Baltisk daggkåpa
Från Rilpedia
(Gäller både i taxoboxen och i brödtexten)
?Baltisk daggkåpa | |
---|---|
Systematik | |
Domän: | Eukaryota |
Rike: | Växtriket Plantae |
Division: | Fröväxter Spermatophyta |
Underdivision: | Gömfröväxter Angiospermae |
Klass: | Trikolpater Eudicotyledonae |
Ordning: | Rosales |
Familj: | Rosväxter Rosaceae |
Släkte: | Daggkåpor Alchemilla (L 1753) |
Undersläkte: | (Sektion) Alchemilla vulgaris |
|
|
§Alchemilla baltica Auktor: Sam ex Juz |
|
Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen
|
Baltisk daggkåpa (Alchemilla baltica) är en sällsynt apomiktisk art. Den har sitt ursprung i Baltikum, och har spritt sig därifrån.
Innehåll |
Beskrivning
Flerårig ört med grov jordstam, de ca 4 dm långa stjälkarna är håriga ända upp till blomställningen. Blommar i maj—juni med små, gulgröna blommor.
Särskiljande drag mot liknande apomiktiska arter är blad med 9—11 flikar, tydligt åtskilda med skåror. På varje flik finns 15—19 tänder.
Färväxlingsart Alchemilla wichurae.
Habitat
Ängar, vägkanter, gräsmattor.
Synonymer
Vetenskapliga
- A. acutidens H Lindb
- A. nebulosa Sam
Svenska
- Dunkelnervig daggkåpa
Utbredning
I Sverige förekommer baltisk daggkåpa sparsamt i syd- och mellansverige. De flesta fynden i ett band mellan nordöstra Vänern och västra Mälaren (Närke med omnejd).
I Finland förekommer arten lokalt inom ett antal begränsade biotoper och på samma sätt österut från Baltikum till ungefär Uralbergen. Den saknas väster om Sverige.
Användning
- De ovan jord synliga delarna kan användas vid växtfärgning.
- Hela växten kan enligt folkmedicinen användas i olika preparat med sårläkande egenskaper.
Etymologi
Det vetenskapliga namnet Alchemilla kommer av att man förr i tiden trodde att den lilla vattendroppe man tidigt på morgonen kan se i bladens mitt, var en viktig ingrediens för alkemister. Denna droppe bildas genom guttation och är alltså, namnet daggkåpa till trots, inte dagg.
Ordet alchemilla kan härledas från arabiska al kemelyeh = kemi [1]
Baltica är latin och betyder från Baltikum.
- ↑ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung, Norstedts, Stockholm 1966