Från Rilpedia

Östromerska riket
grekiska : Βασιλεία τῶν Ῥωμαίων Basileía tôn Rhōmaíōn
← 330–1453 →
Flagga Statsvapen
Huvudstad	Konstantinopel
Språk	latin till 600-talet, sedan grekiska
Religion	ortodoxism
Statsskick Sista kejsare	autokrati Konstantin XI
Bildades 395  • Bildades genom splittring mellan öst och väst  • Bildades ur Romerska riket
Upphörde 1453  • Upphörde genom Konstantinopels fall  • Uppgick i Osmanska riket
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	(1281) 5 000 0001 - inv/km²
Valuta	solidus
1Uppskattad folkmängd.

Bysantinska riket, eller Bysans, är av tradition (från 1500-talet) namnet på romarriket under medeltiden, det vill säga den universella kristna statsbildning som senare fick sitt centrum i Mindre Asien och hade Konstantinopel (dagens Istanbul; från början Byzantion) som huvudstad och som uppstod vid Romerska rikets delning 395 i en västlig och östligt del mellan Theodosius I:s båda söner Honorius och Arcadius och bestod fram till 1453. Under senantiken, i samband med västromerska rikets upplösning (200-400), benämns det bysantinska riket ofta Östromerska riket eller Östrom.

Den bysantinska kulturen var en blandning av den romerska staten, den grekiska kulturen, den hellenistiska kosmopolitismen och religiösa strömningar från Orienten. Fram till den arabiska expansionen i början av 600-talet var arvet från senantiken dominerande i riket – klassisk bildning och kulturell förfining uppbar den urbana kulturen hos det bildade skiktet i städerna. Sedan många städer gått förlorade till araberna utplånades denna stadskultur i princip helt och genom bildstriderna fick riket istället en medeltida karaktär – samma hagiografier lästes av alla samhällsklasser, ikonerna betraktades som heliga objekt och genom themasystemet blev landsbygden allt viktigare.

Riket överlevde under sin tusenåriga historia många invasioner från barbarer, kristna och muslimer. Efter nederlaget mot seldjuker i slaget vid Manzikert år 1071 föll dock Bysans makt och efter det fjärde korstågets plundring av Konstantinopel, som följde erövringen av staden 1204, återhämtade sig aldrig riket. Det innebar slutet på den antika, urbana kultur som utgjorde rikets ryggrad. Riket gick slutligen under med Konstantinopels fall för Osmanska riket 1453 och idag återstår bara fragment av dess långa historia.

Innehåll 1 Etymologi 2 Den bysantinska identiteten 3 Historia 3.1 Bakgrund 3.2 Tidig historia 3.3 Hellenisering 3.4 Storhetstiden 3.5 Rikets fall 4 Inflytande över eftervärlden 5 Musik 6 Bibliografi 7 Källor 7.1 Noter 8 Se även 9 Externa länkar

Etymologi

Byzantion var det gamla grekiska namnet på det som varit den östromerska huvudstaden Konstantinopel sedan 300-talet och för dess invånare skulle "bysantinska riket" te sig främmande. De kallade alltid sig själva för romare även om deras kultur var mer grekisk än latinsk. Riket kallade de "Romarriket" (Ρωμανία, Rómanía) eller "Romerska kungadömet" (Βασιλεία Ρωμαίων, Vasileía Romaíon).

Termen "bysantinska riket" myntades 1557, det vill säga omkring ett sekel efter Konstantinopels fall, av den tyske historikern Hieronymus Wolf och populariserades senare av författare som Montesquieu. I Corpus Historiae Byzantinae introducerade Wolf en ny bysantinsk historiografi där han genom en tydlig distinktion mellan den antika romerska historien, som många ville bli associerade med, och den medeltida grekiska historien tonade ned det romerska arvet i Greklands historia. Wolfs distinktion härstammar från schismen mellan romarna (alltså bysantinarna som vi kallar dem idag) och frankerna under 800-talet då Karl den store, i samförstånd med påven i Rom, ville legitimera sina maktanspråk genom att överta det romerska arvet. Den så kallade Konstantinska donationen, en av historiens mest välkända falsarier, spelade en avgörande roll i detta syfte. Därefter kallades kejsaren i Konstantinopel för "Imperator Graecorum" och titeln "Imperator Romanorum" reserverades åt den frankiske monarken. Bysantinska riket refererade man till som "Imperium Graecorum", "Graecia", "Terra Graecorum" eller "Imperium Constantinopolitanum".

Den bysantinska identiteten

Bysans kan definieras som ett multietniskt imperium som uppstod som ett kristet kejsardöme för att snart omfatta det östra helleniserade riket och som slutade sin tusenåriga historia 1453 som en grekisk-ortodox stat: Ett imperium som blev en nation, nästan i ordets moderna mening.¹. Efter 1453 uppbars den bysantiska traditionen av den ortodoxa kyrkan.^[1]

Under de sekel som följde de arabiska och langobardiska invasionerna på 600-talet behöll riket sin multietniska (om än inte sin multinationella) karaktär även om den stora majoriteten i rikets centrum på Balkan och i Mindre Asien var grekisk. Etniska minoriteter och betydande icke-ortodoxa kristna samhällen existerade vid rikets gränser, varav det kristna armeniska var det största.

Bysantinarna kallade sig själva för "romare" (Ρωμαίοι, Rhomaioi), vilket för dem var synonymt med "greker" eller "hellener" (Έλληνες, Ellenes). De utvecklade en stark nationalism och kallade sitt rike för romerskt (Ρωμανία, Romania). Denna nationalism tog sig i den bysantinska litteraturen uttryck i hjältedikter, i synnerhet i eposet Digenis Akritas, där gränskrigare (ακρίτες) hyllades för sin kamp mot rikets angripare. Efter rikets upplösning på 1400-talet fortlevde denna nationalism och grekerna fortsatte att identifiera sig både som romare och greker in i modern tid.

Historia

Bysantinska rikets historia
330	Konstantin gör Konstantinopel till huvudstad.
395	Romerska riket delas permanent efter Theodosius I:s död.
527	Justinianus I blir kejsare.
532-537	Justinianus bygger Hagia Sofia.
533-554	Justinianus generaler erövrar Nordafrika och Italien från vandaler och ostrogoter.
568	Italien förloras till langobarder.
634-641	Arabiska arméer erövrar Levanten och Egypten. Under de efterföljande decennierna erövrar de först större delen av Nordafrika och senare även Sicilien.
730-787 813-843	Ikonoklasmen. Större delen av de italienska territorierna går förlorade.
1054	"Stora schismen": Kyrkan i Rom bryter med Konstantinopel.
1071	Romanos IV besegras av seldjuker i slaget vid Manzikert. Större delen av Mindre Asien förloras samtidigt som normander övertar de sista bysantinska positionerna i Italien.
1204	Konstantinopel ockuperas av korsfarare. Latinska riket bildas.
1261	Konstantinopel befrias av Mikael VIII Palaiologos.
1453	Konstantinopels fall för Osmanska riket innebär slutet för Bysantinska riket.
Se även: Bysantinska kejsare

Bakgrund

Det bysantinska riket uppstod gradvis och dess uppkomst brukar, å ena sidan, få markera slutet på det romerska riket, det vill säga antikens övergång i medeltid, och, å andra sidan, uppkomsten av en specifikt kristen kultur. Redan i mitten av 300-talet hade såväl hellenismen som kristendomen etablerat sig i det romerska riket men en rad olika historiska händelser brukar få tjäna som det romerska rikets övergång i det bysantinska:

1. Diocletianus regeringstid 284-305 innebar att romerska riket för första gången delades i ett pars Orientis och ett pars Occidentis och hans administrativa reformer övertogs av bysantinarna.
2. Konstantin flyttade rikets huvudstad till sin nygrundade huvudstad Konstantinopel 330 vilket kom att bli det bysantinska rikets centrum under nästan tusen år.
3. Theodosius I regeringstid 379-395 innebar kristendomens seger över den romerska religionen och vid hans död 395 delades det romerska riket slutgiltigt i två delar.
4. Den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus tvingades abdikera 476 under trycket från vandaler och goter vilket gjorde den östromerske kejsaren till ensam romersk härskare.
5. Under Justinianus I (527-565) upplevde riket sin första kulturella och politiska blomstringstid. Bysans som stormakt i östra Medelhavet och många av den bysantinska konstens centrala verk härstammar från Justinianus regeringstid.

Genom Caracallas dekret 212, Constitutio Antoniniana, erhöll alla fria män i det romerska riket romerskt medborgarskap och fick samma juridiska status som invånarna i Rom. Förordningen ledde inte till några stora politiska omvälvningar men kom att få stor historisk betydelse då den lade grunden för den integrationsprocess där statens ekonomiska och juridiska system i Italien kom att tillämpas över hela Medelhavet, liksom man tidigare utökat dess jurisdiktion från Latium till hela Italien. Hela riket integrerades dock inte i samma omfattning. Förordningen kom att favorisera redan väl integrerade delar av riket, som till exempel Grekland, på bekostnad av de provinser som var för fattiga eller för kulturellt avlägsna, som Storbritannien, Palestina och Egypten.

Rikets delning började med Diocletianus quadrumvirate (tetrarki) 293, en regeringsreform som syftade till att effektivisera administrationen och kontrollen av riket. Han delade riket i två delar och tillsatte två överkejsare, augustus, som styrde från Italien och Grekland, med var sina underkejsare, caesar. Delningen bestod fram till 324 då Konstantin lyckades göra sig själv till ensam kejsare. Han favoriserade kristendomen och grundade en ny huvudstad i Byzantion vid Bosporen. 330 invigdes Roma Nova, "Nya Rom", som snabbt blev känt som Konstantinopel (Κωνσταντινούπολις, Constantinoúpolis). Under Konstantin var riket ännu inte särskilt "bysantinskt", men det hade nu hittat sin nya huvudstad och kristendomen hade fått en ledande ställning.

Kejsar Valens död vid slaget vid Adrianopel 378 får ofta markera gränsen mellan antiken och medeltiden. Med Valens efterträdare Theodosius I, den siste kejsaren som regerade över båda riksdelarna, fördjupades rikets delning. Han överlät 395 rikets östra delar till sin son Arcadius som regerade från Konstantinopel och de västra till sin andre son Honorius som regerade från Ravenna. I och med detta hade rikets östra hälft definitivt blivit "östromerskt".

Tidig historia

Östrom undgick de förödande invasionerna som Västrom genomled under 200- och 300-talen. Antikens urbana kultur var starkare i öst och kunde bättre stå emot de invaderande stammarna som dessutom attraherades mer av Roms rikedomar. Under 400-talet erövrades de västra delarna vid flera tillfällen medan den östra halvan bara vid något tillfälle tvingades avge tribut. Theodosius II utökade Konstantinopels murar och gjorde staden ointaglig för inkräktarna. Genom förhandlingar med goterna lyckades Zeno regera vidare i öst medan väst slutgiltligen kollapsade 476. På 500-talet mötte bysantinarna sina arvfiender: Persiska riket i öst och slaverna och bulgarerna i norr. Samtidigt genomled riket teologiska kriser, gällande till exempel monofysitismen.

Justinianus och dennes general Belisarius återerövrade dock Nordafrika, Italien och södra delen av den Iberiska halvön (Spanien). Justinianus omgestaltade även den romerska medborgarrätten (ius civile) i sin Corpus Juris Civilis. Anmärkningsvärt är att denna lagsamling författades på latin, ett språk som vid det här laget måste ha uppfattats som arkaiskt och bara nödtorftigt kunde förstås ens av de som skrivit de nya lagarna. Justinianus lät också uppföra Hagia Sofia på 530-talet. Kyrkan blev snart centrum för kejsarkulten och den östligt ortodoxa kyrkan. Trots att Justinianus lät stänga det nyplatonska universitetet i Aten framstår hans regeringstid också som en kulturell blomstringsperiod med den episka poeten Nonnos, den lyriska poeten Paulus Silentiarius, historikern Prokopios och filosofen Johannes Philoponos.

Justinianus lämnade tyvärr sina efterträdare en tom statskassa och de lyckades inte hantera de nya invasioner som hotade på alla fronter. Langobarderna invaderade Italien medan Balkan intogs först av avarerna och efter dem bulgarerna. På 600-talet erövrade Persiska riket Egypten, Palestina, Syrien och Armenien. Perserna besegrades visserligen och dessa territorier återtogs av kejsar Herakleios 627 men araberna, som just enats genom uppkomsten av islam, gjorde då sitt oväntade intåg i historien och tog ett utmattat Bysans på sängen och alla sydliga provinser gick förlorade under 600-talet. Med Karthagos fall 698 kom Mesopotamien, Syrien, Egypten och exarkatet i Afrika att inlemmas i den muslimska världen. Även langobardernas frammarsch i norra Italien fortsatte; Ligurien föll 640 och exarkatet i Ravenna 751, vilket bara lämnade mindre områden i södra Italien under bysantinsk överhöghet.

Hellenisering

Det riket förlorade i omfattning vann det dock i enhetlighet. Herakleios helleniserade slutligen riket genom att under den senare delen av 500-talet göra grekiska till officiellt språk.^[2] Latin slutade användas officiellt och den romerska titeln augustus ersattes av den grekiska basileus (Βασιλεύς, "kung"). Denna utveckling anser många historiker så grundläggande för det bysantinska rikets brytning med sitt romerska förflutna att Herakleios regeringstid brukar få tjänstgöra som den tidpunkt då östromerska riket blev bysantinskt. Vid denna tid hade också den kristendom som utövades i riket fjärmat sig från kristendomen i de forna västliga utposterna. Den arabiska erövringen av de sydliga bysantinska provinserna, där monofysitism fortfarande utövades, förstärkte den östligt ortodoxa kyrkan i resten av riket.

Den urbana kulturen förföll i riket samtidigt som Konstantinopel blev den största staden i den kristna världen. Konstantin III (641-668) delade upp riket i ett system av militära provinser kallade thema och lyckades avvärja arabiska erövringsförsök tack vare den överlägsna bysantinska flottan, den grekiska elden, Konstantinopels murar och skickliga fältherrar som Leo III (717-741).

Historikern Edward Gibbon beskrev på 1700-talet det bysantinska riket som kraftlöst, men Bysans var i praktiken det närmaste medeltiden kommer en militär supermakt genom katafrakterna (det tunga kavalleriet), sitt ganska inkonsekventa subventionerande av rekryter från den välbärgade klassen av fria bönder till detta kavalleri, sitt exceptionella djupförsvar (themasystemet), sin vana att med ekonomiska medel spela ut sina fiender mot varandra, sin skickliga underrättelsetjänst, sitt logistiska system av åsnekaravaner och sina rationella militära doktriner (inte helt olika Sun Zis) som lade fokus på smygtaktik, överraskning, snabba manövrer och sin förmåga att sätta in överväldigande kraft precis där de bysantinska fältherrarna önskade.

Efter belägringen 717, då araberna led fruktansvärda förluster, utgjorde inte längre kalifatet något allvarligt hot mot Bysans. Istället vände sig araberna mot seldjukerna och lyckades därigenom till slut fördriva de bysantinska trupperna från östra och centrala Anatolien.

700-talet dominerades av ikonoklasmen. Leo III förbjöd ikonerna vilket ledde till en revolt inom riket. Genom kejsarinnan Irene möjliggjordes andra konciliet i Nicaea 787, som legitimerade vördnaden, men inte tillbedjan, av ikonerna. Irene försökte också uppnå en allians med Karl den store genom giftermål, planer som gick om intet. Bildstriden fick nytt liv under 800-talet med avslutades 843. Alla dessa konflikter bidrog till konflikten med katolska kyrkan och det Tysk-romerska riket vars makt var på uppåtgående.

Storhetstiden

Bysantinska rikets makt var som störst under de makedonska kejsarna i slutet av 800-talet, under 900-talet och i början av 1000-talet. Under denna period motstod riket väst-kyrkans försök att avsätta patriarken Fotios och man fick också kontroll över Adriatiska havet, delar av Italien och stora delar av bulgarernas rike efter att bulgarerna lidit ett förkrossande nederlag under Basileios II 1014. Man fann också en ny (inte alltid pålitlig) allierad i det varjagiska Kiev genom vilket det viktiga väringagardet tillkom.

1054 nådde relationerna mellan den grekiskspråkiga östliga kyrkan och den latinspråkiga västliga en slutgiltig kris. Separationen proklamerades aldrig, den så kallade stora schismen var i praktiken kulmen på en separationsprocess som pågått under flera sekler. Konflikten resulterade i tillkomsten av den romersk-katolska och den östligt ortodoxa kyrkan. De båda bannlyste varandra ömsesidigt 1054.

Efter brytningen drabbades snart Bysans av nya svårigheter. På hemmaplan underminerades det viktiga themasystemet av den framväxande, jordägande aristokratin. Riket skulle fortfarande ha kunnat stå emot sina gamla fiender, Tysk-romerska riket och abbasiderna, men hotades nu av nya, farliga inkräktare. Det blev till slut normanderna som för gott slängde ut bysantinarna från Italien 1071 samtidigt som seldjukerna, vars främsta fiende var fatimiderna i Egypten, penetrerade Mindre Asien. Romanos IV avled i slaget vid Manzikert och riket förlorade nästan hela den asiatiska provinsen som utgjort den bysantinska arméns viktigaste rekryteringsbas.

Rikets fall

Med den komnenska dynastin återhämtade sig riket något. Den förste komnenska kejsaren, Alexios I, lyckades återupprätta armén genom statliga anslag (proniai) och vann betydande segrar mot seldjukerna. Hans begäran om hjälp från påven ledde till det första korståget genom vilket han lyckades återta Nicaea. Konflikten mellan kyrkorna gjorde dock att hjälpen från korsfararna snart avtog. Trots att Alexios sonson Manuel I stod korsfararna nära kunde ingen av sidorna glömma den ömsesidiga bannlysningen och bysantinarna var mycket misstänksamma mot de korsfarare som passerade genom deras rike.

Attackerna från tyskar och normander fortsatte under 1000-talet och 1100-talet. De italienska handelsnationerna, som erhållit fördelaktiga handelsrättigheter i Konstantinopel av Alexios och var de mest synliga "frankerna" eller "latinarna" på stadens gator, blev föremål för anti-västliga känslor. Venetianerna ogillades i synnerhet, trots att deras fartyg utgjorde den bysantinska flottans nya kärna. Samtidigt fortsatte seldjukerna att utgöra ett allvarligt hot och de besegrade Manuels här i slaget vid Myriokefalon 1176.

Visserligen försökte Fredrik Barbarossa erövra Bysans redan under tredje korståget men det blev det fjärde korståget som kom att få de mest förödande konsekvenserna. Korstågets ursprungliga mål var att erövra Egypten, men venetianerna lyckades ta kontrollen över expeditionen och genom deras försorg intogs istället Konstantinopel 1204. Resultatet blev Latinska riket, ett kortlivat feodalt kungadöme, och ett permanent försvagat Bysans. Den bysantinska kollapsen ledde också till att Serbiska kungadömets makt växte och Serbiska kejsardömet bildades under Nemanjić-dynastin 1346.

Tre bysantinska stater återstod - kejsardömet Nicaea, kejsardömet Trabzon och despotatet Epirus. I Nicaea hade den paleologiska dynastin etablerat sig och där lyckades man samla tillräckligt med kraft för att, genom att alliera sig med Genua, kunna återta flera områden däribland Epirus och till slut själva Konstantinopel 1261. Därefter var det återupprättade bysantinska riket alltför upptaget av Europa där man istället borde ägnat de asiatiska provinserna all uppmärksamhet. Muslimerna var för splittrade för att anfalla vilket gav kejsardömet en viss respit, men osmanerna erövrade snart hela Mindre Asien utom en handfull hamnstäder.

Då Bysans begärde hjälp från väst krävdes i gengäld att de båda kyrkorna skulle återförenas. En sådan återförening övervägdes, och genomfördes formellt, men de ortodoxa medborgarna kunde inte acceptera den romersk-katolska läran. Visserligen sändes begränsade mängder västerländska legosoldater till undsättning, men i princip valde man att passivt bevittna Bysans undergång då turkarna erövrade bit för bit av det gamla riket.

Osmanerna ansåg till en början inte att Konstantinopel var värt sitt pris, men med kanonens ankomst utgjorde stadens murar inte det oöverstigliga hinder de, med undantag för korsfararnas erövring, varit under tusen år. Konstantinopels fall kom till slut den 29 maj 1453 efter en två månader lång belägring ledd av Mehmet II. Den siste bysantinske kejsaren, Konstantin XI, dog i striderna på Konstantinopels gator.

Mehmet erövrade sedan Mistra 1460 och Trabzon 1461. Han betraktade sig själv som Östroms rättmätige arvtagare och innan seklet var över hade han gjort Konstantinopel till sin nya huvudstad och erövrat hela Mindre Asien och större delen av Balkan. Samtidigt gjorde Ivan III, storfursten av Moskva, anspråk på kejsartiteln och rollen som den östligt ortodoxa kyrkans beskyddare. Hans sonson, Ivan IV blev den förste tsaren, en titel som kommer från "caesar", och både han och hans efterföljare betraktade Moskva som det tredje Rom, Roms och Konstantinopels rättmätiga arvtagare. Sålunda kom både Osmanska rikets och Rysslands ledare att betrakta sig som bysantinarnas arvtagare ända tills de båda rikena gick under i början av 1900-talet.

Inflytande över eftervärlden

Bysans hade en avgörande betydelse i överförandet av den klassiska bildningen till både den muslimska och den kristna världen. Dess teologiska inflytande på västerländska tänkare som Thomas av Aquino var betydande. Att Bysans bidrag till den västerländska kulturen undanträngdes under seklerna som följde dess undergång har gjort denna tradition fattigare.

Bysantinska riket kan sägas vara den enda stabila statsbildningen under den europeiska medeltiden, vars period i historien riket själv ofta har fått definiera, 395-1453. Bysans militära och diplomatiska makt utgjorde ett hinder för många av de förödande invasioner som Västeuropa annars skulle lidit av och utgjorde genom sin existens en garanti för att Europa skulle kunna återhämta sig från de så kallade mörka århundradena.

Bysans inflytande inom konst och arkitektur kan knappast överskattas. Dess mest bestående verk består dock i spridandet av den ortodoxa kristendomen, inte bara till Ryssland och andra slaviska folk, utan även till Etiopien, Egypten, Georgien och Armenien.

Musik

Den bysantinska musiken komponerades till grekiska texter och spelades vid ceremonier, på festivaler och i kyrkan.^[3] Grekiska och utländska historiker är överens om att det kyrkliga tonspråket och det allmänna musiksystemet i Bysans är när relaterade till den grekiska traditionen.^[4] Den uppkom i 300-talets Konstantinopel och utvecklades ur den kristna musiken, som har rötter från den judiska hellenistiska musiken. Den bysantinska musiken är enstämmig och till stor del melismatisk, vilket innebär att det är flera toner från samma stavelse. Denna musik lever delvis kvar i den ortodoxa kyrkan.

Bibliografi

• G. Ostrogorsky. "History of the Byzantine State", 2nd edition, New Brunswick (NJ) 1969.
• Warren Treadgold. "A History of the Byzantine State and Society", Stanford, 1997.
• Helene Ahrweiler, "Studies on the Internal Diaspora of the Byzantine Empire", Harvard University Press, 1998.
• John Julius Norwich, "Byzantium", 3 Volumes, Viking, 1991

Källor

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Byzantine Empire, 10 juni 2005.

Där uppgavs följande källor:

• Helene Ahrweiler, "Les Européens", pp.150, Herman (Paris), 2000.
• Steven Runciman, The Emperor Romanus Lecapenus and his Reign, p.9. University Press (Cambridge), 1990.
• Edward Gibbon, Decline and Fall of the Roman Empire, kapitel 53.
• Kate Santon; Liz McKay: Världshistorisk atlas, Parragon Books Ltd, 2006. ISBN 1-40546-923-4. 

Noter

1. ↑ Världshistorisk atlas, sida 72.
2. ↑ Världshistorisk atlas, sida 72.
3. ↑ The Columbia Electronic Encyclopedia, 6th ed. 2007 - "Byzantine music"
4. ↑ Ecumenical Patriarchate [1]

Se även

• Bysantinska kejsare
• Bysantinsk konst
• Bysantinsk arkitektur
• Bysantinska armén
• Bysantinska flottan
• Greklands historia
• Väringar
• Ruser

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Bysantinska riket
  Bilder & media
• Byzantium: Byzantine studies on the Internet
• What, If Anything, Is A Byzantine? by Prof. Clifton R. Fox
• Neobyzantine Official Website