Carl Edvard Taube
Från Rilpedia
Carl Edvard Taube, född 26 december 1746 på Trossnäs i Nors socken, död 28 maj 1785, var Sveriges förste ordensbiskop.
Efter att ha bedrivit universitetsstudier i Uppsala och sedan han 1766 såsom hovjunkare hos dåvarande kronprinsen gjort en längre utrikes resa, ingick Taube 1773 som fänrik vid Närkes och Värmlands regemente. 1776 befordrades han till löjtnant vid Dalregementet men lämnade redan tre år därefter den militära banan för att ägna sig åt den prästerliga.
Han utnämndes redan 1780, innan han ännu prästvigts, till kunglig hovpredikant, samt efter prästvigningen senare samma år till överhovpredikant och Gustav III:s biktfader. Följande år blev han befordrad till pastor primarius i Stockholm och kyrkoherde på Lovön. 1783 fick han konungens fullmakt på det för hans räkning inrättade ämbetet som ordensbiskop och förordnades samtidigt till lärare i teologi för kronprinsen Gustav Adolf.
Under Gustav III:s resa i Italien 1784 beordrades Taube att möta i Rom, där han under ett stort tillopp av romerska katoliker påskdagen meddelade konungen nattvarden i det lutherska kapell, som påven Pius VI till erkänsla för den katolikerna i Sverige beviljade religionsfriheten låtit Gustav III uppföra i själva Rom. Efter sin hemkomst från Italien fick han utbyta Lovö pastorat emot Bromma men insjuknade inte långt därefter och avled i Stockholm.
Gift 1776 med Katarina Eleonora Benzelstierna, dotter till Västeråsbiskopen Lars Benzelstierna.
-
Delar av denna artikel består av bearbetad text ur den upphovsrättsfria upplagan av Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.