Lisette Stenberg

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Caroline Lisette Stenberg (eller Sténberg), (egentligen Maria Elisabet Stenberg), född 1770, död 1847, var en av de mest kända skådespelarna under sin samtid. Vid sidan av Eleonora Säfström och Christina Rahm var hon en av de mest betydande skådespelerskorna på Stenborgs Teater. Hon fungerade här inte bara som aktör på scen utan var även musiker och spelade pianoforte mellan akterna. Hon var även konsertsångerska.

Innehåll

Bakgrund och roller

Född i Göteborg, där fadern arbetade som packhusinspektör, rymde hon från sin familj efter att ha ha förlorat oskulden: "Förskuten af dem och öfvergifven av sin älskare, blef teatern hennes enda tillflykt, och i sin förtviflan svor hon att blifva den mest utsväfvande aktris, som funnits. Beklagligen höll hon blott alltför mycket ord".

Hon debuterade 2 april 1789 i en harlekinad, Arlequin favorit-sultaninna, en pjäs från Humlegårdsteaterns tid, som gavs sex gånger, och hon gjorde succé. Insändare i Dagligt Allehanda begärde att få se den nya aktrisen igen, vars namn, som brukligt för debutanter, inte hade avslöjats. Samma år hade hon rollen som grevinnan Clainville i Det oförmodade vadet, där det ingick att spela ackord på fortepiano. Hon överraskade publiken med att spela klaversonat ackompanjerad av violin från orkestern. Detta upprepades sedan varenda gång pjäsen gavs, och hon blev erkänd även som musiker.

Hon var även konsertsångerska. Den 23 november 1794 sjöng hon en aria bravura i Stora riddarhussalen komponerad av Vogler till förmån för Hovkapellets änke- och pupillkassa. Hon fick då högt beröm: " Mademoiselle Stenberg fångade publikum med den allra renaste intonation jämte oväntad lätthet att göra passager, och den unga älskvärda aktrisen tillvann sig såväl allmänhetens bifall och aktning genom dess behagliga röst och portamento, som ock vittnade om den bästa sjungskola."

Hon försökte sig som översättare vid sin recett Euphrpsyne eller förnuftets seger, som skulle ges den 4 december 1794, men av någon anledning blev det inte av, och hon spelade i stället Rezina i Pelegrimerne den 9 december som recett.

Hon spelade och sjöng i operetterna, gjorde melodram och finkomedi. Hon spelade Franciska i Minna von Barnhelm (1793) och var den första som spelade Cherubin i Figaro (1792). Hon spelade Orgon i Tartuffe, Zemir i Zemir och Azor, Rosalie, Sophie i Den förförda flickan (1791), Prosper (byxroll) i Azemia (1793), Ninette i Lantflickan vid hovet mot Gustav Åbergsson (1793), som var hennes recett; "övertygad om att allmänhetens uppmuntran är lättare att vinna än förtjäna", som det stod i annonsen, Paul i Paul och Virginie mot Johanna Kristina Lindberg (1794), Josefina i Fattigdomen och den ädla stoltheten av Koetzebue (1795), Giannina i Giannina och Bernardone och Lilli i Negerslafverne (1796), Jenny i Den enleverade älskaren, Lona i Casper och Lona (1797), fru Oronte i TOS-orden (1798), hofrådinan i Falska blygseln (1799). Hon spelade ofta förförerska (i Den förförde ynglingen mot Didrik Björn 1792) och var kanske den första kvinnliga skådespelare i Sverige som gjorde en mansroll år 1790, som greve Razilli i Engelsmannen i Paris av Bertin d'Antilly. G.A. Silfverstolpe kallade henne "en av de största aktriser världen sett".

Då Didrik Björn 1790 satte upp efterpjäsen Det besynnerliga spektaklet, där skådespelarna skulle tacka publiken för dess stöd genom en defilering i sina mest populära roller. Lisett Stenberg gjorde det i gestalt av Lady Alton i Skottländskan.

Då Lisette Stenberg befann sig i Köpenhamn under nästan hela 1798 åstadkom det en stor förlust för teatern, och det var med stor lättnad som direktören välkomnade henne tillbaka till hösten 1798.

Hon hade en del problem med polisen, men var mycket populär hos publiken. Det sades att hennes "anseende som skådespelerska steg i samma mån som ryktet om hennes vidlyftighet alltmera utbredde sig". Den 9 maj 1797 gavs en förställning till förmån för "en af aktriserna, som alltid haft den lyckan att jämte allmänhetens smickrande bifall äga de säkraste prof af dess uppmuntran". Hennes namn doldes eftersom hon då befann sig i konkurs.

Skandaler

Hon ställdes flera gånger inför domstol. Hon blev skuldsatt ett halvår efter sin debut. Hon hade skaffat sig stora skulder genom att handla kläder på kredit och pantsatt sitt klaver för att kunna betala hyran. Hon hade skulder hos krämhandlare Gustaf Brasch, Carl Stenborg (som ofta lånade ut till sina skådespelare), handelsman Stenberg, sin förra och nuvarande hyresvärd. Hon ansattes dagligen av kreditorer. Alla tillgångar var pantsatta. Den 27 oktober 1789 begärde hon cession av magistraten. Hennes utsedde förmyndare Didrik Gabriel Björn, dikterade hennes ansökan om att hon, en "värnlös ungdom" skule befrias från skulden hon hamnat i genom öförsiktighet hos de kreditorer "som hvarken äga förstånd eller hjärta", eftersom alla skuldförbindelser utgivna av omyndiga är ogiltiga. Hon ansökte om att sammankalla borgenärerna för att få kraven avskriva.

I Stockholmsposten rapporterades 1 augusti 1791 ett fall som visade att gammal vidskepelse fortfarande levde. Instoppat i nyckelhålet på en kyrka hade man funnit två djävulskontrakt skrivna med blod, daterade 24 januari 1789. Författaren hade lovat Satan sin själ 21 år senare om hon fick 100 000 i sina kjolsäckar morgonen efter. Det andra löftet var att det första barnet hon födde då det fyllde 20 om Satan gav henne en papperslapp i skon med fem vinnande nummer ur nästa nummerlotteri, samt att inom tre månader bli gift med (namn fattas). Det tredje löftet var det andra barnet vid 17 år om hon fick anställning vid Dramatiska Theatern inom tre månader - om bara ett av detta skedde, skulle Satan bara få det äldsta barnet vid 21 års ålder. Tidningen hade publicerat det för att väcka förakt för vidskepelsen, och vägrade avslöja namnet på författaren. Skvallret pekade ut Lisette Stenberg eller Ebba Morman, eller båda, som dess författare.

Den 29 augusti 1793 uppmanade Carl Stenborg allmänheten att inte ta emot checker med hans namn, eftersom det ofta kom räkningar på saker han inte köpt; ansvarig ansågs vara Stenberg. Han lånade henne ofta pengar och lät henne vänta med att betala tillbaka. Hon pantsatte både sina egna och andras ägodelar - en gång manskläder.

29 augusti 1794 bad hon magistraten i rådhuset om cession på grund av skulder. Hon skrev att hon kunde betala sina kreditorer om de bara gav henne tid, men eftersom de vägrade vänta tvingades hon be om att de sammankallades; hon kände inte till alla, då skuldsedlar skrivits på hennes borgenärer, som hon själv inte hade hållit reda på. Fodringsägarna bestred hennes ansökan: "att en sösande lefnadsart till henens obestånd endast varit vållande, äfvensom en laglig näpst torde vara nödig för en slik borgenär, hvilken unde fortgången af processen torde kunna öfvertygas hafva vista mindre redlighet, än man haft orsak att fordra", och krävde att hon skule straffas: "såsom en slöserska med andra penningar straffas efter lagen med tydligt innehåll".

Hennes borgenär Carl Stenborg underättade 13 juli 1795 allmänheten om att hon var omyndig och sammankallade kreditorerna för att se skuldsedlarna med hans namn. Hon var skyldig en major C.G. Horn ett lån på 600 (taget 1793) och lyckades före cessionen få som borgenär en nittonårig ämbetsman, A.F. Löwen. Hon hade pantsatt hos en och belånat allt hos en annan. Skulden var på 3 000 riksdaler. Den 4 april 1796 förklarades hon fri från borgenärskrav på grund av omyndighet, men eftersom skulden inte berodde på fattigdom eller olyckshändelse kvarstod skulden för själva inköpen. Ännu 1799 sammanträdde borgenärer för att överlägga om sin rätt och likvidation.

1796 åtalades hon för att ha pantsatt smycken lånade av Kristina Jerner hos "juden Josef Marcus", för att ha pantsatt kläder lånade av kopparslagaränkan Ulrika Bergudd och magasinförvaltaren hos Stenborg David Levi och inte återlämnat en lånad kappa till vaktmästarfrun Katarina Lundberg - dessa fall slutade i godo. Johan Estling, soldat vid Göta garde och före detta skomakargesäll, försökte pantsätta silverpjäser efterlysta i tidningen hos vaktmästare Carlström, enligt honom på uppmaning av Lisette. Hon kallades och infann sig inte, men Estling frigavs ur arresten.

Inget av allt detta hade dock någon som helst effekt på hennes popularitet hos publiken, då "Tidehvarfvets äfven inom de högre lagren i samhället utbredda lättsinne öfversåg med mycket af hvad en aktris i sitt lefveren lät komma sig till last."

Senare liv

Efter att Stenborgs Teater stängts 1799, blev hon en medlem i Lindqvists resande sällskap. Hon uppträdde år 1800 i Göteborg och i Norrköping i Lindqvists trupp, där hon blev mycket applåderad för sin lena och tonfulla röst. I Göteborg spelade hon Fu Fjerval i Förtroliga aftonmåltiden, Julie i Maskeraden, där hon berömdes för "mästerlig gestikulering, en van talang att anpassa röstens höjning eller sänkning, ett lyckligt välde öfver sina anletsdrag och och ett sätt att presentera sig, et sätt att gå, som är till aktrisens stora fördel", Lisette i Profvet eller den unge brukspatronen: "Vi se ej någon möjlighet för en aktris att gifvadenna roll bättre, då hon så väl försatt sig i den eprosn hon skulle föreställa, att ej allenast sättet att tala var fullkomligen anpassat för en subrett, utan äfven hvarenda blick och gest svarade däremot", och Zemire i Zemire och Azor; "Zemires aktion hvar ganska god, hennes ställning och gestikulering voro lyckliga och hennes sång förtjänte de applådissementer, som parterren gaf. Zemires röst är ej stark, men den är len och tonfull och användes af aktrisen med behag." Hennes sista kända uppträdande var i Kapten Puff, Maskeraden och Skärdgårdsflickan på sin recett i Norrköping 7 maj 1800. Hennes talang som en stor skådespelare förnekades inte, men hennes gissas vara orsaken till varför hon inte anställdes på Dramaten.

Den 6 april 1803 arresterades två kvinnor "utan ordentligt försvar och näringsfång" i Stockholm, varav den ena Karolina Stenborg, sade sig vara anställd vid teatern. Hon skulle förhöras igen när detta hade undersökts, men inget mer nämndes.

År 1813 var hon i Hamburg som sjukskötare åt Napoleons armé. Hon befann sig 1816 i Paris under oklara omständigheter. Ambassadör Lagerbjelke, vars svenske betjänt, tillsammans med en annan svensk vid namn Samuel, var anställd av franska polisen att leta igenom ambassadörens papper, fick betjänten arresterad efter att denne stulit Lagerbjelkes garderob, och arresterades med "en fd aktris från Stockholm vid namn Stenberg". Hon släpptes dock snart. Betjänten bekände att Stenberg biträtt honom att sälja kläderna till en klädeshandlare, att de sålt många andra; "qu'il y avait aussi été incité par une femme nommée Stenberg, anciement actrice á Stockholm, assez connue pour ses méfaits tant en Suéde que dans l'entranger; qu'elle l'avait aidé é vendre med habits riches é une firpére, rue S.t nicholas; que beauchoup d'autres encore mis en gage par les soins de cette même femme et par ceux d'un domestique (aussi suedois) chasse´pour infidélité de chez M. le comte de Montrichard."

Hon återvände till Sverige på 1820-talet där hon bosatte sig i Vänersborg under ett franskt namn och uppgav sig vara änka. Hon levde i fattigdom på en liten pension från drottning Desideria och gav fransklektioner och avled slutligen på ett fattighus.

Hon finns med i C. von Zeipels (Haeffners svärson) roman Seton.

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Lisette_Stenberg"
Personliga verktyg
På andra språk