Basileios den store

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Basilius)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Sankt Basileios den store
Basil of Caesarea.jpg
Basileios den store
ikon från 1000-talet
Biskop, Bekännare, Kyrkolärare
Född cirka 330, Caesarea i Kappadocien
Död 1 januari 379, Caesarea i Kappadocien
Vördas inom Östliga kristenheten, västliga kristenheten
Förklarad kyrkolärare 1568 av Pius V
Helgondag: Romersk-katolska kyrkan: 2 januari
Ortodoxa kyrkan: 1 januari
Attribut: Klädd som biskop, med evangeliet eller en papyrusrulle i handen, som asket med långt skägg.
Skyddshelgon för Kappadokien, munkar, sjukhusledare, utbildning, reformatörer, liturgi, exorcism, doktor av klosterväsendet.

Basileios den store (Basilius), född cirka 330, död 1 januari 379, var biskop av Caesarea i Kappadokien, och räknas som kyrkofader, samt som kyrkolärare och helgon inom Romersk-katolska kyrkan, med festdag 2 januari. Han kallas det grekiska munkväsendets fader. I Ortodoxa kyrkan firas han den 1 januari.

Basileios var en av de tre stora kappadokiska fäderna (tillsammans med sin vän Gregorios av Nazianzos och sin bror Gregorios av Nyssa). Basileios bidrog väsentligt till utformningen av Treenighetsläran och till den teologi som segrade på första konciliet i Konstantinopel (381) och gjorde slut på striden om arianismen. Hans anvisningar för klosterlivet, Basileios regel, följs av den ortodoxa kyrkans kloster. Den basilianska liturgin bär hans namn.

Vasilopitta i de ortodoxa kyrkorna är en hyllning till Basileios.

Innehåll

Biografi

Basileios föddes i Caesarea i Kappadocien omkring år 330, till en förmögen och inflytelserik familj. Efter att ha företagit grundliga studier i Caesarea, Konstantinopel och Aten uppträdde han till en början som retor i sin fädernestad. Av håg och böjelse drogs han dock alltmer till ett rent asketiskt liv. Han lät därför döpa sig 357.

Sedan han besökt de berömdaste asketerna i Syrien, Palestina och Egypten, skänkte han hela sin förmögenhet åt de fattiga och drog sig med några likasinnade tillbaka till en enslig ort invid floden Isis, på vars andra strand hans moder och syster, båda med namnet Makrina, grundat en kvinnlig asketkoloni.

Han tillbringade flera år såsom munk där, men vigdes 364 till presbyter i Csesarea och blev 370 metropolit därstädes. På denna plats utvecklade han en omfattande och kraftfull verksamhet. Särskilt uppträdde han med stort eftertryck mot arianismen, som redan förut hade en svuren fiende i honom. Hans viljekraft sammanhöll nicenarna i östern, och genom sin fasthet fick han själva den arianske kejsar Valens att rygga tillbaka.

I den kristliga barmhärtighetens historia är Basileios berömd bland annat för sitt utanför Csesarea belägna storartade hospital, som omfattade en hel liten stad. Detta tas för det första kristna sjukhuset. Han ges också äran för att ha grundat världens första barnhem.[1]

Basileios dog 379.

Munkväsendet

Basileios den store

Även som biskop fortfor Basileios att vara en varm beskyddare av munkväsendet och uppbjöd allt vad som stod i hans förmåga för att göra det fruktbärande för kyrkan genom att indra den asketiska kristendomen inom kyrkans sfär och förena en praktiskt verksam människokärlek med asketlivets ideal.

Han ordensregler, Basileios regel, används ännu av de orientaliska och ortodoxa kyrkorna. Det egyptiska munkväsendet fick i hans berömda munkregler, och efter dessa inrättade kloster, stå tillbaka för en som överensstämde med den mildare grekiska anden vilken präglades av högre grad av ett liv i gemenskap och individuell frihet. I hans anda gestaltades orientens munksamfund, varför han benämnes det östliga munkväsendets fader.

Skrifter och teologi

Basileios, målning av Peter Paul Rubens.

Basileios efterlämnade skrifter är högt värderade i kristenheten. Såsom kyrkohistorisk källa anlitas hans kvarvarande brevsamling flitigt, och hans Hexaemeron, 9 predikningar över världens skapelse, utgör ett grundläggande arbete inom skapelsedagslitteraturen. Polemiskt och dogmatiskt betydande är också hans skrift i fem böcker Emot Eunomios (arian) och hans nicenska skrift Om den helige Ande. Till honom hänförs också, fastän i reviderad form, den så kallade basilianska liturgin.

I den tid när kyrkan allvarligt började splittras av trosfrågor, ägnade Basileios sin kraft år att ”laga kyrkans trasiga rock”, bland annat genom att försöka enas med påve Damasus I i trosfrågor, politiska frågor och ecklesiastikala frågor; Basileios frånkände påven judikal auktoritet över kristenheten, men såg honom som en teologisk ledare för kyrkan. Han misslyckades emellertid med att vinna påvens gillande, framför allt i fråga om den grekiska formuleringen av treenighetsbegreppet som fastställts vid första konciliet i Nicaea.

Samman med sin vän Gregorios av Nazianzos och sin bror Gregorios av Nyssa (de kappadokiska fäderna) övertygade Basileios så småningom den östliga kristenheten om att det inte var logiskt att både anta homoousios och hävda att Fadern, Sonen, och den Helige anden var tre hypostaser. Genom de kappadokiska fädernas ansträngningar beslutades att det grekiska ordet ousia var detsamma som det latinska ordet substantia. Denna teologi blev, främst till följd av de analogier som brukades till dess bevisning, kontroversiell, eftersom de till beskrivningen av treenigheten påstod att far, mor och barn delade en gemensam mänsklighet. Dessutom misstolkades deras definition som polyteism. Den numera antagna definitionen av treenigheten som en substans och tre personer var Basileios den förste att fastslå. Detta antogs som dogm vid första konciliet i Konstantinopel, som ägde rum ett par år efter Basileios död.

Enligt Basileios kunde Fadern, Sonen och den Helige anden inte verka utan varandra, utan han ansåg att Anden utgår från Sonen som utgår från Fadern, enligt samma förhållande som när Sonen blivit född. Utan att själv direkt benämna Anden ”Gud”, stred han i Om den helige Ande mot dem som förfäktade idén att Anden saknade gudomlighet (pneumatomakierna).

Vidare sammanställde Basileios ett urval av Origenes skrifter, vilket fick till följd att Origenes teologiska ställning förstärktes.



Referenser

Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).

Noter

  1. Gammelkalendariska Grekisk-ortodoxa kyrkan, sidan läst 25 oktober 2008

Övriga källor

  • De kristna. Illustrerad handbok i kyrkans historia, huvudredaktör Tim Dowley, övers. Lennart Linder, Stockholm 1980, s. 165 ff
Personliga verktyg