Inga Åberg

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Inga Elisabet Åberg, född 1773, död 1837, svensk skådespelare och sångerska, var en av de mest populära och kända skådespelarna av sin samtid i Sverige, syster till skådespelaren Gustav Åbergsson och aktiv vid både som sångerska vid Operan och som skådespelare cid Dramaten.

Biografi och karriär

Hon var dotter till Jonas Åberg och Fredrika Maria Svahn. Hennes far var kunglig hovlakej och senare ekonomimästare vid hovet. Det är möjligt att hennes farmor var Beata Sabina Straas, Sveriges första skådespelerska och sedan åldfru vid hovet, men det är inte bekräftat. Från 1781 studerade hon skådespelarkonst hos den Franska truppen i Stora Bollhuset, liksom många andra svenska skådespelare, som Lars Hjortsberg och Maria Franck. Vid 14 års ålder debuterade hon 1787 på Operan, och efter hennes uppträdande i pjäsen "Gustav Adolf och Ebba Brahe" året därpå uppmärksammades hon av Gustav III.

Hon utförde alla slags roller och berömdes för sin grace, sin sångröst och sina "förföriska behagligheter". Hennes skönhet tilldrog sig mycket intresse, men ansågs också ha inverkat negativt på hennes karriär; enligt samtida omdömen, hade hon stor talang, men försummade den därför att hon hade blivit intalad att hennes utseende innebar att hon inte behövde utveckla sin begåvning, och hennes konstnärliga talang förblev därför obearbetad; en samtida levnadstecknare sade om henne, att hon "skulle ha blivit en stor sångerska och en utmärkt aktris, om icke hennes ovanliga skönhet varit ett hinder för hennes konstnärsutbildning och hon förletts att betrakta denna egenskap såsom en förvärvskälla, rikare ehuru ej i längden säkrare än konsten."

En miljonär Hall satte sin unge son Johan under hennes fostran för att hon skulle lära honom goda seder och få bukt med hans "självsvåld"; hon tog emot mycket pengar för detta, vilket fadern såg som ett gott prov på den vård hon gav hans son, men vad Johan i själva verket lärde hos henne, verkar det inte finns mycket information om. Hon hade rykte om sig att vara kurtisan, vilket uppges vara anledningen till att hennes yngre bror Gustav Åbergsson ändrade sitt efternamn från Åberg till Åbergsson för att inte "kännas vid sin ökända systers namn".

Inte desto mindre hade hon en ganska framgångsrik karriär, och beröms för att hon "fullkomligen bemäktigar sig karaktären av den person, hon föreställer", och var en av de få skådespelare av sin generation, som inte ansågs för gammal av kritikern Klas Livijn i slutet av artonhundratalets första årtionde. Man gav senare omdömet om henne, att hon var den enda infödda sångerska i Sverige, som i någon mån kunde mäta sig med Caroline Müller, Franziska Stading och de övriga utländska sångerskor, som dominerade den svenska operascenen mellan Elisabeth Olins avgång 1784 och Jeanette Wässelius 1800.

Hon gjorde succé som Julie i Tanddoktorn mot Lars Hjortsberg säsogen 1799-1800, spelade i huvudrollen i Kalifen i Bagdad mot sin bror Gustav Åbergsson och Jeanette Wässelius 1806. 1790 spelade hon Maria Efrosyne i Drottning Kristina, 1794 Siri Brahe i Gustav Adolf och Ebba Brahe 1787-1788 och Teodor (byxroll) i De båda kammarpagerna, 1796 medverkade hon som Almaide i föreställningen Karavanen som hölls för att fira kungens myndighetsförklaring och spelade där mot Kristofer Kristian Karsten, Carl Stenborg, Louis Deland, Abraham de Broen och Caroline Müller. År 1810 lanserade hon Markis Tulipano som sin recettföreställning på Operan, vilken dock ansågs för burlesk för operascenen - i Fästmännerna mot Jeanette Wässelius berömdes hon för "vanlig finess och livlighet". Bland hennes roller i övrigt nämns "en ande" i Armide och Yngve i Frigga 1786-1787, Carl i Folke Birgersson till Ringstad 1792-1793, Carl Sjöcrona i Det farliga förtroendet 1793-1794, Gustafva i De gamla friarna 1795-1796, Agarenne i Panurge på lanterneön 1799-1800, Madame de Brillon i Herr des Chalumeaux 1807-1808 och Lisetta i Griselda 1809-1810.

Hon avgick från anställningen vid Operan och Dramaten 1810, men fortsatte uppträda i landsorten; bland annat ingick hon tillsammans med Henriette Widerberg i J.A. Lindqvists kringresande sällskap 1816-1817, där hon uppträdde i mansroller, i Lilla Matrosen och som Susanna i Figaro och som tragedienne och alltid visade ett "friskt och munter lynne". Även hennes dotter Vendla spelade med sin mor i detta sällskap. I maj 1824 spelade hon i Norrköping på Carl Stenborgs privilegium i lednig för en egen trupp. År 1825 spelade hon Elisabet i Maria Stuart i K.G. Bonuviers teater i Åbo i Finland mot Maria Sylvan.

Externa länkar

Källor

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Inga_%C3%85berg"
Personliga verktyg
På andra språk