enhet) och spetsvinkeln 1 bågsekund. Avståndet är cirka 3,26 ljusår.

• Inom fotografikonsten har man en motsvarande situation när bildfältet fotografen ser genom sökaren inte stämmer med den bild som projicieras via objektivet mot den fotografiska filmen. Det är denna effekt som spelar den ovane amatörfotografen spratt genom avhuggna huvuden och liknande. Detta parallaxfel är dock helt eliminerat vid en så kallad enögd spegelreflexkamera  (ESR-kamera).

• Inom mätteknik används uttrycket parallaxfel om mätobjekt som ligger åtskilda, och som därmed inte går att avläsa med noggrannhet. Ett vardagsexempel är om man tittar på en vanlig väggklocka från sidan då visaren missvisar i proportion med betraktningsvinkel och avståndet mellan visare och urtavla.

• Inom Fotogrammetri fotograferar man jordytan med en flygkamera (med noggrant kända inre och yttre mått) från ett flygplan (vars geometriska förhållande relativt jordytan är kända) i syfte att kartera geografisk information. En viktig användning i modern tid är att framställa tredimensionell geografisk information utifrån tvådimensionella fotografier. Tidigare utfördes stereomätning med hjälp av s k stereoskop (som med hjälp av linser möjliggjorde att man utifrån två fotografier tydligt kunde se en tredimensionell bild). Med hjälp av stereoskopet kunde tredimensionell landskapsinformation återskapas med noggrannhet och landskapet karteras manuellt; efter exakata beräkningar i stereoskop, kunde geometriskt korrekta fotografier skapas, så kallade "ortofotgrafier". Till skillnad från de ursprungliga flygfotografierna, är "ortofotografier" geometriskt riktiga med vissa kända fel. Vid flygfotografering avbildar ett foto ca. 60% av området i föregående foto. Det överlappande området ger möjlighet till 3D-bearbetning. En egenskap hos dessa "ortofotografier" är att de är geometriskt korrekta endast på en viss höjd i planet och att noggrannheten minskar ju närmare "flygfotonas ursprungliga bildkanter" man befinner sig. Till skillnad från den analoga karteringen som gjordes när de s k stereoskopen användes, beräknas i modern tid, med hjälp av datorer, en virtuell tredimensionell karta. Användningen av ortofotografier har blivit allt vanligare. Vid flygkartering uppstår ett geometriskt fel som enklast kan förstås i analogi med att titta på en 3D-film utan 3D-glasögon: det röda och det gröna är konsekvent förskjutet utan glasögon. Med glasögon förstår hjärnan informationen, men överdriver djupet. Även när ett bildpar betraktas i ett stereoskop är alla höjder överdrivna. Detta beror på att det finns en förskjutning mellan bild 1 och bild 2 efter flygplanets förflyttning vid flygfotograferingen. Den geometriska avvikelsen/förskjutningen kallas "parallax" och är mest påtaglig i höjdled, men är även märkbar i planet (tvådimensionellt). När "ortofotografier" beräknas idag är parallaxfel korrigerade så långt det är teknisk möjligt, men metoden medför en tvådimensionell redovisning av tredimensionell information, som därmed inte kan vara helt korrekt. På ett ortofoto är därför alltid ett höghus förskjutet i sidled i förhållande till byggnadsgrunden.