Guldschakal
Från Rilpedia
| ?Guldschakal Status i världen: Livskraftig (lc)[1] |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Hunddjur Canidae |
| Släkte: | Canis |
| Art: | Guldschakal C. aureus |
|
|
|
| §Canis aureus Auktor: Linné, 1758 |
|
 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Guldschakal (Canis aureus), även kallad schakal, är en art i familjen hunddjur som är nära släkt med vargen.
Innehåll |
Kännetecken
Guldschakalen har en kropp som är mellan 80 och 130 centimeter lång. Svansens längd ligger omkring 20 till 30 centimeter och skulderhöjden är 40 till 50 centimeter. Djuret väger ungefär 7 till 15 kilogram. Pälsens färg är vanligtvis guldgul men skiljer sig mellan de olika levnadsområdena.[2] Guldschakaler som lever i bergstrakter har en gråaktig päls och individer i östra Afrika byter pälsen under årets lopp.
Utbredning
Djurets huvudsakliga levnadsområde är norra och östra Afrika, tropiska och subtropiska regioner i Asien samt sydöstra Europa, till exempel norra Grekland, Rumänien, Bulgarien och Kroatien. Sporadiskt även i Ungern och Österrike.[1]
Denna art föredrar öppna landskap som savann och halvöken[2]. I några regioner lever de även i närheten av människans boplatser[källa behövs]. I bland annat Burma, Thailand, Indien och Bangladesh förekommer den även i skogar[1].
Levnadssätt
Guldschakalen lever i grupper som omfattar ett par, ofta med ungdjur från tidigare kullar. Kullen har ett fast revir med en yta upp till 3 kvadratkilometer.[2] Revirets gränser markeras med urin.
Kommunikationen sker med ett stort antal olika ljud som skall, ylanden och morranden. Med sina långa och kraftiga extremiteter har guldschakalen lätt att springa över långa distanser. Den är även en skicklig simmare.[3]
I naturen blir djuret upp till 8 år och i fångenskap upp till 14 år gammalt[3].
Fortplantning
Guldschakalen är monogam. Litet är känt rörande parningstiden. I Tanzania anges parningstiden till oktober/november, och ibland en tidigare period i juni/juli[2]. I Europa sträcker sig parningstiden mellan januari och februari[4] Efter en dräktighet av omkring 60 dagar letar honan efter ett lämpligt bo och föder där 1 till 9 (vanligtvis 5 till 6) ungar.[2] Dessa är blinda under de första två veckorna[3].
Under de första tre veckorna får ungarna bara modersmjölk som föda. Senare, när regntiden börjar, får de även fast föda som bärs fram av föräldrarna i deras magar och spys upp vid boet[5]. Efter ytterligare fem veckor slutar honan att ge di.[3]
Efter ungefär 5 till 6 månader är ungarna helt självständiga. Ofta stannar några ungar hos föräldrarna och hjälper till vid uppfödandet av de nästa syskonen. Guldschakalen blir könsmogen vid 11 månaders ålder[5].
Föda och jakt
Guldschakaler har ett typiskt socialt jaktbeteende. De jagar i par eller i grupp och detta huvudsakligen under natten. 80 procent av alla angrepp som görs av ensamma djur misslyckas. Hos par sjunker denna andel till 30 procent. De äter sällan as och fångar den största delen av sin föda med hjälp av sin goda hörsel och sin snabbhet. De sätt som schakalen jagar sitt byte på liknar rödrävens. Liksom den reser de öronen, kröker ryggen, lyfter svansen och gör sedan ett hopp och landar med sina främre tassar på bytet, som dödas efteråt med ett starkt bett.
Till guldschakalens föda räknas bär, inte minst vindruvor, majs, insekter, gnagare, fåglar, amfibier och unga gaseller[3]. När den inte kan äta hela bytet bär schakalen det till en buske eller gräver ner det för att återkomma till det senare. För att lätt komma åt bytet följer schakaler i östra Afrika större kattdjur som lejon. De väntar sedan tålmodigt tills lejonet lämnar sitt byte och tar därefter resten.
Hot
Största hotet mot guldschakalen är industrialisering och ett ökande, intensivt jordbruk[1]. Fiender i djurvärlden är bland andra örnar, pyton, leopard och gepard[3]
Referenser
- ↑ 1,0 1,1 1,2 1,3 Jhala, Y.V.; Moehlman, P.D. (2008). ”IUCN 2008 Red List” (på en). IUCN. http://www.iucnredlist.org/details/3744. Läst 2009-02-03.
- ↑ 2,0 2,1 2,2 2,3 2,4 Stuart, Chris; Stuart, Tilde: Field Guide to the Larger Mammals of Africa, Struik Publishers, Kapstaden [1997] (engelska), sid. 234-236. ISBN 1-86825-757-6.
- ↑ 3,0 3,1 3,2 3,3 3,4 3,5 Curry-Lindahl, Kai: Afrikas däggdjur, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm [mars 1983] 1984, sid. 208-209. ISBN 91-1-834122-5.
- ↑ Curry-Lindahl, Kai: Däggdjur i färg, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1982, sid. 241-242. ISBN 91-20-06724-0.
- ↑ 5,0 5,1 Ivory, Alicia (2008). ”Canis aureus golden jackal” (på en). Animal Diversity Web. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Canis_aureus.html. Läst 2009-02-03.
