Carl Stenborg
Från Rilpedia
Carl Stenborg, född 8 september 1752 Stockholm, död 1 augusti, 1813, Stockholm, var svensk operasångare (tenorbaryton), skådespelare, och teaterledare. Han var son till Petter Stenborg. Gift 1793 med Elisabeth Olin d.y.
Innehåll |
Bakgrund
Stenborg föddes som son till Petter Stenborg och Anna Krüger eller Kröger (gifta 5 juni 1743). Han hade två bröder: Johan Fredrik (f. 1743, d. 1813) och Nils Gustaf (f. 1748, d. 1780); Johan studerade vid Uppsala 1761, blev kanslist och kopist vid inrikes civilexpeditionen och var expeditionssekreterare 1793-1813, Nils anställdes vid livregementet, blev kvartersmästare och 1773-1780 medelmåttig sångare vid Operan Carl debuterade som konsertsångare vid en konsert av Zellbell vid tretton års ålder 1766. Han fick en fin utbildning - även om han inte finns antecknad vid Uppsala, 1767 antogs han i riksmarsalkämbetet och blev samma år hovkanslist med alla privilegier, vilket han var fram till 1780. Detta trots att fadern var fattig ända fram till slutet av 1770-talet. Hans mor var före giftermålet hushållerska hos riksrådet Adam Horn, som ska ha stått fadder åt Carl och bekostat hans utbildning; han ska delvis ha växt upp i dennes hus. det var också märkligt att en hovkanslist kan ha tillåtits vara aktiv som skådespelare, ett på den tiden mycket föraktat yrke. Det ryktades att Horns beskydd berodde på att modern var hans älskarinna och han därför gynnade hennes söner, vare sig de var hans barn eller inte.
Då faderns trupp, Stenborgs Sällskap, efter att brev från Petter Stenborg till Gustav III, där han vädjade för den svenska teatern, fick tillåtelse att uppträda för kungen på Stora Bollhuset, som stod tomt, den 11 mars 1772, inleddes föreställningen med ett tal av Carl, som vädjade om beskydd för den svenskspråkiga teatern. De uppförde pjäserna Menechemerne och Oraclet, som ansågs mcyket dåliga av den frasnkspårkiga adeln men applåderades mycket av allmänheten. Det var detta som fick Gustav III att starta den svenska Operan året därpå.
Operakarriär
Han var skådespelare i sin fars teater, Humlegårdsteatern, då han uppträdde med Sveriges första stora primadonna Elisabeth Olin i den pjäs som brukar kallas den första svenska operapjäsen 1773 Thetis och Pelée som invigde den svenska Operan. Denna föreställing, där han själv spelade titelrollen mot Olin, samlade dem som skulle utgöra landets första infödda operatalanger: han spelade här mot Hedvig Wigert (Doris), Lars Lalin (Jupiter), Anders Nordén (Neptunus), Nils Gustav Stenborg (Merkurius), Betty Olin (Kärleken) och Hans Björkman och Johan Filip Lising i mindre roller. Italienaren abbé Domenico Michelessi bedömde Stenborg och Olin "båda värdiga en av de bästa teatrarna i Italien". Om de båda huvudrollshinnehavarna sades: "Fru Olin har en stark och komplicerad roll, som måste lämna sig åt våldsamma och stridande känslor, uppfyller alla dessa scener på ett sätt, som visar både begrepp och lifaktighet. Af det man redan sett af fru Olin är lätt att döma till hennes ofelbara skicklighet att bestrida hvad svår roll som helst i en tragedi. Huruvida detta senare kan sägas om hr Carl Stenborg lämnas ännu därhän...men hvad man med obestridlig visshet kan försäkra är det, att uti alla pastorala representationer är han hos oss ännu den förste aktör. Hans ställning, utseende, röst- allt träffar in med den lekande, den glada, den välgörande aktionen. Äfven i komdien intager hr Stenborg ett af de första rummen, kort sagt uti alla de roller, som ej böra beklädas af tunga personer, ej få utföras med besvärade gester."
Stenborg anställdes vid Operan i Bollhuset vid Slottsbacken, där han var ledande manliga sångare de första åren. Han fick en rival med Kristofer Kristian Karsten, som tillsammans med honom blev den gustavianska epokens manliga stjärnor, men deras stilar var olika; i Operan Gustaf Vasa sades det: "då Karsten med sin starka, klangfulla, allt behärskande stämma skakade åhörarens hela nervsystem, förtjuste dem och befallde beundran, trängde stenborgs mjuka, känsliga, melodiska toner till hjärtat och fyllde ofta ögat med sympatiska tårar."
Han fick livstidskontrakt vid Operan 1780, blev hovsekreterare 1782 och invlades i Musikaliska akademien 1783. Från 1780 tog han emot elever på operan. Från 1800 var han inte längre aktiv på Operan.
Repertoar
Han spelade i Acis och Galathea av Händel mot Elisabeth Olin 1773, Orfeus och Eurydike (opera) av Glück mot Elisabeth Olin, i Silvie av Berton och Trial mot Elisabeth Olin säsongen 1773-1774, Aeglé mot Lovisa Augusti (1774-1775), Aline, drottning av Golconda av Uttini mot Elisabeth Olin 1775-1776, Lucile mot Augusti (1775-1776), Procris och Cephal mot Elisabeth Olin 1777-1778, Ifigenia i Aulis av Glück mot Elisabeth Olin (1778-1779). Han spelade i Alceste av Gluck mot Caroline Müller och Kristofer Kristian Karsten säsongen 1780-1781, Roland av Quinault mot Caroline Müller och Kristofer Kristian Karsten 1781-1782, i Iphigenie på Tauris av Glück mot Caroline Müller och Kristofer Kristian Karsten, i Gustaf Vasa av Nauman mot Caroline Müller och Kristofer Kristian Karsten 1785-1786, i Armide av Quinault mot Caroline Müller och Kristofer Kristian Karsten 1786-1787, i Gustaf Adolf och Ebba Brahe mot Franziska Stading, Caroline Müller och Kristofer Kristian Karsten 1787-1788, i Aeneas i Carthago mot Caroline Müller och Kristofer Kristian Karsten 1799-1800. 1796 medverkade han i föreställningen Karavanen som hölls för att fira kungens myndighetsförklaring och spelade där mot Kristofer Kristian Karsten, Inga Åberg, Louis Deland, Abraham de Broen och Caroline Müller.
Teaterdirektör
Genom sitt engagemang på Kungliga teatern kunde han inte uppträda i sin fars trupp, men var fortfarande en intresserad rådgivare och tog 1780 över faderns trupp; 1788 fick han tillåtelse att uppträda själv i den. Som anställd vid Operan kunde han inte turnera och grundade därför Eiksbergsteatern för truppen.
Åren 1780-1784 var han direktör för Eriksbergsteatern och 1784-1799 för Munkbroteatern. 1782 förlovade han sig med Betty Olin och 1793 gifte de sig. Han turnerade tillsammans med sin fru då hon sjöng i Köpenhamn och Oslo 1794-1795. Då Munkbroteatern stängdes 1799 turnerade han i resande sällskap; 1799 hos Johan Peter Lewenhagen i Kristianstad och 1802 hos Anders Lundqvist i Göteborg, 1804-1809 med ett eget teatersällskap. Han fick formellt avsked från operan 1806 och blev notarius publicus 1809.
Carl Stenborg samlade den musikaliska och konstnärliga världen hos sig i sitt hem i Stockholm och i sitt lantställe i Blackeberg vid Drottningholm i Spånga socken (köpt 1794) och hade bra ekonomi under sin tid som direktör, men efter att teatern stängdes 1799 blev han snabbt fattig. Orsaken anses vara hans mycket utnyttjade generositet; han lånade ofta ut pengar till andra som han inte brydde sig om att kräva tillbaka, särskilt till sina skådespelare, bland annat till Lisette Stenberg och Johan Petter Lindskog, (som båda gjorde flera personliga konkurser), förutom att han försörjde en stor del av sin släkt, förutom sin mor, som dog vid 93 års ålder 3 april 1803, även sin bror Nils änka, hennes son, dotter och svärfar, och ska också ha tagit in Gustav Åbergsson som fosterbarn; 1800 tvingades han sälja sitt lantställe, 1805 förklarades han i konkurs. Han hölls in sista konsert i Riddarhuset 27 februari 1808 ackompanjerad av "till allas stora öfveraskning" Elisabeth Olin, samt Hovkapellet, Haeffner, Freidrich Müller, Jeanette Wässelius och hans dotter "pianovirtuosen" Carolina Stenborg (1798-1869), som han undervisat och låtit debutera i Norrköping 1804. Han dog i fattigdom.
Källor
- http://runeberg.org/nfcf/0652.html
- Ingvar Andersson, Gustavianskt
- "Kungliga operans repertoar, 1773-1973"
- Anna Ivarsdotter Johnsson och Leif Jonsson, "Musiken i Sverige, Frihetstiden och Gustaviansk tid 1720-1810."
- Gidlunds förlag, "Ny svensk teaterhistoria. Teater före 1800."
- Johan Flodmark, Stenborgska skådebanorna
