Dop
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Dop (olika betydelser).
Dop är den rituella handling genom vilken någon upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ordet är besläktat med dopp, eftersom dopet ursprungligen (se nedan) normalt utfördes genom nedsänkning i vatten. I äldre texter används ordet döpelse förr än dop.[1] Dopet är i flera samfund ett sakrament, och nödvändigt för att en person skall kunna upptas i kristenheten. Många samfund menar att med dopet blir människan född på nytt i Jesu namn.
Det grekiska ord som används för dop i nya testamentets grundtext är baptisma, och enligt Vines Expository Dictionary of New Testament Words syftar det på "neddoppning, fullständig nedsänkning och uppresande". Seden med dop, som har bibliska förlagor, härrör från rituella tvagningar som också förekommer i andra religioner, och då i första hand judendomen.
Innehåll |
Dopnamn
I dagligt tal används döpa som synonym till namnge något eller ge en människa ett förnamn. Bruket med dopnamn kommer, menar Catholic Encyclopedia, av att Kyrkan sedan dess äldsta tider till förmån för helgonnamn på så vis undanträngde löjliga, påhittade eller obscena namn och hedniska namn som gavs till hedniska gudars ära.[2] Den som konverterar till Ortodoxa kyrkan får ett nytt dopnamn, som konvertiten förväntas använda och uteslutande ha som officiellt namn.[3] Namnet måste härröra från ett ortodoxt helgon.[4] Att namge den döpta är dock bara sekundärt för dopet; det primära har med dess rituella innebörd att göra.
Den officiella namngivningen i Sverige utförs av folkbokföringen. Tidigare sköttes detta av det lokala pastorsämbetet. Sedan den 1 juli 1991 hanteras det av Skatteverket.
Dopets utförande
För att det kristna dopet skall anses giltigt, skall det ske med vatten, vilket alla döpande samfund gör. Vattnet är ett nödvändigt villkor för att dopets innehåll kan vara giltigt, men olika samfund ser olika på hur vattnet skall komma i beröring med den döpte. En del kyrkor praktiserar nedsänkning av hela kroppen (submersion) i vattnet medan andra endast begjuter huvudet (affusion) eller bestänker den döpta. I bland annat Katolska kyrkan konsekreras dopvattnet (och ofta dopfunten) med chrisma och katekumenolja, vid en särskild ritual. Dopvattnet måste för att vara giltigt i de ortodoxa och katolska kyrkorna vara konsekrerat vid påskafton eller pingst. Katolska, ortodoxa och orientaliska kyrkor krismerar dessutom den döpta med olja vid dopet.[5][6]
Trinitariska kristna kyrkor kräver att dopet sker i en särskild trinitarisk form: i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn (varav många afrikanska kyrkor genom trefaldig nedsänkning) men en del grupper, främst antitrinitariska, döper enbart i Jesu namn.
De traditionella kyrkorna döper både spädbarn och vuxna, dock endast en gång. Många yngre kristna trossamfund döper dock enbart troende på egen bekännelse (både barn och vuxna), se baptism. Inom Svenska Missionskyrkan har upprepade dop förekommit. Vuxna som undervisas i kristendom i avsikt att döpas och därmed upptas i kyrkan, kallas katekumener, för vilka särskilda regler finns i en del samfund.
Tidigare var dopet oftast en del av församlingsgudstjänsten, men numera är det vanligt med särskilda dopgudstjänster. Nöddop är benämningen på ett dop som anordnas i stor hast, vanligen beroende på att dopkandidaten svävar i omedelbar livsfara. I sådana fall tillåter en del samfund att lekmän, och även kättare, döper.
Dopvattnet finns under dopet i en dopfunt eller ett annat kärl eller kar; för dem som praktiserar fullständig neddoppning finns i stället särskilda dopkar. Vid barndop brukar den döpta bära en vit dopklänning. Dop förrättas i de flesta samfund av en präst. I Katolska och ortodoxa kyrkor är det i första hand biskopen som döper, och prästen bara i andra hand. Till dopet utser ofta föräldrar faddrar (gudfäder) till barnet.
Ett sakrament
Dopet är ett av den kristna kyrkans sakrament, instiftat av Kristus, där Gud genom jordiska medel ger människan del av det himmelska livet. Det kristna dopet har sina rötter i judiska reningsbad, praktiserade både av den etablerade judendomen och av dess sidogrenar som till exempel essenerna. Den direkta föregångaren till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop.
Dopets teologi
Grovt förenklat kan det sägas att det inom kristendomen finns två huvudfåror inom dopteologin. De romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska och lutherska kyrkorna ser dopet som ett uttryck för Guds villkorslösa nåd. Det är Gud som tros handla i dopet och skänka människan sina gåvor. Därför är barndop det vanligaste i dessa kyrkor.
De kyrkor som har en baptistisk dopsyn ser i dopet även ett moment av aktivt ställningstagande, en viljeyttring av dopkandidaten, vilket utesluter dop av spädbarn. Därför tillämpas nästan uteslutande medvetet dop (troendedop/vuxendop) i dessa kyrkor. Dessa kyrkor praktiserar vanligen omdop (men betraktar inte själva det som ett omdop eftersom barndopet snarare ses som en välsignelse akt än en dop akt)av dem som döpts som barn om dessa begär det. Dopet anses också vara ett förtydligande av frälsningen både personligt och andligt.
Gemensamt för båda synsätten är att dopet anses vara en helig handling instiftad av Kristus, där Gud genom jordiska medel ger människan del av det himmelska livet och förenar den som döps med kyrkan.
Det kristna dopet har, som nämnts, sin bakgrund i Johannes döparens verksamhet, och sannolikt var hans rörelse en av flera judiska döparsekter. Johannes dop var en bekräftelse på omvändelse inför den stundande domen som han förkunnade. Jesus döptes av Johannes, och flera av hans lärjungar hade tidigare ingått i Johannes lärjungakrets. Enligt Johannesevangeliet (Joh. 3:22) förrättade Jesu lärjungar också dop.
Sin kyrkliga funktion fick dopet dock först efter Jesu död och uppståndelse då det blev en initiationshandling som nya medlemmar av den kristna rörelsen genomgick. Viktig för dopteologin blev Paulus utsaga om dopet som en symbolisk och sakramental död och uppståndelse tillsammans med Kristus (Rom. 6:3-5).
Från omkring år 200 finns mer precisa uppgifter bevarade om hur dopet utfördes. Vanligen var biskopen ordinarie dopförrättare; en rest av detta finns alltjämt i romersk-katolska kyrkans konfirmation. Dopet inleddes inom den östliga delen av kyrkan med att den (vanligen vuxne) dopkandidaten fick avsvärja sig djävulen (abrenuntiation) och bekänna sin tro, varefter han smordes med olja. Så följde själva dophandlingen, varvid dopkandidaten vanligen steg ned i vatten och östes av dopförrättaren. Dopet avslutades med att biskopen smorde den nydöpte med krisma. Detta har givit grundmodellen för alla senare dop.
När barndop blev det allmänna, var det i stället faddrarna som fick besvara dopfrågorna. Den nuvarande seden att ösa barnets huvud vid dopet är relativt sen; ännu under medeltiden sattes barnets huvud ned i dopfunten och östes där med vatten.
Under de kristologiska striderna debatterades dopfrågor hetsigt, vad gäller till exempel huruvida kättare skulle omdöpas efter att de återtogs till Kyrkan. Debatterna har utmynnat i att flera samfund betraktar varandras dop som giltiga, även om de inte ingår i kyrklig gemenskap.
Medvetet dop
Medvetet dop, även kallat troendedop, omvändelsedop eller vuxendop, är dop av en individ på individens egen begäran. Ett antal frikyrkliga rörelser med rötter i den baptistiska eller anabaptistiska traditionen praktiserar endast medvetna dop, däribland pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Svenska Missionskyrkan och Svenska Alliansmissionen praktiserar både barndop och troendedop. Traditionen uppstår (eller återuppstår) på 1500-talet i Schweiz och Sydtyskland, parallellt med reformationen.
Anhängare av det medvetna dopet menar att den första kristna kyrkan, såsom den beskrivs i Nya testamentet, inte förrättade barndop, utan att tron alltid kom före dopet. Inom andra kyrkobildningar pekar man på att formuleringar i Nya testamentet såsom "Hon lät döpa sig tillsammans med hela sin familj" (Apg 16:15) kan ha inneburit barndop, och menar att barndop kom in mycket tidigt i kyrkans historia. Vidare har företrädarna för medvetet dop genom historien verkat för religionsfrihet, och menar att ”spädbarnsbegjutelsen” är ett övergrepp på individens möjlighet att fatta ett beslut kring sin religionstillhörighet.
Anhängarna tror inte på arvsynd i bemärkelsen att barn skulle födas i ett tillstånd av synd och skuld, utan definerar synd som den medvetna människans personliga avsiktliga synd. Således menar man att barndopet inte fyller någon funktion. Kyrkor och församlingar som praktiserar medvetna dop har ofta en barnvälsignelse för att välkomna ett nyfött barn och be om Guds beskydd och välsignelse över det.
En troende person som är omvänd men ännu inte döpt, eller enbart barndöpt, betraktas idag inom baptistiska rörelser som pånyttfödd kristen och frälst. Dopet betraktas enbart som en symbolisk bekräftelse av omvändelsen och tron. Vattnet är inte heligt vigvatten, och dopet beskrivs inte som en rit eller ett sakrament utan som en trosbekännelse. Dopet liknas ibland vid att en ring är symbolisk bekräftelse på en förlovning.
Det baptistiska dopet sker genom nedsänkning av hela kroppen i vatten, såsom beskrivs att Johannes döparen gjorde i Nya testamentet. Dopet är en symbol för att man begraver det gamla livet och blir pånyttfödd, men den egentligen pånyttfödelsen anses ske vid omvändelsen.
Medvetet dop är medlemsgrundande i baptistiska kyrkogrenar. Medlemmar som byter församling tas emot på dopintyg. Idag tar vissa baptistiska församlingar emot medlemmar som genomgått barndop men inte är beredda att genomgå baptistiskt dop, efter samtal, till exempel anhöriga som är aktiva i församlingen men betraktar sitt barndop som ett fullgott dop.
Av kritiker har baptister ibland kallats omdöpare eller vederdöpare, vilket kan leda till missförstånd. En baptistiskt döpt person som tappat och återfått tron döpes inte om igen, utan välkomnas åter som medlem i en baptistisk församlingen ändå.
Trots begreppet vuxendop är det inte ovanligt att barn i 8 till 12 års ålder döps baptistiskt i Sverige, till skillnad från Östeuropa där man väntar med dopet till vuxen ålder.
Även kyrkor som förordar barndop döper vuxna människor, om dessa inte blivit döpta som barn. Det gör att Svenska kyrkan är det kyrkosamfund i Sverige som genomför flest dop av vuxna, dock inte utifrån den teologi som vanligen avses då man talar om medvetna dop. Inom Svenska kyrkan accepteras baptistiskt döpta personer som medlemmar, men förvägras ibland konfirmation.
Vid 1800-talets mitt var det vanligt att barn i baptistiska familjer tvångsdöptes av Svenska kyrkan, och föräldrarna fick betala räkningen. Svenska kyrkan agerade inte sällan så att baptistiskt döpta personer förlorade sin arbeten. Människor som omvänt sig från alkoholism eller kriminalitet, låtit döpa sig och fått ett riktigt arbete kunde på så sätt åter hamna i arbetslöshet.
Dopet i Svenska kyrkan
Varje år döps cirka 62% procent av alla födda barn i Sverige enligt Svenska kyrkans ordning. Odöpta ungdomar som deltar i konfirmandverksamheten döps före sin konfirmation. Svenska kyrkan erbjuder också vuxna som ännu inte är döpta undervisning om kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop.
Ett barn får döpas när dess vårdnadshavare begär att barnet ska döpas till kyrkans tro. Det innebär att om barnet har två vårdnadshavare måste de vara överens. En vuxen får döpas när han eller hon begär att bli döpt till kyrkans tro. Den som är tonåring eller vuxen får som förberedelse för sitt dop undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Den som är döpt får inte döpas igen. Svenska kyrkan erkänner varje dop som har skett i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn genom begjutning med eller nedsänkning i vatten.
Det finns ingen åldersgräns för dop. I Sverige är det vanligast att man döps som spädbarn. En del föräldrar vill att barnet ska döpas så tidigt som möjligt och andra väntar tills barnet är några månader. Dopet av spädbarnet är ett uttryck för dopets gränslöshet - det är en gåva från Gud till barnet som ges utan krav.
Man kan också döpas som förskolebarn, kanske efter att barntimmegruppen pratat om dop, som skolbarn, om man till exempel varit på läger och hört om dopet, som konfirmand, (i konfirmationen bekräftar man sitt dop) eller som vuxen, för att man själv kommit fram till att man vill bli döpt.
Dopet är medlemsgrundande för tillhörighet till Svenska kyrkan och ett krav för att vara valbar till förtroendeuppdrag, med undantag för de personer som innehaft förtroendeuppdrag innan kravet om dop infördes. Man kan dock vara medlem "i väntan på dop", utan konkreta planer på när detta skall genomföras. Det tillämpas ytterst sällsynt men kan vara önskvärt för odöpta personer som av olika skäl ändå vill vara medlemmar i Svenska kyrkan, och inte var registrerade som medlem när dopet blev medlemsgrundande.
Dopordningen i Svenska kyrkan
- Psalm
- Inledningsorden till dopet
- Tackbön
- Evangeliet om Jesus och barnen (Utelämnas om den som skall döpas är vuxen.)
- Befrielsebönen
- Bibelläsning
- Psalm
- Dopbönen (Vatten hälls i dopfunten.)
- Trosbekännelsen (Credo)
- Dophandlingen
- Välkomnande och överlämnande av dopljus
- Förbön
- Herrens bön
- Välsignelsen
- Psalm
Noter
- ↑ "dop", Svenska akademiens ordbok, närupplagan från 2008-09-24
- ↑ Fanning, William. "Baptism." The Catholic Encyclopedia. Vol. 2. New York: Robert Appleton Company, 1907
- ↑ Frågelåda vid Den gammelkalendrariska ortodoxa kyrkan, sidan läst den 27 november 2008
- ↑ Frågelåda vid Den gammelkalendrariska ortodoxa kyrkan, sidan läst den 27 november 2008
- ↑ Morrisroe, Patrick. "Chrism." The Catholic Encyclopedia. Vol. 3. New York: Robert Appleton Company, 1908
- ↑ Fanning, William. "Baptism." The Catholic Encyclopedia. Vol. 2. New York: Robert Appleton Company, 1907
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Dop
- Svenska kyrkans Ämnesord A-Ö
- Dopguiden om dop och namngivning
- Svenska Baptistsamfundet om troendedop